Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koloni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koloniserats af engelska nybyggare; flera af dessa
(Canada, Newfoundland, Syd-Afrika, Australien, Nya
Zeeland) ha eget parlament, hvars beslut blott fordra
engelske guvernörens samtycke. De flesta kolonierna
åtnjuta jämte själfstyrelse sådana förmåner som
press-, tros-, undervisnings- och församlingsfrihet
samt utvecklade järnvägsnät. Före 1830 var Englands
kolonialpolitik aggressiv, följde därefter till 1872
liberala Manchestergrundsatser, hyllade så under
Beaconsfield en "imperialism", som blott i mycket
mildrad form upprätthölls af Gladstone, för att under
unionistiska regeringar åter stärkas och skärpas under
1800-talets sista år. – Frankrike har på detta område
icke nått lika långt, ehuru visserligen republiken af
1870 upptagit Colberts planer att af Frankrike göra
ett kolonialrike. Redan 1364–1410 inrättade franska
köpmän och sjöfarande från Dieppe och Rouen ett
antal faktorier i nordvästra Afrika. I Nedre Canada,
dit Jacques Cartier kommit 1534, uppväxte franska
nybyggen 1608, i Cayenne 1620, s. å. vid Senegal,
1635 på Guadeloupe och Martinique. En plats på
Madagaskar togs i besittning 1642, Réunion 1643,
Louisiana 1682, Mauritius 1715. Genom freden i Paris
1763 tvangs Frankrike att till England afträda Canada,
till England och Spanien Louisiana, och i Indien
lyckades det ej göra engelsmännen väldet stridigt. Det
outtömligt rika Haiti gick förloradt till följd
af negerupproret under franska revolutionen. Till
ersättning vanns Algeriet efter 1830, Sällskapsöarna
1842 och Nya Kaledonien 1853. Vidare tillvällade sig
Frankrike 1862–67 nedre Kochinkina, ett förvärf,
som bekräftades 1874, hvarvid tillika egentliga
Kochinkina och Tonkin, alltså hela riket Annam,
blef fransk skyddsstat, liksom förut (1863–67)
Kambodja. Protektoratet öfver Annam fastställdes
1884, då detta h. o. h. förlorade Tonkin. Efter några
års stridigheter blef äfven Tunisien, 1881, såsom
"annex till Algeriet", fransk skyddsstat. Vidare ha
fransmännen från Senegambien utvidgat sitt välde
till länderna vid öfre Niger, tagit i besittning
Elfenbenskustens inland, kufvat Dahomey (1892–94),
underlagt sig en del af västra Sudan vid Tsadsjön
samt genom Brazza vunnit insteg vid Kongo och
förvärfvat stora områden v. och n. om denna flods
nedre lopp. Hela Madagaskar togs under franskt
skydd 1885 och blef koloni 1896. Med undantag
af Algeriet äro Frankrikes besittningar endast
handels- och plantagekolonier. Nya Kaledonien är en
straffkoloni. – Italien eger kolonien Eritrea vid Röda
hafvet, som organiserades 1890, samt protektorat öfver
Somalikusten; dess försök att göra sig Abessinien
underdånigt omintetgjordes genom kriget 1895–96. –
Tyskland inträdde bland kolonialmakterna först
1884, men behärskar nu betydliga delar af Sydväst-
och Öst-Afrika, dessutom Togo och Kamerun i samma
världsdel och i Australien en del af Nya Guinea,
Bismarcksarkipelagen m. m. – Belgien, hvars konung
sedan 1885 var suverän öfver den då bildade oberoende
Kongostaten, har 1908 öfvertagit detta land som egen
koloni. – Ryssland har en mängd deportationskolonier i
Sibirien och understöder frivillig kolonisation i sina
asiatiska besittningar. – Förenta staterna togo Hawaii
i besittning 1898, Cuba, Porto Rico och Filippinerna
s. å., men ha gjort Hawaii till unionsterritorium
(1900) och Cuba till fristat (1902). – Japan räknar
som kolonier Formosa sedan 1895 och Korea under
namn af Chosen sedan 1910. – Öfver hufvud ha
1800-talets två sista årtionden utmärkts af en
täflan mellan stormakterna om koloniförvärf, som
bl. a. ledt till en uppdelning mellan dem samt
Portugal och Belgien af så godt som hela Afrika och
som eger sin grund i det genom folkens tillväxt,
näringslifvets utveckling och inbördes konkurrens
stegrade behofvet af nya marknader för deras
handel och industri samt af råvaror för dennas
behof. – Om Danmarks kolonier se Dansk-västindiska
öarna och Grönland. – Svenskarna visade i sitt
nybygge Nya Sverige (se d. o.) vid Delawareviken i
Nord-Amerika utmärkta anlag som kolonister; intet
folk har så redligt och välvilligt förfarit mot
indianerna som svenskarna därstädes. Cabo Corso på
Guineakusten, grundadt af svenskarna 1650, togs 1663
af holländarna. (Se Afrikanska kompaniet.) 1784–1878
egde Sverige kolonien S:t Barthélemy i Västindien. –
De europeiska staternas samt den nordamerikanska
unionens nuv. (1910) kolonialbesittning framgår af
följande tabell (efter G. Sundbärg).
| kvkm. | mill. inv. | |
| Brittiska | 33,032,171 | 369,92 |
| Franska (med Algeriet) | 11,005,178 | 53,10 |
| Tyska | 2,604,020 | 12,70 |
| Belgiska (Kongo) | 2,382,800 | 20,09 |
| Portugisiska (utom Madeira o. Azorerna) | 2,089,979 | 10,32 |
| Nederländska | 2,045,647 | 39,87 |
| Italienska | 510,000 | 0,73 |
| Nordamerikanska (utom Cuba och Hawaii) | 306,341 | 8,96 |
| Spanska (utom Presidios o. Kanarieöarna) | 212,700 | 0,53 |
| Danska (det bebodda Grönland o. Västindien) | 88,459 | 0,04 |
| Summa | 54,277,295 | 516,17 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
