(Harfot), hvilken efterträdde K. i England, och med sin gemål Emma sonen Hardeknut, som blef hans efterträdare i Danmark och efter Harald vann Englands krona, samt dottern Gunnhild (1036 förmäld med romerske kejsaren Henrik III, d. 1038). 2. K. den helige, Danmarks skyddshelgon, son till den föregåendes systerson, Sven Estridsson. Som ifrig krigare gjorde han under faderns lifstid två tåg till England (1069 och 1075), dock utan Silfvermynt, slaget för Knut den helige. resultat, och kämpade därjämte mot ester och samber. Vid faderns död (1076) sökte han bli vald till konung, men åsidosattes för den äldre brodern, Harald Hein, och drog därpå i vredesmod till Sverige. Vid Haralds död (1080) togs K. utan gensaga till konung och tillvällade sig snart stor myndighet. Själf innerligt from och nitisk i sin tro - han fastade samvetsgrant och lät gissla sig -, sökte han bringa kyrkans lära till full giltighet och särskildt fullborda dess hierarkiska organisation; han gaf biskoparna samma rang som jarlarna och fritog prästerskapet från att dömas efter landets egna lagar och af de allmänna domstolarna. Stora gåfvor tilldelade han äfven de andliga stiftelserna, bl. a. Lunds domkyrka (han upprättade Lunds domkapitel), och lade grunden till den nya domkyrkan i Odense. Strängt förfor han mot hvarje yttring af gammal vildhet, utan hänsyn till förnäm börd och släkt (se B l o d - E g i 1) och drog ej i betänkande att kränka folkets rättsmedvetande genom att tillförsäkra främlingar protektion eller lämna frigifna trälar tillfälle till att vinna lika stor frihet som de friborne bönderna. Hans lagar voro genomträngda af en kristlig och human anda, men han försvagade deras inverkan på folket genom att söka med ens drifva fram, hvad som blott kunde ske med tiden. Så sökte han t. ex. förgäfves förmå folket att erlägga tionde, hvilket genomfördes först 100 år senare. För att återvinna herraväldet i England påbjöd han 1085 allmän leding, hvarjämte han sökte och fick hjälp hos sin svåger, konung Olof Kyrre i Norge. Medan han själf var i Sön-derjylland för att gifva akt på de hotande förhållandena i Nord-Tyskland, samlades den stora flottan i Limfjorden. Manskapet blef otåligt under den långa väntetiden och fruktade, att provianten skulle tryta; det sände därför konungens broder Olof (sedermera konung Olof Hunger) till honom för att påskynda tåget. Då blef K. vred och sände Olof som fånge till sin svärfader i Flandern, hvarefter flottan på egen hand upplöstes. K. ville nu straffa bönderna, och hans fogdar visade mycken stränghet och orättfärdighet. Men då utbröt det allmänna missnöjet i öppet uppror. Vendelboerne begynte, och K. måste fly för dem genom hela Jylland och från Slesvig öfver till Fyn, under det de upproriske följde honom i hälarna. Vid ankomsten till Odense sökte han en tillflykt i Sankt Albanus' kyrka och låg där i bön framför altaret, medan hans broder Benedikt och några krigare sökte skydda ingången till kyrkan. Af ett spjut, inkastadt genom ett fönster, sårades han, och då försvararnas motstånd brutits (Benedikt stupade), blef han dräpt, hvarvid liket misshandlades, 10 juli 1086. Kort därpå skola järtecken skett, vid hans graf, och en följd af missväxtår uttyddes som straff för konungamordet. 1095 upptogs K:s stoft och fördes till den nybyggda kyrka i Odense, som fick sitt namn efter honom. 1100 utverkade hans broder Erik Ejegod K:s kanonisering af påfven, och under hela medeltiden dyrkades han som Danmarks skyddshelgon, och många Knutsgillen (se d. o.) instiftades till hans ära. K. var förmäld med Edel, dotter till grefve Robert af Flandern. Om hans son se Karl danske; af. döttrarna blef Cecilia gift med Erik jarl i Västergötland och Ingegärd med Folke Digre samt stammoder till Folkungarna. - Den engelske munken Mnoth författade omkr. 1120 en lefnadsteckning öfver K. Se M. Gertz, "Knud den helliges martyrhistorie" (1907). 3. K. M a g n u s s o n, son till konung Nils' son Magnus, valdes 1147 till konung af jutarna, under det själländarna korade hans halfkusin Sven, son till Erik Emune. Följden blef ett långvarigt inbördeskrig, hvarunder K. 1150 förjagades till Sverige och 1151 till Sachsen, men likväl 1152 genom tyske kejsarens bemedling fick Själland till län. I en ny strid fördref K. däremot tills, med Knut Lavards son Valdemar, som föröfvades med hans syster Sofia, 1154 Sven ur landet och delade makten med Valdemar. Slutligen in gicks sommaren 1157 en förlikning, hvarvid riket delades i tre delar, i det Sven erhöll de skånska landskapen, Valdemar Jylland och K. öarna. Misstänksam mot Sven, hade K. undvikit ett par möten med denne; men då han 9 aug. 1157 hade de två andre konungarna till gäster i Roskilde, lät Sven svekfullt öfverfalla sina medtäflare, hvarvid K. omkom, medan Valdemar lyckades rädda sig. K. skildras som vältalig och välvillig, var omtyckt af sina män och själf mycket begifven på kvinnor. 1156 hade han gift sig med en dotter till konung Sverker I, men hade äfven flera oäkta barn: Nils, som dog 1180 och blef kanoniserad, Valdemar, som blef biskop i Slesvig, samt fyra döttrar, som gifte sig med slaviska eller nordtyska furstar. 4. K. V a l d e m ar s s o n, kallad den sjätte (Gorm den gamles fader, Hardeknut, och Knut den stores son med samma namn räknas som K. I och III, under det de ofvan-nämnde äro resp. K. II, IV och V), f. 1163 som son till konung Valdemar den store och Knut Magnussons syster Sofia, d. 12 nov. 1202, blef som äkta son 1169 vald till faderns efterträdare samt 1170 krönt med förbigående af Knut valdemarssons sigm halfbrodern Kristofer. K. (åtsidan). Brakteat från Knut Magnussons regering. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.