463 Kochanowskj-Kocher 464 (1908), redigerade afd. Goethe och Schiller i den nya uppl. af Goedekes "Grundriss" och har ut-gifvit ett stort antal moderna tyska författare, delvis med viktiga inledningar (t. ex. i Kurschners "Deutsche national-literatur"). K. utger "Studien zur vergleichenden literaturgeschichte" (under något växlande titel sedan 1886) och "Breslauer beiträge zur literaturgeschichte". E-n B. Kochano'wski, Jan, polsk skald, f. 1530, d. 1584, studerade i Tyskland, Padua och Paris, där särskildt Eonsard väckte hans håg för diktning, och blef efter hemkomsten sekreterare hos Sigismund II August, men drog sig snart tillbaka till fädernegodset Czarnylas, där han med få afbrott egnade sig åt skaldekonst. Klassiskt bildad, skref han dels latinska oden och elegier (med påverkan af Horatius), dels polska satirer och tillfällighetsdikter, FraszM (1584). Främst bland hans polska dikter stå hans 17 Treny (1580), lyriska klagokväden med anledning af hans dotter Ursulas död i unga år. Andra dikter andas varm fosterlandskärlek och djup religiositet, t. ex. Psalterz (en omdiktning af Davids psalmer, 1577). Hans satir Dziki Maz (Den vilde mannen, 1564) gisslar polackernas förkärlek för det utländska och för teologiska tvistigheter, och den allegoriska dikten Zgoda (Endräkt, 1564) framställer harmonien i världsalltet gentemot mänskligt split. Hans till Jan Zamoyskis bröllop diktade Odprawa poslow greckich (De grekiska sändebudens aifärdande, 1578) var Polens första drama i klassisk stil, med antika metra. öfver hufvud har K. riktat det polska poetiska språket med nya versformer och anses som Polens främste renässansskald under den s. k. guldåldern. Den första samlade upplagan af hans dikter utkom 1584-90; sedermera 1764, 1826 och 1884-90 (med utförlig biografi af R. Plen-kewicz). Jfr R. Löwenfeld, "Kochanowski und seine lateinischen dichtungen" (1877). - Äfven K:s båda yngre bröder, M i kol a j och Andrzej, äro kända i den polska litteraturen, den förre genom en öfv. af Plutarchos, den senare af ^Eneiden (1590). En brorson, P i o t r, f. 1566, d. 1620, tolkade på polsk vers Tassos "Gerusalemme liberata" (1618) och Ariostos "Orlando furioso". A-d J. Kochano'wski, Jan Karol Kor w i n, polsk historiker, f. 1869, studerade i Krakau under Ad. Pawiiiskis ledning samt i Breslau och har gjort sig känd som flitig bearbetare speciellt af den polska medeltidens historia (arbeten om Kasimir den store 1900, Witold s. å.) samt som utgifvare af Pawinskis efterlämnade samlingar ("Teki Pawinskiego", 1901 o. f.). H. A-t. Ko'chem (K och h e i m), kretsstad i preussiska reg.-omr. Koblenz, vid Mosel, 3,586 inv. (1900). Vinodling. Vid staden ligger en gammal borg, ofta bebodd af ärkebiskopen af Trier, förstörd 1689 af fransmännen, men restaurerad 1873-77. (J- F. N.) Kochemer loschen (af hebr. chacham, kunnig, klok, och laschon, språk), det bland yrkestjufvar i mellersta Europa, i synnerhet Tyskland, klassiskt vordna namnet på deras rotvälska, som upptagit en mängd yrkesuttryck ur judetyskan och zigenar-språket. Det sammanfaller dock ingalunda med någotdera af dessa. Se F. Kluge, "Rotwelsch", I (1901). Jfr Slangspråk. Kochen [kåkken], Johan Henrik von, friherre, ämbetsman, af en urspr. tysk släkt, som i slutet af 1500-talet öfverflyttade till östersjöprovinserna, f. 21 okt. 1681 i Narva, d. 5 mars 1758 på Nyborg, i Håtuna socken, son till Kristofer Kochen (f. 1637, 1679-83 svensk kommissarie i Moskva, 1684-90 svensk envoyé därstädes, 1683 adlad med namnet von K., d. 1711). 1705 antogs K. till e. o. kanslist vid Kungl. fältkansliet, åtföljde efter slaget vid Poltava Karl XII till Bender, där han deltog i kalabaliken (1713), blef 1714 sekreterare vid Utrikesexpeditionen och följde i denna egenskap konungen på alla hans återstående fälttåg. 1720 utnämndes K. till kansliråd. I politiken var K. en ifrig vän af den nya friheten och kom därför att vid 1723 års riksdag stå holsteinska partiet nära. Han insattes både i sekreta utskottet och i mindre sekreta. deputationen, som utmärkte sig genom sitt fientliga uppträdande mot konung Fredrik, blef medlem af sekreta kommissionen, som mellan riksdagarna skulle behandla de viktigaste diplomatiska ärendena, och belönades af tsar Peter för sina goda afsikter med en penninggåfva. Vid den sedan inträffande brytningen mellan Horn och holsteinska partiet följde K. emellertid den förre och medverkade som en af de svenske underhandlingskommissarierna till Sveriges tillträde till hannoverska alliansen. Han utnämndes 1727 till statssekreterare i utrikes ärenden och s. å. till hofkansler. Under den följande tiden räknades K. till Horns trognaste och inflytelserikaste anhängare och ådrog sig därigenom hans motståndares synnerliga hat. Vid hattpartiets seger 1739 fann K. godt att begära afsked för att undgå svårare förföljelse. Afskedet beviljades, men med förbud att pläga umgänge med de främmande ministrarna och bref växla med utländska hof. Äfven efter sitt afsked spelade K. en betydande roll som en af mösspartiets främsta rådgifvare och medlem af partikonseljen. Efter partiets fall 1747 drog han sig tillbaka från politiken. K. upphöjdes 1731 i friherrligt stånd. - 1908 utgafs af Quennerstedt: "Kanslidagbok från Turkiet till största delen förd af J. H. von K. 1709-1714" (i "Karolinska krigares dagböcker". IV). , L. S. Ko;cher, flod i Wurttemberg, upprinner i östra delen af landet, flyter parallellt med Jagst i en stor båge mot n. v. och faller ut i Neckar 2 km. ofvanför Jagsts mynning. Längd 180 km. (J. F. N.) Ko'cher, Emil Theodor, schweizisk kirurg, f. 25 aug. 1841 i Bern, blef 1865 med. doktor och kal- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.