417 Knut 418 Sverige. Under K. E:s regering företogo sig esterna (1187) ett plundringståg inåt Mälaren, uppbrände Sigtuna och dödade på Almare Stäke ärkebiskop Johan. Från K. E:s tid härrör den första kända traktat - en handelstraktat rörande Lybeck -, som Sverige ingått med någon tysk stat, och östgöta- Knut Erikssons sigill. lagen bevarar i Rsefstabalken ett lagstadgande af honom. Han dog 1196 (1. 1195) på Eriksberg i Västergötland och begrofs i Värnhems klosterkyrka, där M. G. De la Gardie lät resa en grafsten öfver honom. Med sin gemål, som var af svensk ätt, hade han flera barn, af hvilka sonen Erik sedermera blef konung och dottern Sigrid blef gift med Birger Brosas son Knut jarl. 2. K. L å n g e var troligen samme man som den Knut Holmgersson, hvilken omtalas i midten af 1220-talet, och således besläktad med erikska ätten. Genom slaget vid Olustra, 1229, ryckte han till sig Sveriges krona, som han behöll till sin död, 1234. Hans änka Helena (Elin), en dotter till danske riddaren Peter Strangesson, blef sedan gift med en Filip Laurensson, som på mödernet härstammade från Folkungaätten. Om K:s son H o l m g e r se d. o. l o. 2. K. H. K.* Knut (eg. Knud), danska konungar. K. är ett nordiskt mansnamn, men synes urspr. ha användts blott af danska konungar och först sedan Knut den stores tid ha kommit i bruk äfven i de andra nordiska länderna samt ej förrän efter Knut den helige ha vunnit insteg hos menige man. 1. K. den store (eng. Canute), äfven kallad den rike (d. v. s. mäktige), konung i England, Danmark och Norge, yngre son till Sven Tveskägg, f. 995, d. 12 nov. 1035 i Shaftesbury, följde 1013

Silfvermynt, slaget för Knut den store.

fadern på tåget till England och utropades efter dennes död 1014 af hären till konung, men nödgades genom angelsaxarnas resning och efter konung Ethelred II:s återkomst draga hem till Danmark igen. Där fick han hjälp af sin äldre broder Harald och återvände 1015 till England med en manstark och utmärkt vikingahär, hvartill slöto sig både en stor skara norrmän under Erik jarl och en del svenska krigare. Kampen mot Ethelreds son Edmund Järnsida var dock hårdnackad; men midt under kriget dog Ethelred (23 apr. 1016), och i okt. s. å. träffade K. en öfverenskommelse med Edmund om delning af riket, hvarvid K. fick den större, norra delen. Redan en månad därefter blef Edmund mördad af Eadric Streon (dock säkert utan K:s medbrottslighet, fastän motsatsen påståtts), och då valde de engelske stormännen K. till konung öfver hela England samt utgjorde en ofantlig "danegäld" (72,000 pd silfver) i vederlag för vikingahären, som hemsändes. K. satte genast till sitt mål att åstadkomma försoning mellan angelsaxarna och danskarna. Han äktade 1017 Ethelreds änka Emma, något äldre än han, och regerade sedan mera som engelsk än som dansk konung. Han upprätthöll de engelska lagarna ("Kung Edgars lagar") och inrättningarna, vakade kraftigt öfver landsfreden gentemot vikingar och våldsverkare, styrde företrädesvis med infödda män af såväl engelsk som dansk börd och aflägsnade efter hand de danske vikingahöfdingarna (t. ex. Torkel den höge), som hade fått land att styra. Sålunda vann K. snart folkets tillit och tillgifvenhet. 1019 drog han till Danmark för att öfvertaga riket efter sin broder Haralds död (1018), men lefde eljest mest i England (se d. o., sp. 605). 1023 tågade han mot de vendiska folken längs Östersjöns sydkust och underkufvade både Jomsborg och Samland. Då konungarna Olof i Norge och Anund Jakob i Sverige 1026 angrepo Danmark, mötte han dem med sin flotta vid Helge å. Striden blef häftig och ogynnsam för K., som dock snart vann öfverhand. 1027 företog han en resa till Rom och öfvervar kejsar Konrad II:s kröning i Peterskyrkan. Han grundade ett "hospitium" för nordiska pilgrimer i Rom och trädde i vänskapligt förhållande till påfven, hvarjämte han hos kejsaren utverkade formlig afträdelse af det tyska s. k. markgrefskapet n. om Eider (sedan 975). För att hämnas angreppet 1026 drog K. 1028 med en stor flotta till Norge, ända till Trondhjem, fördref konung Olof från landet och blef själf antagen till konung. Erik jarls son Haakon utnämndes till jarl, och efter hans död (1030) blef K:s egen son Sven lydkonung. Liksom K. i England väsentligen stödde sig på kyrkans hjälp och visade stor gifmildhet mot kyrkor och kloster, ifrade han äfven i Danmark för främjande af kyrkans sak, i synnerhet genom att inkalla biskopar och präster från England och Lothringen. Han upprättade -- eller utvecklade på äldre grundval -- ett slags stående här, en hird på 3,000 man (se Thingmannalid), som blef grundvalen för danska adelns utveckling. Äfven om myntväsendets ordnande drog han försorg. Vid K:s hof uppehöllo sig längre eller kortare tid isländska skalder, och han själf tycks ha gifvit upphof till den nya diktart, visan, som blef säregen för medeltiden i hela Norden; man tillskrifver honom en ännu bevarad engelsk improvisation i denna form. I regel var han mild och rättrådig; dock förleddes han af hetsighet att låta dräpa sin svåger Ulf jarl 1026 i Roskilde kyrka, emedan K. ansåg dennes beteende under kriget tvetydigt. K. ligger begrafven i Winchesters katedral. Hans stora rike sönderföll snart. Med en frilla, Ælfgifu, dotter till en angelsaxisk storman, hade K. sönerna Sven (d. 1036) och Harald