Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolonn 1. Byggnk.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
Kolonn
596
tioner. Kolonnen hör samman med
arkitrav-byggnadskonst, i hvilken endast lodräta
krafter trycka. Mot sneda hvalftryck är kolonnen ett
mycket dåligt stöd. För att en kolonn skall kunna
sättas under en hvalfbåge, måste det horisontala
trycket endera ha upptagits af ett ankarjärn eller
neutraliserats af ett lika stort tryck i motsatt
riktning, på sätt som gjorts såväl af romerska
arkitekter som sedermera under alla de följande
stilepokerna. Men till denna punkt hurmo hvarken
assyrier eller kaldéer föra hvalf-byggnadskonsten
och saknade, som nämnts, äfven lämpligt
kolonnmaterial. Visserligen kan kolonnen byggas af
tegel, och Mesopotamiens folk torde äfven så gjort -
liksom skett under medeltiden i de trakter af Europa,
där man företrädesvis varit hänvisad till tegel som
naturligaste och billigaste byggnadsmaterial (Po-dalen
i norra Italien, Ebro-dalen i norra Spanien, södra
Frankrike omkring öfre Ga-ronne samt rundt kusterna
af södra delen af Östersjön). Men med kolonnens rätta
natur och traditioner öfverensstämmer bättre, att
kolonnskaftet eller stammen är utförd i ett stycke,
och detta stycke har väl i begynnelsen varit en
trästam. Äldst är träbyggnadskonsten. Men mycket
gamla äro ock människans ansträngningar för att i
byggnader, som af-sågos böra ega längre bestånd, såsom
gudaboningar, ersätta träet med sten. Århundraden,
ja årtusenden åtgå, innan utvecklingen framskridit
så långt, att, såsom i den doriska kolonnen,
trätraditionerna ej längre kunna skönjas i själfva
konstruktionen- ur formerna försvinna de aldrig
fullständigt. Att göra kolonnstammen i ett stycke,
äfven då materialet är sten (monolit), är alltså en
urgammal åtrå, som i värsta fall fått tillfredsställas
på så sätt, att man med puts sökt gifva intryck
af monolit. Ofvan-nämnda assyriska tegelkolonner
(ruinerna i Tello) voro putsade. Under intet tidsskede
har väl offrats så mycket pengar och ansträngningar
för att tillfredsställa denna monolit-åtrå, som
under de romerske kejsarnas glansdagar. Från det
vidsträckta rikets alla hörn hämtades ämnen till
kolonnskaften i de kolossalbyggnader, som då uppfördes
i världsstaden Rom. Ofta äro dessa monoliter af
betydande dimensioner. Kolonnerna i hallen utanför
Pantheon, som ha en höjd af omkr. 12 m., äro utförda
af egyptisk granit, och inuti samma byggnad stå sex
stycken $ m. höga kolonner af gul numidisk marmor
(giallo anlicö). Kasta vi en blick på fig. l till
art. K a p i-t ä l och på omstående figurer 2-6
(se f. ö. illustrationerna till Byggnadskonst och P
e-la rörd n in g), i hvilka sammanförts en serie af
karakteristiska kolonner från olika tider och folk,
kunna vi iakttaga, huruledes ett öfvervägande .antal
- egyptiska, persiska, grekiska, romerska - afsmalna
uppåt. Den ena af de egyptiska typerna, B (å fig. l
till art. Kapital), af smalnar efter en rak linje
från basen till kapitalet, den andra, A, är vid basen
hopdragen efter en buktig linje. Denna .egendomliga
behandling af kolonnskaftets nedre del, -som genom
bladorneringen ger sig till känna som ett motiv
från växtvärlden, återuppträder sedermera knappast
i byggnadskonsten förrän under renässansen och då
under former liknande fig. 6 C. I den tredje, .C, af
de egyptiska kolonnerna är allt upp- och ned-?ändt
i förhållande till typ B. Kapitalet har en omvänd
klockform, och skaftet smalnar något nedåt. Denna
anordning är i Egypten ett undantag. I län-
derna omkring Egeiska hafvet under den
s. k. my-kenska tiden (före 1000 f. Kr.) synes
däremot denna nedåt smalnande kolonntyp, med
den klumpiga kapitalbildningen, fig. 3 A, varit
förhärskande. Det är Homeros’ bålde hjältar från
Trojanska kriget, som vi måste tänka oss röra
sig i en formvärld, för hvilken denna kolonntyp
är karakteristisk. Vi ha svårt att däruti se
någon föregångare till 400-talets ädla grekiska
kolonnformer. Mäktiga, utifrån kommande inflytelser
måste ha rubbat utvecklingens gång och fört den
in på nya banor. Dorernas invandring norrifrån
och den egyptisk-assyriska kulturens påträngande
österifrån torde vara de två viktigaste momenten vid
begynnelsen af den märkliga kulturprocess, som under
de 6 närmaste århundradena försiggår vid Egeiska
hafvets kuster. Därunder upptages af de intelligente
lifskraftige dorerna det bästa och värdefullaste i
den afrikansk-asiatiska urgamla kulturen, omformas och
omsmältes i europeiskt tänkande hjärnor till europeisk
kultur, och denna utvecklas på en mängd områden till
sådan höjd och fyllas med, efter europeiskt sätt att
se, så allmängiltiga och klara uttryck och former för»
en mängd begrepp, att man ännu efter 2300 år icke
lyckats öfverträffa dem. - Under denna tid utbildas
de två grekiska kolonntyperna: den doriska, manlig
och sober, och den Joniska med vekare, mera kvinnliga
drag och rikare dekorering; den doriska, utan bas,
med ett enkelt echinuskapitäl (se E c h i n u s
och Kapital) och med ganska betydande afsmalning af
kolonnskaftet uppåt; den Joniska med rikt utbildad
varierande bas (se d. o.), volutkapitäl och en
ringare afsmalning af skaftet uppåt. Den doriska
kolonnens afsmalning uppåt sker icke alltid efter en
rak linje, utan stundom efter en i förhållande till
denna linje utbuktad. Denna utsvällning (entasis)
’är dock icke så stor, att kolonnens diameter på
något ställe blir större än vid foten, ehuru det
vill så tyckas för ögat. Medelpunkten till den båge,
efter hvilken denna mjuka afsmalning (fr. galbe)
sker, befinner sig nämligen i höjd med kolonnskaftets
underkant. Den doriska kolonnen är 4 å 51/? gånger
så hög som diametern vid dess fot, den Joniska 8
å 10 gånger. Denna senare har svagare afsmalning,
knappt märkbar entasis och ställes lodrätt. - Enligt
den romerska arkitekten-skriftställaren Vitruvius
bör vid lägre kolonner (intill 5m.) diametern vid
kapitalet vara 6/e af diametern vid basen, vid
medelhöga (omkr. 10 m.) 6/7 och vid mycket höga
7/s- Vignola införde på 1600-talet nu vanligen
tillämpad metod att intill V/s af kolonnens höjd
göra den cylindrisk och därefter afsmalnande efter
en böjd linje. Under medeltiden förekommer som regel
ingen afsmalning af kolonnerna, utan äro skaften
cylindriska. I medeltidens byggnadskonst lika
litet som i den egyptiska kan man upptäcka något
bestämdt proportionsförhållande mellan kolonnernas
olika delar, utan den största variation råder. I de
egyptiska templen likaväl som i medeltidens kyrkor stå
smärta och grofva kolonner sida vid sida, och en rik
omväxling af kapitalens och basernas storlek och form
eger rum inom samma byggnad. - I Grekland utbildades
och fullkomnades vid sidan af hvarandra de två till
sitt kynne så olika doriska och Joniska stilarna och
sedermera äfven den korintiska, hvar och en med sina
bestämda detaljer. Proportionsförhållandena mellan
dessa detaljer blefvo af grekerna aldrig fäst-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
