497 Kokiilhärdning-Kokkonsten 498 hälfter, som före gjutningen hopsättas och sammanhållas med klamrar, för att götet lättare skall kunna uttagas efter stelnandet. Man begagnar i regel kokiller gjutna i ett stycke; men dessa måste vara afsmalnande åt ena ändan för att lätt kunna lyftas från det stelnade götet. - Kokillerna nyttjas emellertid icke blott som gjutformar, utan äfven, i synnerhet vid vissa slag af tackjärnsgjutning, för att bibringa gjutgodset en viss textur och hårdhetsgrad. Till följd af tackjärnskokillens starka värmeledning stelnar nämligen det smälta tackjärnet, som kommer i beröring med kokillväggarna, mycket hastigt, hvarför dess kol ej hinner afskilja sig i form af grafit. På detta sätt erhåller gjutgodset en hård yta af hvit textur, hvars djup på mångfaldigt sätt kan varieras genom olika gjutjärnsblandningar, kokil-lens godstjocklek o. s. v. Genom sådan s. k. k o k i 11-härdning kan man åt samma gjutpjäs på olika ställen meddela olika hårdhetsgrad, i det de ställen, som böra vara hårdare, gjutas med kokill, under det att den öfriga pjäsen formas i sand. (Se vidare Gjutning.) C. A. D.* Kokiilhärdning. Se Kokill. Ko'kkola. Se Gamlakarleby. Kokkolit. 1. K. J. B. d'Andrada 1799, miner., tillhör de lerjordsfria arterna af pyroxen- eller augit-gruppen och är således ett bisilikat af kalkjord, talk-jord och järnoxidul = Ca .0. (Mg, Fe) 0. 2Si02. Kokkolit förekommer i korniga eller gryniga aggregat, stundom i kristaller med afrundade, liksom smälta kanter och hörn. Färgen är lökgrön, pistacie- till svartgrön eller nära svart. Kokkolit förekommer dels vid järngrufvor, såsom Hällestad i Östergötland, Vintjärnsberget i Dalarna, Finshytteberg i Värmland samt Arendal i Norge, dels också i urkalk, t. ex. vid Lindbo i Västmanland och Érsby i Finland. - 2. Zool. 1. bot., små rundade kalkskifvor, iakttagbara först vid 800-1,000 gångers förstoring, förekommande på bottnen af nutida haf och utgörande huf-vudmassan också i föregående tiders marina bottenaf-satser, skrifkrita och andra kalkstenar. Den ursprungliga organismen, en rund protoplasmamassa, beklädd med små kalkskifvor, lefver vid hafsytan; vid organismens död isoleras kalkskifvorna, kokkolitern a, och sjunka till bottnen. 1. Hj. Sj.* 2. A. Hng. Kokkolitkalk, Saltholmskalk, geol., en hufvudsakligen af små mikroskopiska kalkskifvor, kokkoliter, bildad tät, ofta jordartad kalksten, som utgör hufvudbergarten inom Skånes och Danmarks yngsta krita, damen-etagen (se Faksekalk). Fossila lämningar äro inom denna kalkstensfacies ej så vanliga som i öfriga danienbergarter, korallkalk och bryozokalk. Viktigast äro de här funna fiskarna och kräftdjuren; särskildt anmärkningsvärdt är, att här anträffats benfiskar, under det de öfriga svenska kritbildningarna innehålla endast broskfiskar. (Se Kritsystemet.) A. Hng. Kokkonsten har till uppgift att på lämpligaste sätt bereda de olika födoämnen, som måste tillföras människokroppen till ersättande af de ämnen, som gå förlorade genom den alltjämt fortgående förbrukningen af dess beståndsdelar. Hos sina utöfvare förutsätter kokkonsten icke blott synnerlig punktlighet och renlighet, uppöfvadt handlag och pålitlig smak, utan äfven mångahanda verkliga insikter. Husmodern, kocken och kokerskan böra känna födoämnena i deras oberedda skick för att vid upp- köp kunna skilja mellan god vara och mindre duglig sådan. De måste förstå att konservera födoämnen och underkasta dem den förberedande behandling, som i många fall är nödvändig. Lika oundgänglig är t. ex. kännedom om egenskaperna hos olika slags vatten, om användbarheten hos kokkärl af olika material (järn och bleck med eller utan emaljering, koppar med förtenning, lera o. s. v.) samt om bruket af olika kokredskap och eldstäder, från det urgamla stekspettet till den moderna kokapparaten, från den landtliga murade spiselhällen till de efter tekniska grunder konstruerade, alltmer fullkomnade köksspisarna af järn. Vidare gäller det att under ständig hänsyn till hushållets ekonomiska tillgångar draga den största möjliga nytta ur de näringsämnen, som matvarorna innehålla, samt genom rätternas nödiga och behagliga omväxling tillgodose kroppens behof af dessa ämnen i rätta proportioner sinsemellan (jfr Diet och Födoämnen). För att vara verkligt vuxna sitt värf borde de, som ha befattning med matlagning, äfven inneha ett visst mått insikter såväl om födoämnenas kemiska egenskaper och de fysiska företeelserna vid kokning som ock rörande matsmältningens förlopp. De allra flesta kokerskor kvarstå emellertid ännu på blotta praktiska köks-erfarenhetens ståndpunkt, utan vetskap om företeelsernas grunder och verkliga art. Däraf kommer det sig t. ex., att stora massor af bränsle, till skada för både ekonomien och kokningens resultat, onödigtvis bortödas, ehuru det är en ganska enkel sanning, att en tämligen ringa eld behöfves för att hålla vattnet kokhett, sedan det en gång kommit i kokning; huru mycket ved man än må sedan lägga under kitteln, kan likväl icke värmegraden på detta sätt uppdrifvas högre än till kokpunkten (100° C.), och all ytterligare tillförd värme bortledes utan gagn med ångan genom skorstenen. Ett uppslag till en riktigare och mera omfattande kännedom om kokkonsten är, att man på senaste tiden börjat utge populära handböcker i hushållskemi samt inrätta matlagningsskolor. En riktig tillredning af födoämnena innebär att göra dem lättsmälta, välsmakande och oskadliga. Lättsmältare göras de i synnerhet genom behandling med eld och vatten, ty därigenom lossas sammanhanget mellan deras delar, så att de med större lätthet kunna genom matsmältningsprocessen göras dugliga att upptagas i blodet. Genom kokning eller annan beredning kan man äfven göra födan smakligare och därigenom hos den ätande i rikligare mått framkalla de för matsmältningen nödvändiga körtel-afsöndringarna. Och genom hettans inverkan på råämnena förstöras främmande skadliga organismer, som tilläfventyrs finnas i dem. - Kokning och stekning af kött böra helst försiggå långsamt, vid jämn och sakta eld. Åsyftas med kokningen, att köttets lösliga beståndsdelar skola utdragas (för att med vattnet bilda buljong eller soppa), bör vattnets upphettning ske långsamt. Ty då kött länge får ligga i kallt eller ljumt vatten, öfvergår mycket af dess ägghvitehalt och närande saft till laken (eller spadet), under det att köttet själft blir jämförelsevis värdelöst. Men skall köttet få behålla det väsentliga af sin kraft, är det den bästa (ehuru föga allmänt tillämpade) metoden att lägga det direkt i kokande vatten, efter en minut ösa till kallt vatten och sedan gradvis elda på, tills vattnet blir sjudande, samt Ord, som saknas under K, torde sökas under C.