Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kombattanter - Kombination. 1. Förbindelse af flera föremål - Kombination. 2. Mat. - Kombination. 3. Språkv., ett slags sammansättning. Se Konglutination. - Kombinationselemet. Se Kombination 2. - Kombinationsgummitryck. Se Pigmenttryck. - Kombinationsgåfva - Kombinationsteori - Kombinationstoner - Kombinationstryck - Kombinatorik, mat. Se Kombinationsteori. - Kombinatorisk - Kombinatorisk analys - Kombinatoriska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Kombination-Kombinatoriska skolan
620
bakom de stridande trupperna. I Sverige utbytas
dessa benämningar mot stridande och icke stridande.
C. O. N.
Kombination (fr. combinaison, af lat. combinäre,
parvis sammanställa). 1. Förbindelse af flera föremål,
som sammanställas i en gifven ordning; förening,
förknippande; jämförande beräkning, mått och steg
med hänsyn till framgången af ett företag.
2. Mat., sammanställande af gifna storheter
efter en bestämd regel. Storheterna kallas
vanligen kom-binationselement, och hvarje särskild
sammanställning benämnes kombinatorisk term 1.
kombination. Kombination säges ske med eller
utan repetition, allteftersom några element äro lika
eller alla elementen olika. Man särskiljer vanligen
tre olika slag af kombinationer: a) permutationer,
då alla elementen förekomma i hvarje term, och
termerna skilja sig från hvarandra blott genom
elementens olika plats (så äro t. ex. med elementen
a, b, c de möjliga permutationerna sex, nämligen
abc, acb, bac, bca, cab, cba); b) kombinationer i
inskränkt mening, då i hvarje term lika många, men
icke alla elementen förekomma, hvarvid ordningen
mellan elementen är likgiltig (så äro t. ex. de
möjliga kombinationerna af elementen a, 6, c, d,
tagna tre och tre, till antalet fyra, nämligen abc,
abd, acdy bed); c) variationer, som utgöra en förening
af de två föregående sammanställningssätten (så äro
t. ex. med de två elementen a, b fyra variationer
möjliga, nämligen a, 6, ab, 6a).
3. Språkv., ett slags sammansättning. Se
Kon-glutination. 2. d-F.)
Kombinationselement. Se Kombination 2.
Kombinationsgummitryck. Se Pigmenttryck.
Kombinationsgåfva (se Kombination), förståndets
färdighet att genom sammanställning af iakttagelser,
begrepp och slutledningar utforska sanningen.
Kombinationsteori 1. Kombinatorik, mat., kallas
läran om sättet att bestämma kombinationerna af
gifna storheter (se Kombination 2) och att beräkna
deras antal. För att beteckna de gifna storheterna
begagnas vanligen bokstäfver med eller utan indices,
någon gång äfven siffror. Spår af kombinationsteori
finnes redan inom den grekiska matematiken, egentligen
hos Pappos, men som teoriens egentlige grundläggare
kan Leibniz anses ("De arte combinatoria", 1666). Den
utbildades sedermera vidare af den kombinatoriska
skolan (se d. o.). Kombinationsteorien eger
sin tillämpning inom pro-babilitetskalkylen.
(l. F.)
Kombinationstoner, fys., de nya, svaga toner, som
uppkomma genom samverkan af två starka toner af
olika tonhöjd. De äro af två slag, differens-och
summationstoner. Två toner med svängningstalen Nt
och N2 ge en låg differenston, hvars svängningstal är
N^-N2, och en hög summationston med svängningstalet
A^+Ng- Kombinationstonerna iakttagas lättast med
tillhjälp af en dubbelradig siren; så länge endast
en hålrad verkar, höres en enda ton, men så snart
den andra raden öppnats, höres utom dess ton äfven
en serie svaga kombinationstoner. Differenstonerna
iakttogos redan 1744 af Sorge i Hamburg och oberoende
af honom tio år senare af Tartini i Padua, efter
hvilken de ibland
kallas tartiniska toner; summationstonerna
åter upptäcktes först af Helmholtz. Före dennes
undersökningar ansågos differenstonerna uppkomma
rent subjektivt genom inverkan på örat af sväfningar
1. stötar, när dessas antal blef tillräckligt .stort,
men enligt Helmholtz existera verkligen båda slagen
af kombinationstoner i det svängande mediet, och han
förklarar deras uppkomst ur antagandet, att den kraft,
som verkar på en svängande partikel, vid mycket stor
amplitud icke längre är direkt proportionell mot
partikelns afstånd från jämviktsläget. Helmholtz’
åsikt bestyrkes därigenom, att kombinationstonerna
kunna förstärkas medelst för dem af-stämda resonatorer
och höras genom ett Quinckes interferensrör (se
Interferens), äfven om detta är inställdt så, att
den ena af de båda hufvudtonerna genom interfercns
utsläckes. Emellertid har den gamla uppfattningen af
differenstoners uppkomst äfven på senare tid funnit
förespråkare. L- A. F. G. I.
Kombinationstryck kallas de tryckförfaranden, vid
hvilka olika reproduktionsförfaranden kombineras,
vanligen för framställning af färgtryck. En
vanlig kombination är, att färgerna tryckas medelst
litografi, men själfva teckningen i svart färg medelst
autotypi. De i handeln förekommande färgade vykorten
äro till stor del framställda genom denna tryckmetod.
J- Htzg.
Kombinatorik, mat. Se Kombinationsteori.
Kombinatörisk (fr. combinatoire), som består i
kombinering 1. kombination (se d. o.).
Kombinatörisk analys, mat., kallas tillämpningen
af kombinationsteorien på vissa delar af den
matematiska analysen, företrädesvis binomialteoremet,
multiplikation af polynom, upphöjning af ett poly-nom
till godtycklig dignitet och i allmänhet teorien för
serier. Denna analys utbildades egentligen af den
kombinatoriska skolan (se d. o.), men är numera så
godt som alldeles öfvergifven, enär den ur formell
synpunkt lider af ganska väsentliga brister och i
afseende på innehållet ingenting annat -erbjuder,
än hvad som på andra vägar lika lätt kan erhållas.
d- F.)
Kombinatoriska skolan, mat., kallas med ett gemensamt
namn ett antal tyska matematiker, hvilka i slutet
af 1700- och början af 1800-talet sysselsatte
sig med utbildandet af den kombinatoriska
analysen. Skolans egentlige hufvudman var
K. F. Hindenburg. Bland dess öfriga medlemmar må
nämnas Pfaff, Eschenbach, Kothe och Prasse. Den
ut-öfvade en ganska produktiv författarverksamhet
både i tidskrifter och genom särskildt utgifna
arbeten. Det problem, hvars lösning bildade den
egentliga slutpunkten för skolans undersökningar, var
det s. k. serie-inversionsproblemet, d. v. s. att,
då en storhet, y, var uttryckt i en serie stigande
digniteter af en annan storhet, x, tvärtom uttrycka
x på samma sätt i en serie digniteter af y. Yid
lösningen af detta problem begick skolan emellertid
ett väsentligt förbiseende så till vida, som ingen
hänsyn togs till den omständigheten, huruvida de
erhållna serierna voro konvergenta eller icke, och
på grund däraf måste hela lösningen betraktas som
förfelad. För öfrigt var visserligen den af skolan
använda metoden i flera fall ganska elegant, men
kunde på grund af sin abstrakta och formalistiska
karaktär icke uthärda jämförelse med de metoder,
som framställdes af de
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
