Glostrup (bägge i närheten af Köpenhamn) samt därjämte prost 1882--1902. Redan 1867 utsände han en stridsskrift, Theologien er dog en videnskab, riktad mot R. Nielsen och grundtvigianismen, och 1877 en annan, Kristendommen og den frie tanke, emot brandesianismen. Eljest har han egnat sig åt arbeten rörande Danmarks kyrkohistoria i nyare tid. Han har författat bl. a. Biskop N. E. Balle (1876), Kristian VI:s historie (1886), Den danske landsbyskoles historie til 1848 (1888), Den danske kirkes historie 1801--17 og 1817--54 (1879--83) med fortsättningen Fra grundtvigianismens og den indre missions tid 1848--98 (1898). <img l>

2. Otto Valdemar K., den föregåendes broder, dansk arkitekt, konstskriftställare, f. 1852 på Falster, d. 1902, studerade vid akademien i Köpenhamn och blef en initiativens man inom dansk byggnadskonst. Han byggde flera nya kyrkor i Köpenhamn (Zionskyrkan, Kristkyrkan, Apostelkyrkan m. fl.), skolor, privathus och det utmärkta danska huset på världsutställningen i Paris 1900. K. var en gedigen kännare af äldre dansk arkitektur, aftecknade och beskref danska och äfven skånska kyrkor -- hans stora samling ritningar af Danske kridtstenskirker eges af nationalmuseum i Köpenhamn --; han medverkade flitigt i verket "Tegninger af ældre nordisk arkitektur" och skref arkitekturhistoriska studier. I den danska arkitektvärlden var han medelpunkten och ledaren. Som medlem af borgerrepresentationen (stadsfullmäktige) bidrog han i betydlig mån till, att Nyrops rådhus verkligen blef byggdt. 1. ^{E. Ebg.} 2. ^{G--g N.} <img l>

Koch, Robert, tysk läkare, f. 11 dec. 1843 i Klausthal (Harz), d. 27 maj 1910 i Baden-Baden, blef med. doktor 1866 och 1872 distriktsläkare i Wollstein (Posen). Vid sidan af sin verksamhet som sådan medhann han att anställa vidlyftiga forskningar ang. mjältbrandens orsak, Zur ätiologie des milzbrandes (1876). Sedan han 1878 offentliggjort sina studier öfver sårinfektionssjukdomarna (Untersuchungen über die ätiologie der wundinfektionskrankheiten), kallades han 1880 till ord. medlem af Reichsgesundheitsamt i Berlin. Där fortsattes närmast arbetet öfver mjältbranden, och läran om desinfektionen omgestaltades fullständigt. En utomordentlig förtjänst inlade K. genom sin uppfinning att odla bakterier på fasta eller stelnande odlingsmedier, hvilket gjorde det möjligt att erhålla renodlingar af skilda bakteriearter och sålunda ur en blandning af flera mikroorganismer jämförelsevis lätt och säkert isolera de sjukdomsbringande. Vidare är att märka upptäckten af tuberkelbacillen och beviset för, att denna är orsaken till tuberkulosen (Beiträge zur ätiologie der tuberkulose, 1882). 1883 sändes K. till Egypten och Ostindien som ledare af den tyska kolerakommissionen och upptäckte härvid kolerabacillen. Vid sin hemkomst erhöll K. 1884 af tyska riksdagen en dotation om 100,000 rmk. 1885 utnämndes K. till professor i hygien vid universitetet i Berlin och återupptog sina arbeten om tuberkulosen, särskildt i afsikt att finna ett botemedel mot densamma. Hans vid den internationella medicinska kongressen i Berlin 1890 gjorda meddelande om tuberkulinet väckte oerhördt uppseende- och ingaf förhoppningar, som dessvärre icke gingo i fullbordan. Fortsatta undersökningar ha emellertid ådagalagt, att tuberkulinet är en god hjälp för ställande af tidig diagnos å tuberkulos hos människor och djur; äfven skall det under sjukdomens första stadier, försiktigt begagnadt, utöfva en tydlig kurativ verkan. -- 1891--1904 var K. chef för institutet för infektionssjukdomar i Berlin och kvarstod blott som honorarprofessor vid universitetet. 1896 kallades han till Kapkolonien för att där undersöka boskapspesten; visserligen lyckades han icke upptäcka denna sjukdoms smittämne, men han fann i stället ett medel att göra djuren oemottagliga för detsamma. Därpå följde K:s undersökningar öfver pesten hos människan, öfver den bland nötkreatur och hästar i tropikerna förekommande surrasjukdomen samt öfver texasfebern. Äfven samlade K. rika erfarenheter ang. malarian, och kort efter sin hemkomst från den förra resan sändes K. som chef för en malaria-expedition till Italien och tropikerna. Därvid kunde han bl. a. bekräfta riktigheten af Ross' resultat om sättet för sjukdomens öfverförande samt vann därjämte åtskilliga nya, praktiskt betydelsefulla resultat (se Frossa, sp. 1491). -- I dec. 1904 företog K. på uppdrag af regeringen en resa till tyska Öst-Afrika särskildt för att studera en där förekommande febersjukdom hos nötkreaturen, och våren 1906 anträdde han en ny färd till Afrika för studiet af den s. k. sömnsjukan. K. blef led. 1885 af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg, 1893 af Svenska vet. akad. och 1894 af Vet. soc. i Uppsala. 1905 erhöll han det medicinska Nobelpriset för sina arbeten och upptäckter rörande tuberkulosen. Se biogr. af Becker (1891). ^{R. T--dt.} Koch, Max, tysk litteraturhistoriker, f. 1855 i München, vardt 1890 e. o. och 1895 ordinarie professor i allmän litteraturhistoria i Breslau. K. har författat såväl specialverk som öfversiktsarbeten: Helferich Peter Sturz und die schleswigschen literaturbriefe (1879), Das quellenverhältnis von Wielands Oberon (1880), Über die beziehungen der englischen literatur zur deutschen im 18. jahrhundert (1883), Shakespeare (1885), Gottsched und der reform der deutschen literatur (1886), Münchner-Wertheriade (1888), Grillparzer (1891), Nationalität und nationaliteratur (s. å.), Geschichte der deutschen literatur (1893; 6:e uppl. 1906; i "Sammlung Göschen"), 2:a bandet af Geschichte der deutschen literatur (1897, 3:e uppl. 1910; 1:a bandet är af F. Vogt), R. Wagner-biographie (I, 1906) och Die deutsche literatur von Jena bis zu den befreiungskriegen