495 Kokard-Kokill 496 gasverk finnas, de senare ha en mera begränsad användning, då de förutsätta särskilda gasverk för enstaka byggnader (se G a solingas). - Elektriska kokapparater ha på grund af enkelhet och renlig drift fått icke ringa användning, där elektriska belysningsnät finnas. De grunda sig alla på användning af motståndskroppar, som uppvärmas vid den elektriska strömmens genomgång. Som motståndskroppar användas t. ex. trådspiraler af metall (platina, nysilfver, konstantan m. fl.), finkornig kolmassa (kryptol), ädelmetall-lösningar fixerade i strimlor på isolerande underlag af emalj eller glim-mer (prometheussystemet). Dessa kroppar anbringas på kokkärls undersida eller utbildas till lösa värme-patroner, som insättas i kärlen och ha den fördelen Fig. 3 o. 4. Elektriska kokkärl. att lätt kunna utbytas. Fig. 3 o. 4 visa några elektriska kokkärl. - Beträffande ekonomi för olika värmekällor se Bränsle och Elektrisk uppvärmning. 2. Apparater, med särskilda anordningar för födoämnens kokning i ånga eller långsamma beredning i slutet kärl (imkokning, ångkokapparater). Se K o Isko n s t e n, sp. 499, och Å n g k ö k. lo. 2. G- H-r. Kokard (fr. cocarde], en i ett lands nationalfärger gjord bandrosett, som i alla arméer och flerstädes äfven af civila tjänstemän bäres på hufvudbonaden som igenkänningstecken. Den svenska gula militär-kokarden, som bäres endast af officerare och underofficerare, torde härleda sig från den halmkokard, som under förgångna tider gafs som hederstecken, första gången efter slaget vid Lund åt Lifregemen-tet. Den svenska civila kokarden (se Hat t, sp. 79, fig. 15), gul med blå midt, kom i bruk under Karl XIV Johans tid. Kokbok. Se Kokkonsten. Kökel [ka-], ung. Kukullö, Stora och Lilla K., två floder i Siebenburgen, upprinna på Karpaterna ej långt från hvarandra, i komitatet Udvarhely, flyta i västlig riktning, förena sig vid Balåzsfalva samt utmynna n. om Karlsburg i Maros. Längd 190 (från Lilla K:s källor 145) km. Efter dessa floder äro de siebenbiirgska komitaten Nagy-Kukullö och Kis-Kukullö uppkallade. (J. F. N.) Kokemäenjo'ki [kV-] och Ko'kemäki. Se Ku m o. Kokenhusen [ka'-], Kockenhusen, fordom, stad och fästning, nu kyrkby och järnvägsstation vid Duna, i Riga-kretsen, i Livland. Staden låg på en udde, hade triangulär form med slottet i spetsen, ringmur längs sidorna och något starkare befästning mot land. K. intogs 1601 af svenska trupper, hvilka därefter belägrade slottet. Men Kr. KadziwiW ankom med en polsk styrka och tvang dem att gifva sig, sedan han 17 juni vid K. slagit Karl Karlsson Gyllen-hielm, som anryckte till deras undsättning. 1608 eröfrades platsen af svenskarna, anförda af grefve J. Fr. af Mansfeld, men togs redan s. å. tillbaka af polackerna under Chodkiewicz. I Gustaf II Adolfs polska krig var K. efter Rigas fall (1621) Polens viktigaste fästning i södra Livland. Under fälttåget 1625 gjorde konungen därför ett anfall mot denna punkt. J. Baner, som sändes i förväg med några kompanier, intog staden och förborgen, och sedan konungen ankommit med hufvudstyrkan, uppgafs äfven slottet (15 juli 1625), hvarefter befästningarna förstärktes. I aug. 1656 sköto ryssarna bräsch och intogo med storm K., hvarvid den fåtaliga besättningen under öfverstelöjtnant Sperling nedhöggs till sista man. I stilleståndet vid Pliusa 1658 fingo ryssarna behålla K. till freden 1661. På 1680-talet iståndsattes slottet, som då ännu var väl byggdt med massiva murar och torn, men stadens delvis förstörda verk raserades. Vid utbrottet af det Stora nordiska kriget blef K. (7 okt. 1700) af svenske kommendanten, major Henrik Häij (Hay), uppgifvet åt sachsiske fältmarskalken Steinau efter några dagars be-skjutning. Sachsarna uppkastade nu ett stort re-tranchemang vid K. och lågo där i läger i juni 1701, men efter Karl XII:s öfvergång öfver Diina (9 juli s. å.) utrymdes det af sachsiske öfversten Boose, som till dess försvar fått behålla endast 300 sachsare och 400 ryssar. Före sitt af tåg vidtog Boose sådana åtgärder, att slottet följande dag (14 juli 1701) sprang i luften. (J. F. N.) L. W:sonM. Kokett [kå-; fr. coquet, fem. coquette, af coq, tupp, med afseende på hans prålande färger och sätt att kråma sig], behagsjuk, ifrig att blifva sedd och beundrad för sitt yttre samt att intaga så många som möjligt af det motsatta könet utan att på allvar binda sig vid någon; tillgjord; (om saker) smånätt, näpen, prydlig; subst., behaglysten kvinna. -- Kokettēra (fr. coqueter, eg. gala som en tupp), söka falla det andra könet i smaken medelst mer eller mindre oskyldiga konstgrepp; afsiktligt framhålla någon sin egenskap för att därmed väcka uppseende och göra sig intressant. -- Koketterī (fr. coquetterie), ifver att synas intagande, behagsjuka, prålsjuka; tillgjordt väsen. Kokgas. Se Gas och Lysgas. Kokgraf, milit., smala, 0,4-O,? m. djupa och långsträckta utgräfningar i marken, som för de af manskapet burna kokkärlen läggas vinkelrätt mot, men för kokkittlar i vindens riktning. Sistnämnda slag af kokgrafvar förses med eldningsgrop åt vindsidan och torfskorsten vid grafvens motsatta något grundare ända. L. Wrson M. Kokill [kåki'11; fr. coquille, af lat. conchylium, mussla], en form af tackjärn, i hvilken smälta metaller gjutas för att erhålla en för deras vidare användning lämplig form. De kokiller, som i masugnar begagnas för att upptaga det smälta tackjärnet, ha form af öppna rektangulära skålar af en storlek, som motsvarar de tackjärnsgaltars (se Galt), som man önskar erhålla, och äro vanligen förenade med hvarandra i långa rader, så att det flytande tackjärnet kan rinna ur den ena i den andra. De kokiller, som användas för upptagande af götmetall (se Göt och Järn, sp. 391), äro stående och af kvadratisk, rektangulär, cirkelrund, 6- eller 8-kantig o. s. v. genomskärning. Stundom äro dessa kokiller gjutna i två Ord, som saknas under K, torde sökas under C.