som sjöman, bosatte sig på 1750-talet i sin födelsestad som köpman och skeppsredare samt förvärfvade ansenlig förmögenhet, af hvilken större delen anslogs till en barnhusinrättning (se Gustafsberg 3). Hans kolossala byst, i brons, modellerad af Kjellberg, är uppsatt vid Gustafsberg. Knapherrskap. Se Knapadel. Knapp. 1. Kul- eller skifformig upphöjning (vanligen öfverst) på ett föremål, t. ex. käpp-, värjknapp, sadelknapp (på främre sadelbommen), knapp på en gitarr o. s. v. -- 2. Industr., skif- eller kulformig pjäs af metall, horn, ben, elfenben, pärlemor, sköldpadd, stennöt, kokosnötskal, porslin, trä, ebonit (hårdgummi) e. d., hvilken, öfverklädd eller icke, fastsys vid ett klädesplagg, vare sig till prydnad eller oftare för att medelst ett motsvarande sydt hål (knapphål) hopfästa två eljest skilda delar af plagget. Metallknappar götos förr i tiden af blyhaltigt tenn och försågos med (gjuten) ögla, senare i dess ställe med 2-4 hål för sytråden. Mässingsknappar fingo öglan fastlödd. Numera göras metallknappar nästan uteslutande af bleck (mässing eller brons) genom utstansning af runda skifvor och dessas pressning, betning och polering. Ihåliga metallknappar bildas af två skifvor, som genom omvikning eller lödning förenas och erhålla mellanlägg af papp eller gips. Förgyllning och för-silfring sker på galvanisk väg. På ofverklädda knappar är tyget invikt och fasthållet mellan bleckplattorna, och i öglans ställe tjänstgör ofta ett stycke linne, som valkformigt framsticker ur den undre plattans midt. De enklaste öfverklädda knapparna bestå af en kring en mässingsring kringpressad rund tygbit och en annan sådan fäst på af vigsidan. Starkare fäste än påsydda knappar erbjuda de moderna tvådelade, hvilkas ena, nitartade del stickes genom tyget och därefter sammantryckes oupplösligt med den andra, öfverspunna knappar fås genom plattors omvirande med garn å maskiner. Svarfning anlitas för tillverkning af knappar utaf ben, horn, stennöt, pärlemor, sköldpadd o. s. v.; de erhålla hål å borrmaskiner samt slipas och poleras. Knappar med två genom en hals förenade hufvuden, af hvilka det ena ofta är nedfällbart, nyttjas till att fästa kragar och manschetter. Uniformsknappar (af metall, med åpräglade vapen o. d.) tjäna som åtskillnadstecken för olika kårer och regementen. Om knappar som rangtecken för kinesiska ämbetsmän se Kina, sp. 53 och fig. 27. - Knapptillverkningen är mestadels fabriksindustri, men äfven i ej ringa mån hemslöjd. -- 3. Arkeol. Knappar förekomma redan tidigt dels som smycken, dels för hopfästande af läderremmar. För dräktens hopfästande egde de under hela forntiden ej den betydelse, som de sedan medeltiden besitta, enär de merendels ersattes af fibulor. Redan under den äldre stenåldern förekommo ett slags runda benplattor med hål i midten, som erinra om våra knappar, men väl användes som smycken; de äro stundom graverade på båda sidor (Dordogne, Frankrike). Andra, t. ex. från Langerie-Basse, ha formen af en dubbelkon med spetsarna vända mot hvarandra. Äfven den yngre stenåldern uppvisar knappar af ben, sten, bärnsten, alabaster. Man känner från Frankrike rätt många koniska knappar af alabaster med borrhål, och i Sverige ha anträffats flera bärnstensknappar med s. k. V-borrning (två borrhål i basen mötas i vinkel inne i knappen). Från bronsåldern eger man åtskilliga s. k. dubbelknappar af brons, hvilka ofta påträffats sittande i skinnrester. I Sverige äro dylika knappar kända t. ex. från Hågahögen vid Uppsala och ur ett stort fynd från Häggeby vid Enköping. Under järnåldern voro knappar mycket sällsynta._ En dylik med ögla på undersidan och med emalj anläggning, troligen bysantinsk, är funnen på Björkö i Mälaren. - 4. Sjöv., en ring- eller kulformad klots, som anbringas på toppen af en stång (bramstång, flaggstång e. d.). Knappen är försedd antingen med två hål eller med en mindre blockskifva för hvarje sejnfall (lina, hvarmed flagga eller signaltecken hissas). -- 5. Bot. Se Ståndare. 3. T. J. A. 4. L. H.* Knapp. 1. Albert K., tysk religiös skald, f. 1798 i Tübingen, d. 1864 som kyrkoherde i Stuttgart, tillhörde den schwabiska skolan. K:s dikter äro tankerika, fulla af fantasi och varm känsla, ega en ren, sångbar form och förmäla med positivt kristlig lifsåskådning ädel humanitet. 1829 utkom K:s Christliche gedichte (3:e uppl. 1843), följd af de lyriska samlingarna Neue gedichte (1834) och HerbstUu-then ((1859) samt de historiska diktcyklerna Hohenstaufen (1839) och Bilder der vorwelt (1862). K. redigerade 1833-53 kalendern "Christoterpe". Hans samlade prosaskrifter utgåfvos 1870-75 i 2 bd. Om den hymnologiska forskningen har K. gjort sig högt förtjänt genom den värdefulla samlingen Evange-lischer liederschatz jur kirche und haus (1837; senaste uppl. 1891), med öfver tretusen protestantiska sånger. Se hans son J. Knapps biografi af fadern (1867) och K. Gerok, "A. K." (1881). -- 2. Joseph Nathanael K., den föregåendes son, f. i Stuttgart 1839, d. som kyrkoherde där 1893, fullföljde framgångsrikt sin faders verksamhet som hymnolog och religiös skald. Bland hans skrifter märkas Gedichte (1880, 2:a uppl. 1884), Luther als kirchenliederdichter (1883) och Funken vom altare (1893). 1 o. 2. E. N. S--g. Knapp. 1. Ludwig Friedrich K., tysk tekniker, f. 1814, d. 1904, blef 1841 e. o. och 1848 ord. professor i Giessen, 1853 i München, där äfven ledningen af den kungliga porslinstillverkningen uppdrogs åt honom, och var 1863-89 professor i teknisk kemi vid "Carolinum" (polytekniska