425 Knut Holmgersson-Knutsgilien 426 .Detta jämte flera andra egendomliga byggnader (hvaraf en h. o. h. af flinta) ligger i en präktig park, 600 har stor, oingifven af en 2 m. hög granitmur. Den nuvarande (sedan 1888) länsgrefven är Eggert Kristofer Knuth, sonson till F. M. Knuth, f. 1882. E. Ebg. Knut Holmgersson. Se Knut, svenska konungar 2. Knut Håkansson. Se Hand, sp. 1298. Knut Jarl, son till Birger Brosa. Se Folkungaätten, sp. 792. Knut Jonsson. 1. Drottsete. Se Blå 2. 2. Lagman i Västergötland, tillhörde en släkt, som förde tre rosor i sigillet. Han var son till konung Håkan Magnussons anhängare Joan Knutsson och Benkta Algotsdotter (griphufvud). Mellan 1434 och 1438 namnes han som medlem af svenska rådet och lagman i Västergötland. Med sin hustru Agnes Alfsdotter, dotter af norska riksrådet Alf Haraldsson till Sand bo, hade han flera barn, af hvilka Jöns Knutsson blef höfvitsman på Dal samt svenskt riksråd, och Alf Knutsson (se d. o.) höfvitsman på Bergenhus och norskt riksråd. K. H. K.* Knut Långe. Se Knut, svenska konungar 2. Knut Magnusson. 1. Storman, var son till folkungen Magnus Broke och (såsom det i två svenska kronologier uppgifves) Katarina, en dotter af konung Erik Knutsson. K. deltog i upproret emot Birger jarl och af rättades efter slaget vid Hervadsbro 1251. 2. Storman, riddare, var troligen brorson till den bekante marsken Tyrgils Knutsson, förde liksom denne ett lejon i vapnet samt var lagman först i Värmland och sedermera i Västergötland. Som konung Birger Magnussons råd omtalas han 1305, men synes sedermera ha slutit sig till hertigarnas parti och blef en af deras testaments-verksfcällare. Efter deras död (1318) namnes han som hertiginnorna Ingeborgs och sedermera som konung Magnus Erikssons råd samt var en af dem, som rådet utsände för att åvägabringa föreningen med Norge 1319. I de bekanta föreningarna i Uppsala (1319) och Skara (1322) var han en deltagare, och vid rådets förlikning med änkehertiginnan Ingeborg, 1326, bestämdes, att hennes morgongåfva skulle öf-verlämnas åt honom. Han deltog äfven uti revisionen af Södennanlandslagen 1327 och var konung Magnus följaktig på dennes friarfärd till Frankrike 1334. Sista gången K. namnes i handlingarna är 1339, då han omtalas som en bland löftesmännen vid konung Magnus' förlikning med de norske stormännen^ l o. 2. K. H. K.* Knutning, skpsb., en sammansättning mellan två timmer, hvilken utföres på det sätt, att timrens ändar förenas hälft i hälft med en laxstjärtformig fällning. Knutning förekommer t. ex. vid tillverkningen af luckkarmarna på fartygsdäck. Jfr Knut (2). J. G. B.* Knutpiska. Se Knut, sp. 416. Knut Porse, hertig af Halland, var en frände (bror- eller systerson) till den Peter Porse, som under Magnus Ladulås' regering uppehöll sig i Sverige. Han antages numera ha varit son till den Nils Knutsson, som deltog i mordet på danske konungen Erik Klipping; säkert är, att han var bördig från Halland och förde Porsevapnet (tre sjöblad). I svenska historien framträder han första gången under tiden närmast efter Nyköpings gästabud (1317), då han ut- märkte sig i striden mot konung Birger. Därefter var han en af svenska rådets fullmäktige vid åvägabringandet af föreningen med Norge (1319) samt troligen redan då höfvitsman på Varberg, där hertig Eriks änka, den unga hertiginnan Ingeborg (se Ingeborg, norska prinsessor 3), höll hof. Äregirig och äfventyrslysten, ville K. vinna henne och med hjälp af denna förbindelse skapa sig ett eget maktområde i gränsländerna mellan de tre nordiska rikena, en tanke, som ju äfven hade varit utgångspunkten för hertig Eriks dristiga planer. Ingeborgs ynnest blef det honom ej svårt att förvärfva, och snart klagade det svenska rådet öfver, att hertiginnan mera rättade sig efter utländska och mindre erfarna ynglingars råd än efter sina gamla råd-gifvare. Med de missnöjde danske stormännen trädde K. i nära förbindelse, och till det fördrag, som 1321 kom till stånd rörande giftermål mellan Albrekt af Mecklenburg och Ingeborgs dotter Eufemia, anknöts på K:s initiativ ett hemligt anfallsförbund mot Danmark. På hösten 1322 gjorde K. ett för öfrigt resultatlöst anfall på Skåne, där han framträngde till Lund. Hans inflytande i Sverige hade redan då blifvit stäckt genom rådets bekanta förening i Skara (1322), och senare ingingo äfven de norske stormännen en förening, som beröfvade både K. och hertiginnan allt inflytande på landets styrelse. Spänningen mellan K. och svenska rådet öfvergick småningom till krigiska förvecklingar; 1323 afslöts visserligen en förlikning, hvars innehåll vi ej känna, men därefter utbröt fejden ånyo och afslöts först 1326 genom en förlikning mellan svenska rådet och hertiginnan Ingeborg, genom hvilken bl. a. bestämdes, att K. ej vidare skulle få vistas i Sverige samt att han skulle återlämna de slott han innehade - Ingeborg synes ha lämnat sina svenska besittningar i hans händer. Södra delen af Halland synes han emellertid ha behållit. Hans sträfvan gick nu ut på att under det upplösningstillstånd, som under Kristofer II:s regering rådde i Danmark, skapa sig en så mäktig ställning som möjligt i detta rike. Han slöt sig till upprorsrörelsen mot konung Kristofer och erkändes af den unge Valdemar som hertig af Halland (d. v. s. södra Halland) och Samsö. Intet stod nu längre i vägen för hans giftermål med hertiginnan Ingeborg, hvilket firades 1327. Han ingick 1329 förlikning med den återkallade Kristofer och blef då hertig äfven af Estland. I Sverige hyste man vid denna tid ännu fruktan för honom; i ett 1329 med furstarna af Werle afslutadt fördrag namnes K. uttryckligen som rikets fiende. K. afled redan 1330; uppgiften att han blifvit förgiftad är säkerligen oriktig. I sitt äktenskap med Ingeborg hade han sönerna Håkan och Knut, som båda afledo i digerdöden (1349), samt dottern Birgitta, gift med norske stormannen Jon Hafthorsen. Se Möller, "Bidrag till Hallands historia" (1874). K. H. K. (T. H-r.) Knutpunkt 1. N o d. Se V å g r ö r e l s e. Knutsford [na'tsfed], stad i engelska grefsk. Chester, 18 km. s. v. om Manchester. 5,172 inv. (1901). Knutsgillen (S:t Knutsgillen), andlig-so-ciala gillen, som uppstodo i Danmark under medeltiden och af hvilka lämningar ännu finnas i Lund, Malmö och Ystad. Dessa gillen uppkallades efter dels konung Knut den helige (mördad 1086), Danmarks nationalhelgon, dels hertig Knut Lavard (mor- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.