sade han dock vid ett par tillfällen en påfallande omtanke om sin säkerhet; det bevingade ordet från hans begrafning: "här ligger en man, som aldrig fruktat en människa", är ej träffande. Men han måste dömas efter sin samtid. Hans fel voro oftast tidens. Och äfven hans bittra fiender sågo storheten i hans enskilda lif och karaktär. Han drog aldrig personlig fördel af katolska kyrkans fall; han förblef ock till sin död en jämförelsevis fattig man. K:s historiska betydelse är ej lätt att rätt värdera. Han har haft ofantligt inflytande på den kalvinska världens religiösa utveckling, och genom honom omintetgjordes den omfamning, hvari Spanien och Frankrike ärnade kväfva det protestantiska England. - Af hans skrifter förtjänar främst framhållas hans skotska reformationshistoria, som räcker till 1567 och som kraftigt karakteriserar honom själf; den ingår i de af D. Laing utg. The works of John Knox (1846-64). - Bland den omfattande litteraturen om K. förtjäna framhållas P. Lorimer, "J. K. and the church of England" (1875), P. Hume Brown, "J. K., a biography" (2 bd, 1895), "History of Scotland" (II, 1902) och "Scotland in the time of queen Mary" (1904), utmärkta arbeten, A. Lang, "J. K. and the reformation in Scotland" (1905; kritisk mot K.), H. Fleming, "Story of the scottish covenants" (1904) och "The reformation in Scotland" (1910, värdefull), D. Macmillan, "J. K., a biography" (1905), H. Cowan, "J. K., the hero of the scottish reformation" (1905; god, försvarar K.), lady Blennerhasset, "Maria Stuart" (1908). Hj. H-t. Knox land [nå'ks länd], antarktiskt land under 66° 35' s. br. och 105° 30' ö. lgd, den östligaste delen af Wilkes' land. J. F. N. Knoxville [nå'ksvil], stad i nordamerikanska staten Tennessee, vid högra stranden af floden Tennessee, som är segelbar dit. 36,015 inv. (1906). Statsuniversitet, landtbruksskola, dårhus, döfstuminstitut. Stor industri (kvarnar, maskinverkstäder, marmorsliperier m. m.), inalles 218 verk, med 4,714 arbetare (1900). K. anlades 1789 och var 1794--1817 statens hufvudstad. J. F. N. Knubbsälen, zool. Se Säldjur. Knudsen, Hans Kristian, dansk skådespelare, f. 4 mars 1763, d. 4 mars 1816, var först i murarlära och kom därefter i tjänst hos arfprinsen Fredrik, men fick genom dennes bemedling (1786) tillstånd att uppträda på kungliga teatern. Där vann han genast från början stort bifall och blef en af teaterns yppersta konstnärer, i synnerhet i komiska roller och som sångare. Före slaget på Köpenhamns redd 2 april 1801 bidrog han som "fædrelandets frivillige sanger" till att väcka mod och stridslust, och efter slaget drog han omkring i landet för att ordna minnesfester.

Ett lika lifligt intresse och stort moraliskt mod visade K. under Köpenhamns bombardemang 1807 och ledde därefter stora insamlingar dels till krigets förande, dels till de sårade och till de fallnes efterlefvande, dels till de danske krigsfångarna i England (tills. omkr. 600,000 kr.). E. Ebg. Knudsen, Knud, norsk skolman, språkforskare, f. 6 jan. 1812 i Holts socken, Nedenes amt, d. 4 mars 1895 i Kristiania, var 3 år folkskollärare i sin hembygd, tog 1840 filologisk ämbetsexamen och var 1840-46 adjunkt vid Drammens lärdomsskola. Sedan verkade han vid Kristianias katedralskola, 1846-52 som adjunkt, 1852-80 som lektor ("overlærer"). K. var alltifrån början en afgjord motståndare till den klassiska bildningen, som han sökte begränsa till förmån för en fylligare och alltmer omfattande undervisning i modersmålet, historia och realämnena. Men tyngdpunkten af hans verksamhet ligger i hans "maalstræv", ett arbete, som utgör en parallell till Ivar Aasens kamp för införandet af "landsmaalet", men väsentligen skiljer sig från denna därigenom, att K. ville begagna det dansk-norska "maalet", skrifvet enligt i Norge gängse uttal med hårda konsonanter (p, t, k i st. f. resp. b, d, g), och ersätta främmande ord med uttryck från allmogens talesätt. Det var i synnerhet efter hans afsked från skolan, som den af honom åvägabragta rörelsen tilltog i styrka, och på många punkter lyckades han också få sin åskådning godkänd af forna motståndare. K:s hufvudverk äro Haandbog i dansk-norsk sproglære (1856) och Unorsk og norsk eller fremmede ords avlösning (1879-81). Kring dessa arbeten grupperar sig ett stort antal skrifter, bland hvilka må framhållas Er norsk det samme som dansk? (1862), Modersmaalet som skolefag (1864), Det norske maalstræv (1867), Nogle spraak- og skolespörgsmaal (1869), Den landsgyldige norske uttale (1876), Af maalstriden 1881 (1881), Norsk blandkorn (3 samlingar, 1882-85), Latinskole uten latin (1884), Hvem skal vinne? (1886) och Tyskhet i norsk og dansk (1888). Året före sin död sammanfattade han i Norsk maalvekst fra 1852 å regne "maalstrævets" resultat, i den mån de rörde hans egen lifsgärning. Sin förmögenhet (omkr. 20,000 kr.) testamenterade han till en stiftelse till förmån för dansk-norska "maalstrævet". O. A. Ö. Knudsen, Kristofer, norsk präst, politiker, f. 4 okt. 1843 i Drammen, tog 1867 teol. examen och utöfvade 1867-1905 prästerlig verksamhet som kateket i Mandal, kyrkoherde i Nedre Eker, residerende kapellan i Bragernes och kyrkoherde i Tönsberg; 1876-79 var han därjämte sekreterare i Stavangers missionssällskap. Han var (konservativ) ledamot af stortinget 1895-1900 (för Drammen) och 1900-03 (för Tönsberg). 1905 blef han statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet i Michelsens ministär, men trädde redan i jan. 1906 tillbaka, emedan han ej ville gå in på att besätta de teologiska lärostolarna vid universitetet med män af den nyare kritiska riktningen. I öfverensstämmelse med K:s mening upprättades därefter ett särskildt prästseminarium utanför universitetet ("Menighedsfakultetet"), och de härtill erforderliga medlen skaffades genom enskild insamling. Sedan sommaren 1906 är K. kyrkoherde i sin födelsestad; vid flera biskopsval har han fått ett betydligt antal röster. K. är en glänsande talare och har utvecklat omfattande litterär verksamhet. Hans broschyr Spredte minder fra 1905 väckte uppmärksamhet ej minst genom sin dristiga rättframhet, som vållade