fordrades dylika offer af dem, som begingo nattvarden. De store reformatorerna bibehöllo det gamla kollektbruket. Den första svenska protestantiska kyrkolagen af 1571 stadgar, att "hvarje helgedag, då mesta folket såväl i städerna som på landsbygden kommer tillhopa, en skall gå omkring med hatten eller, som eljest varit sed, med taflan" för att insamla medel för de fattiges räkning. Sedermera utbyttes hatten mot en "håf". Bruket att kringbära den på en lång stång fästa håfven under gudstjänsten är ännu (1910) kvar i åtskilliga delar af landet; men enligt prästeståndets vid riksdagen 1815 uttalade önskan, att "håfgången, såsom störande för gudstjänsten, måtte afskaffas", har håfven på de flesta ställen ersatts af ett vid kyrkdörren utställdt "bäcken". -- Enligt k. br. 25 mars 1693 får ingen kollekt vid rikets kyrkor upptagas utan K. M:ts tillstånd. -- 3. Bot. Insamladt växtmaterial för studier. 1 o. 2. J. P. 3. G. L-m. Kollektanea. Se Collectanea. Kollektion (lat. collefctio), samling (af konstföremål, böcker, växtmaterial o. d.). Kollektiv (lat. collectivus, af colWgere, samla), sammanfattande flera personer eller ting; hörande till eller utgående från en sammanfattning af personer, sakförhållanden eller föremål; gemensam. - Kollektiv (collectivum) 1. sammelnamn, språkv., singulart sammanfattningsord, som betecknar föremål, hvilka kunna uppdelas i sådana delar, som ej äro likartade med det hela (medan däremot ämnesnamn, materialia, beteckna föremål, hvilkas delar äro likartade med det hela). Ex.: folk, hjord, aristokrati, kristenhet, kortlek, tjog, studentkår. Flera nutida grammatiker räkna pluralerna som en underafdelning af kollektiven, hvilka då indelas itotalitets- (1. oegentliga) och p l u-ralitets- (1. egentliga) kollektiv, se No-reen, "Vårt språk" V: 294 ff. Kollektiven få ofta predikatsfyllnader och de pronomina, hvilkas korrelat de äro, pluralböjda. Se K. G:son Berg i "Pedagogisk tidskrift", 1901, och J. E. Hylén, "Några skolgrammatiska spörsmål" (i "Språk och stil", 1906). - Kollekt i v artikel, artikel i ett lexikaliskt verk. under hvilken flera begrepp behandlas i systematisk ordning, oberoende af deras alfabetiska. - Kollektivgaranti, garanti, som två eller flera makter åtagit sig. Se Garanti-fördrag. Kollektivaftal (se Kollektiv), en aftalsform, som hittills kommit till användning hufvudsakligast för att inom industrien reglera förhållandena mellan arbetsgifvare och arbetare, framför allt de egentliga arbetsvillkoren (arbetslön, arbetstid o. s. v.). Den sociala orsaken till kollektivaftalets uppkomst är den stora ekonomiska olikställigheten mellan de indivi-duelle kontrahenterna i arbetsaftalet (se d. o.). Härigenom föranleddes arbetarna såsom den svagare parten att genom sammanslutning eller koalition (se d. o. 2) med yrkeskamrater och med den kollektiva arbetsnedläggelsen eller strejken (se d. o.) som medel att genomdrifva sina fordringar söka uppnå en kollektiv normering af arbetsvillkoren. På detta område har kollektivaftalet under de senaste årtiondena runnit stor utbredning och genomgripande socialekonomisk betydelse, sedan arbetarna börjat sammansluta sig i fackföreningar (se d. o.), hvilka å deras sida uppträda som kontrahenter. Kollektivaftal ha emellertid ifrågasatts äfven pä andra områden, t. ex. som norm för hyresaftal. Det kollektiva aftalet om arbetsvillkoren eller tariffaftalet - såsom det stundom kallas efter sitt väsentliga innehåll, lönetariffen - ingås alltid mellan å ena sidan en sammanslutning af arbetare, vanligen en fackförening eller ett fackförbund (se d. o.), och å andra sidan vare sig en enskild arbetsgifvare eller en sammanslutning af arbetsgifvare. Det finnes sålunda både ensidigt och tvåsidigt kollektiva af tal om arbetsvillkoren. Kollektivaftalet på detta område är en allmän öfverens-kommelse om de arbetsvillkor, som inom ett yrke eller ett företag skola iakttagas mellan däraf förpliktade arbetsgifvare och arbetare under den för detta af tal of verenskomna giltighetstiden. Det kollektiva aftalet om arbetsvillkoren innebär icke utfästelse om utförande af något visst arbete, ej heller om utbetalande af lön till någon viss arbetare. Kollektivaftalet är sålunda icke något arbetsaftal, och det ofta förekommande uttrycket "kollektivt arbetsaftal" är därför oegentligt, för så vidt det af ser här berörda förhållanden. Förhållandet mellan kollektivaftalet och arbetsaftalet är icke heller ett förhållande mellan två hvarandra uteslutande alternativ ("kollektiva eller individuella arbetsaftal"). Kollektivaftalet reglerar på förhand för viss tid arbetsvillkoren inom ett yrke eller ett företag och utgör sålunda normen för alla arbetsaftal, som ingås under denna tid och mellan däraf förpliktade enskilda arbetsgifvare och enskilda arbetare. Arbetsaftalet består omedelbart genom själfva anställningen, vare sig det upprättas i skriftlig form eller ej, och finnes alltid som ett rättsförhållande mellan arbetsgifvaren och arbetaren, oafsedt om något kollektivaftal existerar eller ej. Men där ett sådant finnes, måste arbetsaftalen i alla händelser h. o. h. rätta sig därefter. Visserligen kan det individuella aftalet innehålla flera och mer speciella bestämmelser än kollektivaftalet; men det får i intet afseende strida mot detta. Kollektivaftalet ingår med hela sitt innehåll, för så vidt detta rör arbetsvillkoren, så att säga automatiskt uti hvarje enskildt arbetsaftal. Arbetsaftalet blir under sådana förhållanden inom industrien i allmänhet blott en ömsesidig tyst förbindelse, som uppstår genom själfva anställningen, och innebär å arbetsgifvarens sida förpliktelsen att betala den i kollektivaftalet allmänt öf-verenskomna aflöniugen o. s. v. samt å arbetarens sida utfästelsen att utföra sitt arbete i enlighet med de i kollektivaftalet stadgade villkoren, så länge detta gäller och han är kvar i anställningen. Men äfven skriftliga arbetsaftal, hvilka kunna närma sig tjänsteaftal, förenas numera med kollektiva öfverens-kommelser om arbetsvillkoren, särskildt inom vissa mer eller mindre offentliga företag, såsom i järnvägsdrift och vid kommunala arbeten. T. o. m. tjänstehjonsförhållandet inom jordbruket har på sista tiden i vårt land någon gång förenats med kollektivaftal, hvars normerande verkan här naturligtvis be-.gränsas af tjänstehjonsstadgan. Ett kollektivt aftal brytes orättmätigt först och främst därigenom, att någon af de genom detta aftal förpliktade vid ingåendet af arbetsaftal icke följer de kollektivt öfverenskomna arbetsvillkoren. Förpliktade äro i detta afseende den enskilde arbets- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.