595 Kolonn 596 tioner. Kolonnen hör samman med arkitrav-byggnadskonst, i hvilken endast lodräta krafter trycka. Mot sneda hvalftryck är kolonnen ett mycket dåligt stöd. För att en kolonn skall kunna sättas under en hvalfbåge, måste det horisontala trycket endera ha upptagits af ett ankarjärn eller neutraliserats af ett lika stort tryck i motsatt riktning, på sätt som gjorts såväl af romerska arkitekter som sedermera under alla de följande stilepokerna. Men till denna punkt hurmo hvarken assyrier eller kaldéer föra hvalf-byggnadskonsten och saknade, som nämnts, äfven lämpligt kolonnmaterial. Visserligen kan kolonnen byggas af tegel, och Mesopotamiens folk torde äfven så gjort - liksom skett under medeltiden i de trakter af Europa, där man företrädesvis varit hänvisad till tegel som naturligaste och billigaste byggnadsmaterial (Po-dalen i norra Italien, Ebro-dalen i norra Spanien, södra Frankrike omkring öfre Ga-ronne samt rundt kusterna af södra delen af Östersjön). Men med kolonnens rätta natur och traditioner öfverensstämmer bättre, att kolonnskaftet eller stammen är utförd i ett stycke, och detta stycke har väl i begynnelsen varit en trästam. Äldst är träbyggnadskonsten. Men mycket gamla äro ock människans ansträngningar för att i byggnader, som af-sågos böra ega längre bestånd, såsom gudaboningar, ersätta träet med sten. Århundraden, ja årtusenden åtgå, innan utvecklingen framskridit så långt, att, såsom i den doriska kolonnen, trätraditionerna ej längre kunna skönjas i själfva konstruktionen- ur formerna försvinna de aldrig fullständigt. Att göra kolonnstammen i ett stycke, äfven då materialet är sten (monolit), är alltså en urgammal åtrå, som i värsta fall fått tillfredsställas på så sätt, att man med puts sökt gifva intryck af monolit. Ofvan-nämnda assyriska tegelkolonner (ruinerna i Tello) voro putsade. Under intet tidsskede har väl offrats så mycket pengar och ansträngningar för att tillfredsställa denna monolit-åtrå, som under de romerske kejsarnas glansdagar. Från det vidsträckta rikets alla hörn hämtades ämnen till kolonnskaften i de kolossalbyggnader, som då uppfördes i världsstaden Rom. Ofta äro dessa monoliter af betydande dimensioner. Kolonnerna i hallen utanför Pantheon, som ha en höjd af omkr. 12 m., äro utförda af egyptisk granit, och inuti samma byggnad stå sex stycken $ m. höga kolonner af gul numidisk marmor (giallo anlicö). Kasta vi en blick på fig. l till art. K a p i-t ä l och på omstående figurer 2-6 (se f. ö. illustrationerna till Byggnadskonst och P e-la rörd n in g), i hvilka sammanförts en serie af karakteristiska kolonner från olika tider och folk, kunna vi iakttaga, huruledes ett öfvervägande .antal - egyptiska, persiska, grekiska, romerska - afsmalna uppåt. Den ena af de egyptiska typerna, B (å fig. l till art. Kapital), af smalnar efter en rak linje från basen till kapitalet, den andra, A, är vid basen hopdragen efter en buktig linje. Denna .egendomliga behandling af kolonnskaftets nedre del, -som genom bladorneringen ger sig till känna som ett motiv från växtvärlden, återuppträder sedermera knappast i byggnadskonsten förrän under renässansen och då under former liknande fig. 6 C. I den tredje, .C, af de egyptiska kolonnerna är allt upp- och ned-?ändt i förhållande till typ B. Kapitalet har en omvänd klockform, och skaftet smalnar något nedåt. Denna anordning är i Egypten ett undantag. I län- derna omkring Egeiska hafvet under den s. k. my-kenska tiden (före 1000 f. Kr.) synes däremot denna nedåt smalnande kolonntyp, med den klumpiga kapitalbildningen, fig. 3 A, varit förhärskande. Det är Homeros' bålde hjältar från Trojanska kriget, som vi måste tänka oss röra sig i en formvärld, för hvilken denna kolonntyp är karakteristisk. Vi ha svårt att däruti se någon föregångare till 400-talets ädla grekiska kolonnformer. Mäktiga, utifrån kommande inflytelser måste ha rubbat utvecklingens gång och fört den in på nya banor. Dorernas invandring norrifrån och den egyptisk-assyriska kulturens påträngande österifrån torde vara de två viktigaste momenten vid begynnelsen af den märkliga kulturprocess, som under de 6 närmaste århundradena försiggår vid Egeiska hafvets kuster. Därunder upptages af de intelligente lifskraftige dorerna det bästa och värdefullaste i den afrikansk-asiatiska urgamla kulturen, omformas och omsmältes i europeiskt tänkande hjärnor till europeisk kultur, och denna utvecklas på en mängd områden till sådan höjd och fyllas med, efter europeiskt sätt att se, så allmängiltiga och klara uttryck och former för» en mängd begrepp, att man ännu efter 2300 år icke lyckats öfverträffa dem. - Under denna tid utbildas de två grekiska kolonntyperna: den doriska, manlig och sober, och den Joniska med vekare, mera kvinnliga drag och rikare dekorering; den doriska, utan bas, med ett enkelt echinuskapitäl (se E c h i n u s och Kapital) och med ganska betydande afsmalning af kolonnskaftet uppåt; den Joniska med rikt utbildad varierande bas (se d. o.), volutkapitäl och en ringare afsmalning af skaftet uppåt. Den doriska kolonnens afsmalning uppåt sker icke alltid efter en rak linje, utan stundom efter en i förhållande till denna linje utbuktad. Denna utsvällning (entasis) 'är dock icke så stor, att kolonnens diameter på något ställe blir större än vid foten, ehuru det vill så tyckas för ögat. Medelpunkten till den båge, efter hvilken denna mjuka afsmalning (fr. galbe) sker, befinner sig nämligen i höjd med kolonnskaftets underkant. Den doriska kolonnen är 4 å 51/? gånger så hög som diametern vid dess fot, den Joniska 8 å 10 gånger. Denna senare har svagare afsmalning, knappt märkbar entasis och ställes lodrätt. - Enligt den romerska arkitekten-skriftställaren Vitruvius bör vid lägre kolonner (intill 5m.) diametern vid kapitalet vara 6/e af diametern vid basen, vid medelhöga (omkr. 10 m.) 6/7 och vid mycket höga 7/s- Vignola införde på 1600-talet nu vanligen tillämpad metod att intill V/s af kolonnens höjd göra den cylindrisk och därefter afsmalnande efter en böjd linje. Under medeltiden förekommer som regel ingen afsmalning af kolonnerna, utan äro skaften cylindriska. I medeltidens byggnadskonst lika litet som i den egyptiska kan man upptäcka något bestämdt proportionsförhållande mellan kolonnernas olika delar, utan den största variation råder. I de egyptiska templen likaväl som i medeltidens kyrkor stå smärta och grofva kolonner sida vid sida, och en rik omväxling af kapitalens och basernas storlek och form eger rum inom samma byggnad. - I Grekland utbildades och fullkomnades vid sidan af hvarandra de två till sitt kynne så olika doriska och Joniska stilarna och sedermera äfven den korintiska, hvar och en med sina bestämda detaljer. Proportionsförhållandena mellan dessa detaljer blefvo af grekerna aldrig fäst- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.