framgångsrik verksamhet i Ingermanland. Äfven kan erinras om de mestadels svenske varjagernas riksgrundläggning i Ryssland på 800- och 900-talen. -- Mindre kolonier anlades af norrmännen på Färöarna och Island, hvarifrån Grönland koloniserades, samt för kortare tider på skotska öarna och Irland; nämnas böra ock Genuas och Venezias handelsfaktorier i Grekland, Mindre Asien och vid Svarta hafvet samt hansans i nordiska städer. Ännu omfångsrikare var dock den kolonisationsrörelse, hvilken sedan slutet af medeltiden utgick från Europa, sedan Columbus genom upptäckten af Amerika och Vasco da Gama genom upptäckten af sjövägen till Indien öppnat oöfverskådliga fält för de sjöfarande kulturfolkens, i synnerhet portugisers, spanjorers, holländares, engelsmäns och fransmäns, företagsamhet, till hvilken jämte handelsintressen och vinstbegär också äfventyrslust och ifver för hednamissionen voro driffjädrar. Denna nyare tidens kolonisation bortom de stora hafven har omskapat världshandeln till en oceanhandel och flyttat dess säte från Medelhafsländerna till västra Europas kuster, hvarjämte därigenom de utomeuropeiska, till stor del vilda folkslagen indragits i den allmänna kulturutvecklingen. -- För förvaltningen af de i främmande världsdelar nyvunna kolonierna utvecklade sig vissa grundsatser, hvilka man sammanfattat under namnet kolonialsystemet. Härmed betecknas en monopolistisk handels- och kolonialpolitik med syfte att så mycket som möjligt nyttja kolonierna till moderlandets fördel. Grundtanken var, att koloniernas hufvuduppgift skulle vara att förse moderlandet med råämnen och i utbyte mottaga dess tillverkningar, med uteslutande af andra länders eller åtminstone företrädesvis. Spanien hade redan från början stängt sina kolonier för utlänningar för att trygga sitt välde öfver de nya lydländerna; i handelspolitiskt syfte genomfördes en liknande, om ock lindrigare afspärrning af öfriga kolonialmakter från Cromwells och Colberts tid, i samband med utvecklingen af merkantilsystemet (se d. o.). Tillämpningen skedde dock icke alltid och allestädes på samma sätt. I England grundlades detta kolonialsystem genom den 1651 utfärdade, 1660 och 1663 utvidgade och skärpta navigationsakten (se d. o.) och utbildades vidare under 1600- och 1700-talen. Sjöfarten till och från de engelska kolonierna förbehölls inhemska fartyg; viktiga kolonialvaror fingo föras endast till England, icke direkt till utlandet; utförsel till kolonierna tilläts blott öfver moderlandet; i kolonierna sökte man hindra all med moderlandets konkurrerande industri. Å andra sidan bereddes dock kolonierna vissa fördelar på moderlandets marknad, särskildt genom höga tullar på främmande koloniers alster. Frankrike genomförde en fullständig afspärrning genom ett reglemente af 1670. Äfven Nederländerna och Portugal hyllade en monopolistisk kolonialpolitik; likaså Spanien, hvars stränga handelslagar emellertid i stor omfattning gäckades genom smuggling; under 1700-talet medgaf det vissa lättnader. -- Samtidigt bidrog täflan om kolonialbesittningar särskildt under 18:e årh. att framkalla väldiga krig mellan Europas makter. Å andra sidan ledde det på kolonierna hvilande trycket slutligen till att åtskilliga af dem, hos hvilka själfständighetskänslan mognat, lösryckte sig från moderlandet, såsom Englands kolonier i Nord-Amerika (nu Amerikas förenta stater) 1783 samt Spaniens och Portugals besittningar i Amerika i början af 1800-talet. Sådana varningar och ändrade ekonomiska åskådningar framkallade till sist ett genomgripande omslag i kolonialpolitiken: i England vidtogos omfattande reformer från 1822; 1849 aflägsnades de sista resterna af Navigationsakten. Dess besittningar i norra Amerika (Canada), Syd-Afrika och Australien få nu styra sig själfva i det närmaste som fristater. Frankrike behöll afspärrningssystemet till 1861. Portugal, som i början af 1400-talet inledde de stora geografiska upptäckterna, vardt tidigt en kolonialmakt af främsta rang och egde i början af 1500-talet en rad af spridda faktorier och fästen från Afrikas östra kust till Sundaöarna och Molukkerna; det behärskade kusterna från Marokko till Kina och tog tribut af 150 furstar. Men holländarna togo under senare delen af 1500-talet och början af 1600-talet ifrån portugiserna deras viktigaste kolonier i Indien, och af de forna väldiga besittningarna eger Portugal nu kvar endast en ringa del, såsom Angola och Moçambique, nu dock ökade med stora områden innanför kusterna, samt Goa. Brasilien, som äfven tillhört Portugal, frigjorde sig 1822 -- Spanien idkade förnämligast grufdrift i sina (sedan 1490-talet förvärfvade) kolonier, hvilka fordom voro de utan all jämförelse största och innefattade södra delen af Nord-Amerika, Västindien, Central-Amerika, större delen af Syd-Amerika, Filippinerna m. m. Det eger i behåll af allt detta endast obetydliga spillror; de amerikanska fastlandskolonierna lösryckte sig 1808 --23; Cuba, Porto Rico och Filippinerna afträddes 1898 till Förenta staterna. -- Ur Spaniens och Portugals händer togs världshandeln af Holland, som uppträdde i Syd-Amerika 1580, i Ostindien sedan 1590-talet och i Kaplandet 1652. Under denna tid gafs en ny form åt handel och politik genom grundandet af de stora handelskompanierna med monopol (det engelsk-ostindiska kompaniet 1600, det holländsk-ostindiska 1602). Holland intager fortfarande ett framstående rum bland kolonialmakter, fastän det förlorat till England Nya Amsterdam (New York) 1667 samt under Napoleonskrigen Kaplandet i Afrika och Ceylon. Det eger alltjämt Sundaöarna, utom norra Borneo och östra Timor, vidare Molukkerna m. m. -- England lämnar såsom kolonialmakt alla öfriga stater långt bakom sig; dess besittningar upptaga mer än ¼ af jordens landyta. I Nord-Amerika fingo engelsmännen fotfäste 1606. Deras indiska handel vann betydelse, först sedan det nya ostindiska kompaniet af 1698 sammanslagits (1708) med det gamla. I midten af 18:e årh. började de utsträcka sin makt uti Indien. Ett stort steg var vidare anläggandet af Botany bay i Australien, 1788. 1878 förvärfvade England Cypern, och i slutet af 1800-talet följde en kraftig utvidgning af dess besittningar i södra och östra Afrika, vid nedre Niger och Guldkusten samt i östra Sudan, hvarjämte Egypten sedan 1882 i verkligheten är ett engelskt lydland. Öfre Burma införlifvades med Brittiska Indien 1886, och de australiska ögrupperna i södra delen af Stilla hafvet har England delat med Tyskland, Frankrike och Förenta staterna. -- I afseende på styrelsesättet skiljer man mellan kronkolonier (se d. o.), som i regel ha en öfvervägande färgad befolkning och där lagstiftning och ämbetsmän stå under engelska kronans omedelbara kontroll, och sådana, hvilka genomgående