samfund af dylika nybyggare jämte det område de inneha; nybygge, hvilket står under moderlandets skydd och öfverstyrelse, dotterstat, dotterstad; en europeisk stats besittning i annan världsdel; en samling turister, konstnärer o. s. v., som för någon tid slå sig ned gemensamt å en ort ("konstnärskoloni"). -- Benämningen koloni ges dessutom åt vissa slags nybyggen eller institutioner inom hemlandets gränser, såsom militärkolonier, s. k. åkerbrukskolonier och skollofskolonier (se d. o.) En militärkoloni är ett område, hvars jord brukas och bebos hufvudsakligen af (gifta) soldater (den forna Militärgränsen, kosackkolonierna). Termen åkerbrukskoloni nyttjas dels om landtegendomar, hvilka äro inrättade till arbets- och förbättringsanstalter för unga brottslingar, såsom egendomen Hall (se d. o.) i Södermanland, dels förstås därmed inhemska nybyggen, som anläggas för att uppodla förut ofruktbara jordsträckor eller å styckade storgods i syfte att öka antalet själfständiga småbruk och den jordbruksidkande befolkningen. Denna företrädesvis s. k. inre kolonisation tjänar både nationalekonomiska och socialpolitiska ändamål. Särskildt har man därmed i Tyskland velat motverka emigrationen och massinflyttningen från landet till städerna; i Preussens östra delar har man tillika genom detta medel sökt främja det nationella syftet att stärka den tyska befolkningen i de till stor del polska landskapen Posen och Westpreussen. Jfr Emigrationsutredningen, Bilaga XIV: "Småbruksrörelsen i främmande länder" (1909; undertitel: "Småbruksrörelsen å de brittiska öarna samt inre kolonisationen i Preussen och Förenta staterna") samt Brenning, "Innere kolonisation" (1909), jämte där anförd litt. -- Se ock Arbetarkoloni. Äfven bland kolonier i främmande länder skiljer inan mellan olika slag, alltefter deras hufvudändamål och inrättning. Handelskolonier ha från början varit endast faktorier, afsedda att förmedla varubytet med infödingarna, men sedermera förvärfvat sig områden, hvilka delvis (som i Ostindien) förstorats till mäktiga riken. Plantagekolonier åsyfta odlandet af kolonialväxter (Västindien). Kolonisterna i dessa äro jordegare, men vanligen för fåtaliga för att bilda en nation; ofta ha de med sina snarvunna rikedomar flyttat öfver till Europa. Jordbrukskolonier idka landthushållning; deras nybyggare blifva bofasta jordegare, känna sig snart inhemska och växa efter några släktled till en nation (Förenta staterna, Canada, Kaplandet, Australien). Bergverkskolonier afse vinnandet af guld, silfver, ädelstenar o. s. v. De kunna ega en betydlig utsträckning, men blifva ej särdeles folkrika (de forna spanska besittningarna i Syd-Amerika). Man talar äfven om eröfringskolonier, där nybyggarna icke drifva jordbruk eller annan näring, utan lefva af det underkufvade folkets produktion; de öfvergå dock lätt i föregående slag. Olika de andra med afseende på de ditförda folkelementen äro straff- l. deportationskolonierna, till hvilka dömda brottslingar förvisas. Bergverks- och plantagekolonierna gåfvo fart åt negerslafhandeln. -- Med hänsyn till graden och arten af politiskt beroende af moderlandet skiljer man mellan egentliga kolonier, områden underkastade det förras protektorat (se d. o.) och makt- eller intressesfärer (se d. o.). Under gamla tiden var företrädesvis Medelhafsbäckenet skådeplatsen för det storartade koloniseringsverk, som utfördes af fenicier (se Fenicien, sp. 32), greker och romare. Mest glänsande ter sig den kolonisation, som utgick från grekerna (se Grekland, sp. 237--238). Sedan de uppfyllt Egeiska hafvets öar och Mindre Asiens kuststräckor med blomstrande kolonier (eoliska, joniska och doriska kolonierna), utsände dessa och moderstaterna i Grekland under 8:e och 7:e årh. f. Kr. i oupphörlig täflan folksvärmar till Traciens berg, Svarta hafvets stränder, Egypten, Afrikas norra kust, Sicilien, södra Italien, ja ända till Gallien (Massilia) och Spanien. Ofta gåfvo dessa kolonier i sin ordning upphof åt nya. Utvandring i syfte att bilda en ny stat var i dessa tider en vanlig tilldragelse, som kunde framgå ur olika orsaker, såsom öfverbefolkning (brist på odlingsbar jord), ett öfvermäktigt partis eller en främmande eröfrares förtryck, syftet att skaffa moderstaten en för handeln gynnsam hamn, o. s. v. Kolonisterna åtnjöto själfstyrelse, men behöllo fäderneslandets språk, religion, seder och ofta äfven dess statsförfattning; vanligen stodo de i vänskaplig förbindelse med moderstaden, gåfvo den stundom bistånd i faran eller erhöllo å sin sida dess skydd. Närmare knutna till moderstaten voro de af Aten anlagda kleruchierna. (Se Klerucher.) Till den infödda befolkningen trädde kolonisterna mestadels i ett godt förhållande. Öfver vida sträckor i Asien utbreddes den grekiska kolonisationen af Alexander och hans efterföljare. -- Mer än grekerna läto romarna vid sina koloniseringsverk bestämma sig af härsklystnaden. Deras äldre kolonier uppstodo genom utvandring till eröfrade städer. Som kolonister utsändes af Rom borgarsoldater, hvilka sålunda fingo sin bärgning som jordbrukare och samtidigt tryggade Roms välde. Nya soldatkolonier grundlades i och utom Italien för Sullas, Cæsars, Antonius' och Octavianus' segerrika härar, hvarvid åter den tidigare befolkningen delvis fördrefs. Kolonisationen fortgick under kejsartiden och främjade kraftigt rikets romanisering. De garnisoner, som förlades här och där i det vidsträckta väldet, blefvo sålunda kolonier, lägren upphof till byar och städer. Roms kolonier voro integrerande delar af romerska staten; många åtnjöto full romersk medborgarrätt, andra (de s. k. latinska och italienska kolonierna) endast ett slags halfborgarrätt. Under medeltiden koloniserades på många håll stora sammanhängande landsträckor af eröfrande folk; såsom kolonier (i vidsträcktare betydelse) kunna sålunda betecknas arabernas eröfringar vid Medelhafvet, nordmännens och normandernas i Väst-Europa och Italien, korsfararstaterna i Syrien; en dylik kolonisering af stor omfattning och betydelse var också tyskarnas framträngande öster om Elbe på slavisk mark, dels under tyska furstars ledning, dels på slaviska furstars inbjudan, dels i Preussen, Livland och Estland genom Tyska ordens och Svärdsriddarordens verksamhet. Likaså har ryska riket till stor del tillkommit genom en liknande, allt längre utbredd kolonisation, som under nyare tiden äfven utsträckts öfver hela norra Asien. Hit hör ock grundläggningen och utvecklingen af svenska väldet i Finland, som för detta land inledde en ny tid och som på 1600-talet åtföljdes af en likartad, men visserligen vida kortvarigare och mindre