561 Kollodiumpapper-Kolloider 562 att åstadkomma noggranna aftryck af lefvande eller döda (t. ex. fossila) växters yta. Låter man en droppe kollodium torka in på undersidan af ett blad och undersöker den afdragna hinnan med mikroskopet, så visar den oklara fläckar på de ställen, där transpiration försiggått (vid kly f öppningarna). Hinnan visar tydliga aftryck, utom af klyföppningar och ärr efter hår, af de finaste skulpturdetaljer på epidemis' yta, och på grund häraf kan man genom denna metod erhålla kännedom om den inre byggnaden af förkolnade eller fossiliserade växter eller af växter, af hvilka endast aftryck finnas bevarade (t. ex. i kalktuff). G. L-m Kollodiumpapper, klorsilfverkollodiumemulsions-papper. Se Fotografi, sp. 998. Kollodiumplåtar, jodsilfverkollodiumplåtar. Se Fotografi, sp. 991. Kollo_grafi, ljustryck (se d. o.). Kolloid (af grek. ko'Ila, lim, och éifdos, utseende), med. Se D egen er ät i ön, sp. 19, och Kolloider. Kolloidala lösningar, kem. Se Kolloider och Kolloidala metaller. Kolloidala metaller, fys. kem. De kolloidala me-tallösningarna höra till suspensionskolloiderna (se Kolloider). Dessa äro lättflytande, icke gela-tinerbara och fällas lätt af elektrolyter. Den uppslammade kroppen kallas den dispersa fasen, och det ämne, i hvilket den finnes uppslammad, disper-sionsmedlet. Suspensionskolloiderna äro dispersa system, som endast i ultramikroskopet eller genom användning af det Tyndallska fenomenet te sig som heterogena, men i öfriga egenskaper utgöra ett mellanting mellan grofva suspensioner och vanliga lösningar. De ha sålunda ett visst, ehuru litet, osmo-tiskt tryck och en viss diffusionshastighet. Det finnes ingen skarp gräns mellan vanliga lösningar, kolloidala lösningar och grofva suspensioner; alla öfver-gå omärkligt i hvarandra. Alla tillräckligt fina uppslamningar visa den Brownska molekylarrörelsen (se Kinetisk gasteori). - Katafores. Ledes en elektrisk ström med högt volttal (t. ex. 100 volt) genom en suspension, vandra partiklarna åt endera elektroden. Partiklar af platina, guld, silfver, svafvelarsenik o. s. v. vandra till den positiva polen och bete sig således som i förhållande till dispersionsmedlet negativt laddade partiklar. Hyd-rat af järn och aluminium gå till den negativa polen och äro följaktligen positivt laddade. Kornens vand-ringshastighet i rena lösningar skiljer sig ej mycket från de motsvarande elektrolytiska ionernas vand-ringshastighet. Genom tillsatser (t. ex. salter) kan tecknet på kornens elektriska laddning förändras. Suspensionskolloider äro ganska känsliga för tillsats af élektrolyter och utfällas lätt af sådana. De kunna göras mera stabila, d. v. s. svårare utfällbara, genom tillsats af emulsionskolloider, hvilka på grund af denna egenskap kallas skyddskolloider. Finnas emulsionskolloider närvarande, behöfver man för att åstadkomma utfällning tillsätta betydligt större mängder salt än eljest. I medicinen användas åtskilliga kolloidala silfverlösningar, som stabiliserats med gelatin, protalbin och lysalbin. Fällningar, t. ex. klorsilfver, som åstadkommas i vattengelatin-lösningar, baka ej ihop sig till större massor, utan förblifva kolloidalt lösta. Strängt taget, äro emellertid alla dispersa system instabila. Stora korn ha nämligen mindre ångtryck och mindre löslighet än små, och häraf blir följden, att de större kornen i en suspension tillväxa på bekostnad af de mindre. - Framställningssätt. Som åtskilliga ämnen ha stort inflytande på bildningen och på beständigheten, består den preparativa konsten till stor del i ett lämpligt val af bildningsvillkoren. Kolloidala metaller kunna erhållas genom reduktion af motsvarande metallsaltlösningar. Kolloidalt guld kan sålunda framställas genom reduktion af guld-kloridlösning med järnvitriol eller vätgas. Bland andra metaller, som framställts på detta sätt, märkas silfver, platinametaller, kvicksilfver, vismut, koppar, selen, tellur. Enligt flera af Kuzel paten-terade metoder kunna metaller, såsom krom, mangan, volfram, tantal, uran m. fl., erhållas i kolloidalt tillstånd, om de först finpulveriseras och därefter under uppvärmning och omröring utsättas för upprepad behandling med utspädda lösningar af åtskilliga ämnen. Denna metod har användts för att framställa trådar af mycket hårda och spröda metaller, hvilkas dragning till tråd i början beredde svårigheter. Man framställde en kolloidal lösning af den ifrågavarande metallen, indunstade den till siraps-konsistens och pressade af denna massa trådar, hvilka sedan glödgades. Kolloidlamporna äro elektriska glödlampor, hvilkas trådar bestå af på detta sätt beredda volframtrådar. Man har emellertid numera lyckats på vanligt sätt draga dessa metaller till tråd. Den mest användbara metoden för framställning af kolloidala metaller är den elektriska försfeoftningsmetoden. Den användes först af G. Bredig. Han lät en elektrisk ljusbåge mellan elektroder af metallen i fråga utbildas under dispersionsmedlet och erhöll på detta sätt utspädda och af sönderdelningsprodukter förorenade lösningar af flera metaller, t. ex. platina. Th. Svedberg har förbättrat metoden. Han använde i stället för likström växelström med stor kapacitet i strömlednin-gen och erhöll därigenom större utbyte. Strömmens sönderdelning af dispersionsmedlet och metallen blef äfven betydligt mindre. Äfven kolloidala lösningar af alkalimetallerna i organiska lösningsmedel (såsom eter, ligroin) kunde på detta sätt erhållas. Alla kolloidala metallösningar, som hittills erhållits, äro tämligen utspädda, de mest koncentrerade hålla l till 2 gr. per liter. H. L-en. Kolloidala ämnen, kem., detsamma som ko 11 oi-d er (se d. o.). Kolloiddegeneration, patol. anat. Se Degene-r a t i ön 2, sp. 19. Kolloider (af grek. ko'lla, lim, och éifdos, utseende), kem., högmolekulära, icke kristalliserande ämnen, som icke ge äkta, utan s. k. kolloidala lösningar (se nedan). På grund af deras olika förhållanden vid diffusion (se d. o.) uppdelade Graham 1850 lösliga ämnen i kristalloide r, som diffundera genom djurhinnor och pergament, och k o 11 o i d e r, som ej göra det (enligt hvad man nu vet är skillnaden endast kvantitativ, d. v. s. kristalloider diffundera mycket fortare än kolloider). Kolloiderna kunna indelas i två klasser: l:o) Suspensionskolloider förhålla sig närmast som i vätskor uppslammade, fint fördelade olösta ämnen, t. ex. lersuspensioner, ehuru partiklarna äro för små för att kunna synas. Hit höra de s. k. kolloidala metallerna (se d. o.), mastix, svafvel o. s. v. och många färgämnen. Ur sina Ord, som saknas under K, torde sökas under C.