557 Kollektör-Kollimator 558 stipendier för fattiga studerande, till hvilka medel utgå genom kyrkokollekters upptagande. Vanligen stå de under de resp. domkapitlens förvaltning, och inom de studerande "nationerna" vid universiteten äro de gemenligen fördelade i flera smärre understödssummor, hvilka växla efter de årliga kollek-ternas olika storlek. Äfven vid de allmänna läroverken förekomma sådana stipendier sedan äldre tider tillbaka (ett slags "djäknepenningar"). Kol-lektstipendierna förskrifva sig troligen från medeltiden. I prästmötcshandlingar och biskopliga konstitutioner från 16 :e och 17 :e årh. finnas sådana stipendier föreskrifna. Särskildt förekommo påbud, att "studentepenningarne skola colligeras på alle store fester och bönedagar till deras behof, som i främmande land studera". J-P- Kollektör (fr. collecteur, af lat. colli'gere, samla), insamlare; lottförsäljare. Kollen, höjdpunkt på Himmelbjerget (se d. o.). Kollenkym (af grek. koflle, lim, och e'ngkyma, pågjuten vätska), bot., ett i örtartade växtdelar (stjälkar och bladskaft) omedelbart under öfverhuden allmänt förekommande slag af grundväfnad, bestående af långsträckta, lefvande celler med vattenrika, i hörnen starkt förtjockade cellulosa väggar, som .vanligen sakna porer. Intercellularrum saknas vanligen. Kollenkymct, som har en stödjande uppgift (se C e 11-v ä f n a d), har ofta form af ljusa, längsgående ribbor, t. ex. hos många umbelliferer och cheno-podiacéer. (G- L-m.) Koller, nord. myt., var enligt Saxo Grammaticus .en norsk sjökonung, som stupade i ett envig med Horvendel (se d. o.). Th. W.* Koller (ty.; en af de från grek. chole'ra, diarré, härledda moderna formerna med bet. raseri. Jfr fr. colére), veter., en långsamt förlöpande och obotlig sjukdom hos hästar, orsakad däraf, att hjärnans kamrar äro öfverfyllda af en för stor mängd serös vätska, som genom sitt tryck minskar hjärnans verksamhet. Yid sjukdomsanfallen, som uppträda periodvis, visa sig djuren dåsiga och sömniga, deras känslighet är minskad, och foderupptagandet sker långsamt, ofta med långa afbrott; träckafgången är trög. Man kan ej förmå en med koller behäftad häst att gå baklänges; mången gång är det svårt att få honom att flytta sig från stället. Kolleranfall vara 8-14 dagar, efter hvilken tid sjukdomstillståndet förbättras så betydligt, att man ej kan märka, att hästen är behäftad med koller, såframt han icke varit i rörelse och blifvit svettig. Stundom inställa sig hjärnkongcstioner och inflammatoriska processer i hjärnan, åtföljda af ett häftigt upphetsningsstadium och fullständiga raserianfall (rasande koller). Sjukdomen uppkommer antingen efter inflammation i hjärnan och dess hinnor eller genom hinder för blodcirkulationen till hjärnan, t. ex. trånga lokor, samt då djuren under längre tid hållas instängda i varma, kvafva stall vid riklig sädesfodring. Hästar, .som lida af denna sjukdom, böra vid bedöfnings-anfallen släppas lösa på en fri plats, där de ha skugga samt frisk och sval luft. Till föda ges grönfoder eller rotfrukter, t. ex. morötter, jämte int hö. Som läkemedel användas kraftiga laxer-medel - aloe - med 6-8 dagars mellantid. Hästar, som lida af koller, böra ej användas till persontransport. C. A. L.* Koller. Se Sele. Koller, E u d o l f, schweizisk målare, f. 1828 i Ztirich, d. 1905, studerade i Stuttgart, Düsseldorf, Belgien och Paris. Han är representerad af enkla, idylliska landskap med djur, i Zürich, Basel, Aarau m. fl. schweiziska gallerier. G-g N. Kollergång, ett slags krossningsmaskin. Se C e-m en t, sp. 1415. Kolleråder, veter., hos hästen en af hufvudets blodådror, från hvilken man fordom brukade aftappa blod från hästar, som ledo af koller. (E. T. N.) Kolleter (fr. colletére, af grek. kolleto's, hoplimmad), bot. Se G l an d el. Kollekt (fr. collet, dim. af col, hals, eg. hals-krage), en till den militära dräkten stundom hörande lifrock utan skört eller med helt korta sådana. Kolletten, som under hela 1800-talet var mycket använd i svenska armén, förekommer numera endast vid artilleriet och fortifikationen samt för officerarna vid kavalleriet och trängeii. C. O. N. Kolli (fr. colis 1. coli, it. colli, plur. af collo, hals, nacke), hand., eg. något, som bäres på nacken, varupacke, bal, stycke fraktgods eller lättare resgods, paket. Kollidera (lat. collldere), sammanstöta, råka i strid. Jfr Kollision. Kollimatiön, astron. Se Kollirnations-linje. Kqllimationsaxel, astron. Se Kollimatiön s-lin j e. Kollimationsfel, astron. Se K o 11 i m a t i o n s-li n j e. Kollimationslinje (af lat. collimäre, en i handskrifter förvrängd form af collineäre, eg. rikta efter linjen), astron., eg. syftlinje, d. v. s. den linje, efter hvilken ett föremål vid ett vinkelmätningsinstrument inriktas. Som de flesta vmkelmätningsinstrument numera äro försedda med tub för föremålets skarpare viserande, menas i allmänhet med kollimationslinje den räta linje, som förenar objektivets optiska medelpunkt med hårkorsets midtpunkt. Om å något instrument kollimationslinjen icke har noggrant den riktning, som är åsyftad, kallas afvikelsen k o 11 i-mationsfel. Å t. ex. en meridiancirkel, ett passageinstrument eller en teodolit skall kollimationslinjen sammanfalla med kollimationsaxeln, en genom objektivets optiska medelpunkt gående rät linje, som är vinkelrät mot tubens horisontella rotationsaxel; kollimationslinjen bör m. a. o. vara vin-kelrät mot rotationsaxeln; afvikelsen från den räta vinkeln är då sålunda kollimationsfelet, hvilket ofta kortare namnes endast kollimation. Kollimationsfelet är alltså = vinkeln mellan kollimationslinjen och kollimationsaxeln. Till kollimationens bestämmande vid större instrument i fasta observatorier begagnas ofta två tuber, kallade kollimatorer, uppställda å ömse sidor om hufvudinstrumentet i jämnhöjd med detta och riktade mot hvarandra, så att man, om hufvudtuben vid något tillfälle undanskaffas, med den ena tuben kan se in i den andra och inställa deras kollimationslinjer koinci-derande. E. J. (B-d.) Kollimätor. 1. Astron. Se Kollimationslinje. - 2. Fys., en linsanordning på vissa optiska instrument, som tjänar till att göra de från ett Ivsande föremål (vanligen en smal belyst springa) utgående strålarna parallella. Jfr Spektrosko p. 2. G. i. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.