i Lund. K. är en både mångsidig och grundlig forskare, som särskildt i fråga om den svenska språkhistorien inlagt storartade förtjänster. Inom detta område falla såväl hans båda till sina resultat viktigaste arbeten, Språkhistoriska undersökningar om svensk akcent (I, II, 1878-85) och Studier öfver fornsvensk ljudlära (I, II, 1882-86), som ock hans Undersökningar i svensk språkhistoria (1887), hans öfversiktligt sammanfattande arbete Die alt- und neuschwedische accentuierung (1901), hans under utgifning varande, på flera band beräknade Svensk ljudhistoria (1906 ff.) och de flesta af hans synnerligen många smärre uppsatser, införda i olika nordiska och tyska tidskrifter, men företrädesvis i det af K. som hufvudredaktör sedan 1888 redigerade "Arkiv för nordisk filologi". Flera af dessa tidskriftsartiklar äro äfven af stor vikt för såväl den danska språkhistorien som den allmänt fornnordiska grammatiken, särskildt i fråga om omljudsläran och de af K. med särskild förkärlek behandlade accentförhållandena. Af populär art är hans skrift Om språkets förändring (1896; 2:a uppl. 1908). Ehuru K:s författarskap är af vida öfvervägande lingvistisk natur, har han dock visat sig vara äfven en framstående filolog, särskildt genom det (tillsammans med G. af Petersens utgifna) gedigna och omfattande arbetet Östnordiska och latinska medeltidsordspråk (1889-94). K. är led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1890) samt af Vitt. hist. o. ant. akad. (1906) och Fys. sällsk. i Lund (s. å.). Ad. N--n. Kock (äfven kallad Mönter), Jörgen, borgmästare i Malmö, var sannolikt f. i Westfalen (födelseåret okändt), d. 1556, kom 1500 till Danmark, blef 1518 myntmästare i Malmö och samlade därigenom äfvensom genom stor affärsverksamhet rikedom. Efter Kristian II:s flykt ur landet 1523 blef K. borgmästare och försvarade uthålligt staden till jan. 1524; han vann äfven inflytande hos den nye konungen Fredrik I (han adlades 1526) och främjade ifrigt reformationen, så att Malmö blef danska rikets mest framstående lutherska stad. Efter Fredrik I:s död (1533) slöt K. förbund med Ambrosius Bogbinder i Köpenhamn och Jörgen Wullen-wever i Lybcck dels för att trygga reformationen, dels för att höja borgarståndet. Senare fick han till stånd förbundet med grefve Kristofer af Oldenburg i syfte att återuppsätta Kristian II på tronen, intog i maj 1534 Malmöhus och var sedan en af grefvens mest betydande rådgifvare. Han deltog äfven i jan. 1535 i slaget vid Hälsingborg och begaf sig efter Malmös kapitulation 1536 till Köpenhamn, till hvars försvar han personligen bidrog, tills också hufvud-staden måste underkasta sig. Likväl fick han nåd hos Kristian III (han skall ha medverkat till biskoparnas fängslande), återvände 1537 till Malmö och blef 1540 ånyo borgmästare. E. Ebg. Kock. 1. Charles Paul de K., fransk roman- och vådevillförfattare, f. 1793 i Passy, d. 1871 i Paris, utgaf sin första roman, L'enfant de ma femme (1811), redan vid 18 års ålder. Men allmänheten uppmärksammade den ej, hvarför K. slog sig på att skrifva gråtmilda melodramer, men med lika liten framgång. Däremot gjorde han lycka med vådeviller och operett-texter (1818-25). Han återvände då till den uppsluppna romanens område, där han snart framstod med utbildad egendomlighet samt vann läsare öfver hela Europa. K:s romaner bära prägeln af en jämn, godlynt glädtighet, mycken verve och en stark, realistisk iakttagelseförmåga. De äro fotografiskt trogna bilder af medelklassens och de lägre folklagrens lif i Paris under förra hälften af 1800-talet. Sannskyldiga alster af "l'esprit gaulois", återge de detta lif med obesvärad grofkornighet och naivt själfsvåld. Det estetiska värdet hos dem är ganska lågt, skrifna som de äro i en poesilös, platt ton, utan att grof-heten förflyktigas genom någon humor. Af dem förtjäna nämnas Georgette (1820), Gustav e ön le maitvais sujet (1821), André le savoyard (1825), Le bar-bier de Paris (1826), de två sistnämnda säkerligen hans bästa berättelser, La laitiére de Montfermeil (1827), La femme, le mari et Vamanl (1829), Le cocu (1831), måhända den minst anstötliga, och La pucelle de Bellemlle (1834). I sina senare arbeten öfverdref K. effekterna på godlynthetens och den förra naturliga tonens bekostnad, så t. ex. i Moeurs parisiennes (1837), Moustaches (1838), L'amoureux transi (1843), Sans cravate (1844), Le millionaire (1857) och Les demoiselles de magasin (1863). - Nästan alla K:s romaner ha öfversatts på tyska, engelska och spanska, en mängd äfven på svenska och andra språk. Af K:s omkr. 100 vådeviller äro några ("Bröstkaramellerna", 1847; "Stortvätten", 1860, m. fl.) gifna äfven i Sverige. Dessutom utgaf han Contes en vers (1824) samt vissamlingarna La bullv de savon (1829; ny uppl. 1835) och F lon, flon, flon, larira dondaine (1864). K:s samlade Oeiwres, i hvilka dock ej hans vådeviller eller poesier finnas intagna, ej heller hans Mémoires (1873), ha ut-gifvits 1844 (i 56 bd) och flera gånger. Se L. Lespés (Trimm), "La vie de P. de Kock" (1873), och Gautier, "Portraits contemporains" (1874). 2. Paul Henri de K., den föregåendes son, fransk författare, f. 1819 i Paris, d. 1892 i Limeil, försökte sig redan tidigt i samma genre, som bragt hans fader så mycken berömmelse, men utan samma framgång. Han skref också äfventyrsromaner i Alex-andre Dumas' stil och har likaledes signerat åtskilliga kvasihistoriska kompilationer (Vies des courti-sanes celebres o. s. v.) samt samarbetade med sin fader och andra för scenen. 1. (J. M.) 2. J. M. Kockelbär. Se Kockelkärnor. Kockelkärnor, Kockelbär, Fructus 1. Semina cocculi indici, farm., kallas de torkade frukterna af Anamirta Cocculus Wight et Arn. (se Anamirta). De mogna, färska frukterna ha vackert mörkrödt fruktkött, som bekläder ett tunt, sprödt skal, inom hvilket finns ett njurformigt frö, som icke utfyller skalets hålighet. Torkade, äro kockelkärnorna mörkt gråbruna l. svartbruna, å ytan smått skrynkliga, rundadt njurformiga, något större än ärter, med synnerligen bitter smak. Deras viktigaste beståndsdel är pikrotoxin, C₃₀ H₃₄ O₁₃, en kväfvefri, färglös, kristalliserande, kemiskt indifferent, mycket giftig kropp, som lätt sönderdelas i det likaledes