hört. Där hjärtat förut är mycket försvagadt, kan en obetydlig anledning framkalla kollaps; så t. ex. händer det stundom, att en mycket svag patient "kollaberar" däraf, att man sätter honom upp i sängen. Behandlingen utgöres hufvudsakligen af stimulerande medel, vin, mysk, kamfer o. d. F. ö. fordras olika behandling alltefter fallets art. -- Om kollaps af lungorna se Atelektas. ^{P. W.}* <img l>

Kollár, Jan, tjecho-slovakisk skald, fornforskare, f. 1793, d. 1852, var son af en slovakisk tjänsteman i Mošovce (Mosócz) i det slovakiska Ungern, studerade teologi i Pressburg (1812--15), där han var lärare i en skola. En tvåårig vistelse vid universitetet i Jena (1817--19) blef af utomordentlig betydelse för hans utveckling: han åhörde Ludens föreläsningar i historia och Fries' och Okens i filosofi och fick vara med om det tyska reformationsjubileet och Wartburg-festen, som tände hans egen slaviska hänförelse. På hemvägen gjorde K. i Prag personlig bekantskap med Dobrovský, Hanka och Šafařik. 1819 anställdes han som pastor vid den evangeliska, af slovaker, tyskar och ungrare bestående församlingen i Budapest. Då han 1846 i en skrift yrkade på ett gemensamt skriftspråk för tjecher och slovaker (Hlasy o polřebě jednoty spisovného jazyka pro Čechy, Moravany a Slováky), väckte denna förnuftiga plan mycket motstånd, och under revolutionsåret 1848 blef K. t. o. m. fängslad. Året därpå befriades han af de kejserliga trupperna och utnämndes för sitt lojala välförhållande till professor i slavisk arkeologi vid universitetet i Wien. K:s första dikt (på latin) var en politisk klagodikt Deploratio præsentis status Ungariæ. 1821 utkom en mindre samling dikter, Basně, och härigenom lades grunden till hans poetiska storverk, den uppseendeväckande sonett-samlingen Slávy dcera (Slavas dotter), 1824 (fortsättning 1832 jämte intressanta kommentarer, Výklad; inalles 645 sonetter). Bäst äro de erotisk-idylliska partierna; minst lyckade äro de politiska, och detta storslagna försök att förhärliga slaverna (på de andra folkstammarnas bekostnad) måste betraktas som misslyckadt, ehuru det har haft ett stort litterärt och politiskt inflytande på den väst- och sydslaviska rörelsen. Själf var K. påverkad af Dante och Petrarca samt framför allt af den tyska filosofien och poesien (Klopstock, Herder m. fl.). 1823--27 utgaf han (i förening med Šafařik och Blahoslav) en samling slovakiska folkvisor, Pisně svetské lidu slovenského v Uhrich (ny, tillökad uppl. 1834, 1835). Betydelsefull är hans på tyska skrifna Über die literarische wechselseitigkeit zwischen den verschiedenen stämmen und mundarten der slavischen nation (1837; ny uppl. 1844), hvarigenom han litterärt grundade den s. k. panslavismen, d. v. s. teorien om en samslavisk enhet af litterär och politisk art. Efter en resa till Italien författade han Staro-Italija slavjanská (1853, 1863), hvari han sökte finna slaviska spår hos de forne etruskerna. Som fornforskare saknade K. all vetenskaplig skolning, ty hans naiva skaldefantasi gjorde honom oförmögen till kritisk källforskning. Hans mytologiska och filologiska undersökningar (om "gudinnan Slava", 1839, och om det slaviska namnets uppkomst) ha sålunda föga värde, ehuru de indirekt sporrat den då föga utvecklade slavistiken. Äfven i sina omtyckta predikningar, Kasně (1831, 1844), framträdde han som slavofil. -- Ett urval uf hans verk utkom i 4 bd 1862--63, och 1893 utgafs i Wien en samling uppsatser till 100-årsdagen af hans födelse. -- Jfr Murko, "Deutsche einflüsse auf die anfänge der böhmischen romantik" (1897). ^{A--d J.} Kollar, Vincenz. Se Koll. Kollargol [-g<over>å</over>l; af kolloidal och lat. argentum, silfver], kolloidalt lösligt silfver, bildar små, nästan svarta stycken, som lösas i vatten och innehålla omkr. 90 proc. metalliskt silfver. Preparatet har på grund af sina antiseptiska verkningar af Credé förordats till användning mot lymfangit, septikemi och andra septiska sjukdomar, vanligen i form af en 15-procentig salfva (unguentum Credé), men äfven i 1-procentig lösning till insprutning under huden. (Se Kolloider och Kolloidala metaller.) ^{S. J--n.} Kollątaj [kåll<over>å</over>'-], Hugo, polsk statsman, författare, f. 1750, d. 1812, teol. doktor i Rom, domherre i Krakau, egnade sig äfven åt historiska studier och blef 1775 medlem af den kommitté, som skulle reformera det polska skolväsendet, samt rektor vid Krakaus universitet. 1791 utnämnd till underkansler, deltog han verksamt i riksdagen 1788--92 för det nya statsskicket, men måste fly undan den landsförrädiska konfederationen i Targowica och ryssarna, men återkom från Dresden 1794, då han under Kościuszkos diktatur blef först inrikes- och sedan finansminister. Efter Warschaus eröfring (1795) flydde han till Galizien, men hölls till 1802 fängslad af österrikarna i Josefstadt och Olmütz. Han bosatte sig i Warschau och Krakau, där han idkade historiskt och politiskt författarskap, hufvudsakligen rörande Polen i senare delen af 1700-talet, bl. a. om konstitutionen af 3 maj 1791 (1793) och om det polska folkets politiska rättigheter (Prawo polityczne narodu Polskiego, 1790). Hans brefväxling utgafs 1854 (4 bd) och 1872 (2 bd). ^{A--d J.} Kollateral (af lat. con, med, vid, och latus, sida). 1. Med. En ledningsbana inom nervsystemet eller blodomloppet säges vara kollateral till en annan, om båda ha samma ursprung och förlöpa jämsides. -- 2. Bot. Se Kärlsträng. -- 3. Jur., sidoarfvinge. Se Arfsordning, sp. 1423. Kollateralverk (se Kollateral), fortif., kallas de icke direkt anfallna, men angreppsfronten närliggande verk, som dock kunna medverka vid försvaret mot anfallsarbetena. ^{L. W:son M.} Kollatiebröder, detsamma som det gemensamma lifvets bröder. Se Bröder, det gemensamma lifvets. Kollation (lat. collatio, sammanställning, jämförelse), enkel, men festlig måltid, i synnerhet en sådan, som intages mot aftonen och till hvars kostnader de särskilde deltagarna bidraga; lätt aftonmåltid inom de katolska klostren under fastedagarna. Uttrycket antages härröra däraf, att munkarna fordom före framsättandet af denna kvällsvard brukade läsa högt ett stycke ur bibeln eller kyrkofäderna