Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koloni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgångsrik verksamhet i Ingermanland. Äfven kan erinras om
de mestadels svenske varjagernas riksgrundläggning i
Ryssland på 800- och 900-talen. – Mindre kolonier
anlades af norrmännen på Färöarna och Island,
hvarifrån Grönland koloniserades, samt för kortare
tider på skotska öarna och Irland; nämnas böra ock
Genuas och Venezias handelsfaktorier i Grekland,
Mindre Asien och vid Svarta hafvet samt hansans i
nordiska städer.
Ännu omfångsrikare var dock den kolonisationsrörelse,
hvilken sedan slutet af medeltiden utgick från
Europa, sedan Columbus genom upptäckten af Amerika
och Vasco da Gama genom upptäckten af sjövägen
till Indien öppnat oöfverskådliga fält för de
sjöfarande kulturfolkens, i synnerhet portugisers,
spanjorers, holländares, engelsmäns och fransmäns,
företagsamhet, till hvilken jämte handelsintressen
och vinstbegär också äfventyrslust och ifver för
hednamissionen voro driffjädrar. Denna nyare tidens
kolonisation bortom de stora hafven har omskapat
världshandeln till en oceanhandel och flyttat dess
säte från Medelhafsländerna till västra Europas
kuster, hvarjämte därigenom de utomeuropeiska, till
stor del vilda folkslagen indragits i den allmänna
kulturutvecklingen. – För förvaltningen af de i
främmande världsdelar nyvunna kolonierna utvecklade
sig vissa grundsatser, hvilka man sammanfattat
under namnet kolonialsystemet. Härmed betecknas en
monopolistisk handels- och kolonialpolitik med syfte
att så mycket som möjligt nyttja kolonierna till
moderlandets fördel. Grundtanken var, att koloniernas
hufvuduppgift skulle vara att förse moderlandet med
råämnen och i utbyte mottaga dess tillverkningar,
med uteslutande af andra länders eller åtminstone
företrädesvis. Spanien hade redan från början stängt
sina kolonier för utlänningar för att trygga sitt
välde öfver de nya lydländerna; i handelspolitiskt
syfte genomfördes en liknande, om ock lindrigare
afspärrning af öfriga kolonialmakter från Cromwells
och Colberts tid, i samband med utvecklingen af
merkantilsystemet (se d. o.). Tillämpningen skedde
dock icke alltid och allestädes på samma sätt. I
England grundlades detta kolonialsystem genom den
1651 utfärdade, 1660 och 1663 utvidgade och skärpta
navigationsakten (se d. o.) och utbildades vidare
under 1600- och 1700-talen. Sjöfarten till och från
de engelska kolonierna förbehölls inhemska fartyg;
viktiga kolonialvaror fingo föras endast till England,
icke direkt till utlandet; utförsel till kolonierna
tilläts blott öfver moderlandet; i kolonierna
sökte man hindra all med moderlandets konkurrerande
industri. Å andra sidan bereddes dock kolonierna vissa
fördelar på moderlandets marknad, särskildt genom
höga tullar på främmande koloniers alster. Frankrike
genomförde en fullständig afspärrning genom ett
reglemente af 1670. Äfven Nederländerna och Portugal
hyllade en monopolistisk kolonialpolitik; likaså
Spanien, hvars stränga handelslagar emellertid i stor
omfattning gäckades genom smuggling; under 1700-talet
medgaf det vissa lättnader. – Samtidigt bidrog täflan
om kolonialbesittningar särskildt under 18:e årh. att
framkalla väldiga krig mellan Europas makter. Å
andra sidan ledde det på kolonierna hvilande trycket
slutligen till att åtskilliga af dem, hos hvilka
själfständighetskänslan mognat, lösryckte sig från
moderlandet, såsom Englands kolonier i Nord-Amerika
(nu Amerikas förenta stater) 1783 samt Spaniens och Portugals
besittningar i Amerika i början af 1800-talet. Sådana
varningar och ändrade ekonomiska åskådningar
framkallade till sist ett genomgripande omslag i
kolonialpolitiken: i England vidtogos omfattande
reformer från 1822; 1849 aflägsnades de sista resterna
af Navigationsakten. Dess besittningar i norra Amerika
(Canada), Syd-Afrika och Australien få nu styra sig
själfva i det närmaste som fristater. Frankrike behöll
afspärrningssystemet till 1861.
Portugal, som i början af 1400-talet inledde de
stora geografiska upptäckterna, vardt tidigt en
kolonialmakt af främsta rang och egde i början af
1500-talet en rad af spridda faktorier och fästen från
Afrikas östra kust till Sundaöarna och Molukkerna;
det behärskade kusterna från Marokko till Kina och
tog tribut af 150 furstar. Men holländarna togo under
senare delen af 1500-talet och början af 1600-talet
ifrån portugiserna deras viktigaste kolonier i
Indien, och af de forna väldiga besittningarna eger
Portugal nu kvar endast en ringa del, såsom Angola och
Moçambique, nu dock ökade med stora områden innanför
kusterna, samt Goa. Brasilien, som äfven tillhört
Portugal, frigjorde sig 1822 – Spanien idkade
förnämligast grufdrift i sina (sedan 1490-talet
förvärfvade) kolonier, hvilka fordom voro de utan
all jämförelse största och innefattade södra delen
af Nord-Amerika, Västindien, Central-Amerika, större
delen af Syd-Amerika, Filippinerna m. m. Det eger
i behåll af allt detta endast obetydliga spillror;
de amerikanska fastlandskolonierna lösryckte sig 1808
–23; Cuba, Porto Rico och Filippinerna afträddes 1898
till Förenta staterna. – Ur Spaniens och Portugals
händer togs världshandeln af Holland, som uppträdde
i Syd-Amerika 1580, i Ostindien sedan 1590-talet och
i Kaplandet 1652. Under denna tid gafs en ny form
åt handel och politik genom grundandet af de stora
handelskompanierna med monopol (det engelsk-ostindiska
kompaniet 1600, det holländsk-ostindiska
1602). Holland intager fortfarande ett framstående
rum bland kolonialmakter, fastän det förlorat till
England Nya Amsterdam (New York) 1667 samt under
Napoleonskrigen Kaplandet i Afrika och Ceylon. Det
eger alltjämt Sundaöarna, utom norra Borneo och östra
Timor, vidare Molukkerna m. m. – England lämnar
såsom kolonialmakt alla öfriga stater långt bakom
sig; dess besittningar upptaga mer än ¼ af jordens
landyta. I Nord-Amerika fingo engelsmännen fotfäste
1606. Deras indiska handel vann betydelse, först sedan
det nya ostindiska kompaniet af 1698 sammanslagits
(1708) med det gamla. I midten af 18:e årh. började
de utsträcka sin makt uti Indien. Ett stort steg
var vidare anläggandet af Botany bay i Australien,
1788. 1878 förvärfvade England Cypern, och i slutet
af 1800-talet följde en kraftig utvidgning af dess
besittningar i södra och östra Afrika, vid nedre Niger
och Guldkusten samt i östra Sudan, hvarjämte Egypten
sedan 1882 i verkligheten är ett engelskt lydland.
Öfre Burma införlifvades med Brittiska Indien 1886,
och de australiska ögrupperna i södra delen af Stilla
hafvet har England delat med Tyskland, Frankrike och
Förenta staterna. – I afseende på styrelsesättet
skiljer man mellan kronkolonier (se d. o.), som i
regel ha en öfvervägande färgad befolkning och där
lagstiftning och ämbetsmän stå under engelska kronans
omedelbara kontroll, och sådana, hvilka genomgående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
