545 Kollekt 546 Däremot är detta tillämpadt på städernas styrelser, magistraterna, och kollegiala äro äfven de dömande och förvaltande kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt de allmänna läroverkens "kollegier" och organen för universitetens själf förvaltning (konsistorier, fakulteter m. m.). I andra länder, t. ex. Danmark efter 1848, ha i allmänhet de centrala kollegierna ersatts med ministeriernas (departementens) byråer. - I Norge infördes en sådan ordning omedelbart efter skilsmässan från Danmark. - I Frankrike afskaffades genom revolutionen la cour des comptes och la cour des aides, urförebilderna till vår "Kammare", men la cour des comptes (närmast motsvarande vår Kammarrätt) återställdes af Napoleon I 1807 och existerar ännu. Dessutom finnes här ett kollegialt "statsråd" (se C o n s e i l d'é t a t), som upprättades genom 1799 års konsulatförfattning, är högsta förvaltningsinstans, rådgifvande eller beslutande, och kan få afge utlåtanden öfver förslag till lagar och förordningar. Det har efterbildats i flera europeiska länder och i viss mån i vår regeringsrätt och vårt lagråd (se d. o.). - I Ryssland, där kollegialsystemet infördes af Peter I, finnas (efter 1905) tre regeringskollegier: den regerande senaten, den heliga synoden och ministerrådet (se Ryssland). - I Preussen spelar den kollegiala formen inom centralförvaltningen en af se värd roll genom staatsrat (möts v. det franska conseil d'état som lagråd), oberverwaltungs-gericht (administrativ öfverdomstol), oberrechnungs-kammer, som äfven är finanskontrolleran de myndighet för Tyska riket, samt evangelischer oberkir-chenrat (öfverstyrelse för den protestantiska statskyrkan). - I England fanns från medeltiden ett Kammarkollegium (the exchequer); dess dömande afdelning, court of exchequer, är nu afskaffad, och dess kontrollerande myndighet har öfvergått till the comptroller and auditor general, men det har gett upphof till det nuv. finansministeriet, the treasury, hvars verklige chef också bär titeln chancellor of the exchequer, under det att den nominelle, the first lord of the treasury, har en helt annan uppgift (se Exchequer, Storbritannien och Treasury). Flera af de nuv. engelska regeringsdepartementen äro till namnet kollegiala, s. k. boards, men också blott till namnet, ty bisittarna äro antingen blott parlamentariska medhjälpare, såsom the junior lords of the treasury i förhållande till the first lord, eller sammanträda enligt regeln aldrig till kollegial handläggning af ärendena, hvilka i verkligheten skötas enligt byråsystemet. Under regeringsdepartement stå emellertid vissa verkligt kollegiala myndigheter, t. ex. Indiska rådet (council of India), och den engelska statskyrkans förmögenhet förvaltas af ett kollegium (ecclesiastical commission), bestående af biskoparna och en del lekmän. Liksom i Sverige har i andra länder den kollegiala formen bättre bibehållit sig inom domstolsväsendet än inom förvaltningen och är undantagslöst tillämpad med afseende på deras högsta appellations-dom stolar. Förvaltningen inom större lokala områden skötes å regeringens vägnar i de flesta stater liksom hos oss af förtroendemän med ensam beslutanderätt, ehuru under medverkan af folkvalda myndigheter (se Kommunalstyrelse), men i Preussen handhas tillika en del förvaltningsärenden af lokala rena eller blandade ämbetsmannakollegier, som på sin höjd ha till ordförande förvaltningsområdets regeringskommissarie (t. ex. i provinserna: provin-zialschulkollegien, provinzialrat; i dessas närmaste underafdelningar, regierungsbezirke, die bezirks-regierung och der bezirksausschuss). I England sköttes den högre lokala förvaltningen kollegialt af fredsdomarna på quarter sessions (se Fredsdomare), och efter 1888 handhas den på samma sätt af folkvalda råd (county och dislrict councils). - Jfr N. Eden, "Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden" (1899) och "Den svenska riksstyrelsens reorganisation 1594-1602" (i "Hist. tidskr.", 1901), C. T. Odhner, "Sveriges inre historia under dr. Christinas förmyndare" (1865), K. H. Blomberg, "Den nordiska förvaltningsrätten" (1887-89, i "Nordisk retsencyclopedi", referensbok äfven för Danmark och Norge), K. Sidenbladh, "Administrativ handbok" (1894), K. Hagman, "Sveriges statsförvaltning" (1908), "The statesman's yearbook" (1910), A. Esmein, "Cours élémentaire d'histoire du droit francais", "Precis élémentaire de 1'histoire du droit fr. 1789-1814" och "Elements de droit fr. et comparé", F. Stier-Somlo, "Preussisches staatsrecht" (i "Sammlung Göschen", 1906) och A. Anson, "The law and custom of the constitution", II. 2. Studenthem, inrättning, där studerande gratis eller mot ringa afgift erhålla logis och kost, t. ex. i Danmark Hagemanns kollegium (se d. o.) och Val-kendorffs kollegium (se V a l k e n d o r f f). 3. Lärokurs. Se C o 11 e g i u m. 4. Läroverkskollegium (se d. o.). 1. Th.R. (S.B.) Kollekt (af lat. colle'ctus, samling). 1. Kyrkobön, som vid högmässogudstjänsten läses omedelbart före episteltexten. Namnet kommer troligen däraf, att denna bön är afsedd att läsas "samfälldt" af prästen och församlingen. -- 2. I allmänhet insamling af bidrag för välgörande ändamål; särskildt och numera nästan uteslutande ett sammanskott af frivilliga penninggåfvor vid den offentliga gudstjänsten för välgörande eller kyrkliga ändamål. Sådana insamlingar ha sin upprinnelse i bruk, som, efter judiskt föredöme, voro gängse redan under kyrkans allra första dagar. De förste kristne hade varit judar och voro därför vana vid att efter tempelgudstjänsterna nedlägga penninggåfvor i de vid portarna till en af de inre förgårdarna befintliga "offerkistorna". Den offervillighet kristendomen predikade yttrade sig därför hos dess första bekännare helt naturligt bl. a. genom frivilliga sammanskott vid gudstjänsterna, afsedda för de fattige och sjuke samt för församlingslärarna äfvensom längre fram, när nattvardens firande i 2:a årh. blef en del af kulten, till anskaffande af nattvardselementen, bröd och vin. Ungefär samtidigt blef kollekternas ändamål äfven insamling af medel till kyrkobyggnader. Från de judekristne kom detta bruk öfver till de hedningkristne. Justinus Martyr anför t. ex. i den ena af sina "Apologier" (omkr. 150 e. Kr.), att vid de kristnes sammankomster på Herrens dag skedde sammanskott efter behag för fattigas och fångars räkning, hvilka medel sedan anförtroddes åt biskopen. Andra kyrkofäder, såsom Irenseus, Origenes och Chrysostomos, omtala samma bruk. Ännu under den sistnämndes tid (han dog 407)