Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kombinatoriska skolan - Kombinatorisk metod, språkv. Se Italiens fornspråk, sp. 1076-78. - Kombinera - Kombinerad biljett. Se Biljett OchJärnvägssamtrafik, sp. 441. - Kombinerade maskiner. Se Ångmaskin. - Komedi - Komediant. Se Komedi. - Komedibalett. Se Balett, sp. 765. - Komedoner - Komei - Komelagren - Komenský, tjechiska namnformen för Comenius (se d. o.). - Kometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtida franske matematikerna, t. ex. Lagrange
och Laplace. Då därtill kom, att de af skolan
vunna resultaten icke för vetenskapen voro af
något betydligare värde, blef däraf en följd, att
skolan snart icke mera kunde erhålla några nya
medarbetare, utan efter den äldre generationens
bortgång snart utdog. Redan dessförinnan hade
skolan dock hos de yngre tyska matematikerna
råkat i vanrykte och erhållit det vitsordet, att
den mera bidragit att förvirra än att utveckla
den matematiska vetenskapen. Först i våra dagar
har den opartiska granskningen uppvisat, att
den kombinatoriska skolan dock i ett eller annat
afseende, särskildt i fråga om determinant-teorien,
utfört undersökningar af obestridlig förtjänst.
(I. F.)
Kombinatorisk metod, språkv.
Se Italiens fornspråk, sp. 1076-78.
Kombinera (lat. combinare, af con, tillsamman,
och bini, två i sänder), eg. parvis sammanställa,
göra en kombination (se d. o.).
Kombinerad biljett. Se Biljett och
Järnvägssamtrafik, sp. 441.
Kombinerade maskiner. Se Ångmaskin.
Komedi (lat. comædia, grek. komodi’a, af komos,
Bakchosfölje, Bakchosfest, och ode, kväde. Se Grekiska
litteraturen, sp. 206-207), lustspel i allmänhet,
den dramatiska framställningen af det komiska,
af de mänskliga dårskaperna och dessas {för den
handlande komiska personen) mera oskadliga följder;
finare lustspel; skådespel med lycklig utgång
(se vidare Comedia, Comédie larmoyante,
Commedia och Skådespel); förställning, yttring i ord
och åtbörder af hycklade känslor. Komedien plägar,
allteftersom tonvikten lägges på händelsen eller
på karaktärsteckningen, delas i intrigkomedi (till
hvilken situationskomedien, farsen, är en sidoart)
och karaktärskomedi, hvilken senare gifvetvis
är den högre arten; en annan indelning är den i
fantastiskt lustspel (t. ex. Aristofanes’ och vissa
af Shaksperes komedier, en del romantiska sagospel)
och realistiskt lustspel. - Komediant,
skådespelare, i synnerhet en kringflackande sådan i
något försmädlig bemärkelse.
Komediant. Se Komedi.
Komedibalett. Se Balett, sp. 765.
Komedoner (lat. comedones, "medätare"), detsamma som
hudmaskar (se d. o.).
Komei, japansk kejsare, fader till kejsar Mutsuhito,
hette ursprungligen Osahito, besteg tronen 1847
och afled 3 febr. 1867. Om hans stormiga regeringstid,
hvarunder Japans nydaning förbereddes, se bd XII,
sp. 1494-1500.
Komelagren, geol. (efter Kome på norra sidan af
halfön Nugsuak), benämning på den äldsta växt-förande
horisonten (ungefär motsvarande urgon) inom västra
Grönlands kritformation. Floran i dessa lager är så
godt som uteslutande sammansatt af kärl-kryptogamer
och gymnospermer, medan af löfträd blott ett par
enstaka blad äro funna. A. G. N.
Komensky, tjechiska namnformen för Comenius (se
d. o.).
Kometer (af lat. coma, hår; "hårstjärnor",
"svansstjärnor"), astron., himlakroppar, hvilka,
liksom planeterna, tillhöra vårt solsystem och
omkretsa solen, men som skilja sig från planeterna
genom sitt utseende och sin fysiska beskaffenhet
samt genom sin rörelse. Hos de stora, för blotta ögat synliga
kometerna kan man urskilja hufvudet, den ljusstarkaste
delen, och svansen, ett ljussvagare bihang af stundom
betydande längd, som utgår från hufvudet och i
allmänhet är riktadt från solen. Hufvudet består
i regel af en stjärnliknande förtätning, kärnan,
omgifven af en töckenartad massa af mer eller mindre
obestämd kontur, slöjan l. koman. De flesta kometer,
som numera upptäckas, äro emellertid osynliga för
obeväpnadt öga, och dessa s. k. teleskopiska
kometer ha ofta ingen märkbar svans. Ofta saknas äfven
kärnan, och kometen framstår då endast som en liten
ljussvag dimfläck, som möjligen i midten visar en
obetydlig förtätning. Det må emellertid betonas, att
ingen väsentlig artskillnad består mellan de stora,
ljusstarka kometerna och de teleskopiska. Vid stort
afstånd från solen visa de förra i allmänhet ett
utseende, som fullständigt öfverensstämmer med de
teleskopiska kometernas.
Med våra dagars utmärkta instrumentella
hjälpmedel upptäckes vanligen hvarje år ett
flertal kometer. I äldre tider, då endast de
allra största och ljusstarkaste blefvo bemärkta,
var en komets uppträdande på himmelen en ganska
sällsynt företeelse. Deras plötsliga och oväntade
framträdande, den stundom betydliga glansen och
de väldiga dimensionerna framkallade då oftast en
panikartad förskräckelse. I forna tider riktade
sig denna kometfruktan kanske oftast icke så mycket
på den omedelbara faran af ett sammanträffande med
kometerna och en däraf följande katastrof. Man ansåg
dem väl i främsta rummet som ett slags järtecken,
hotfulla symboler för gudamaktens misshag med
människorna och förebud till allehanda svåra olyckor
och straff, ja t. o. m. yttersta domen. Utslag
af en dylik förskräckelse för kometerna förekomma
stundom äfven i våra dagar, ehuru grunden därtill väl
numera förnämligast är fruktan för en sammanstötning
eller (såsom vid den Halleyska kometens uppträdande
1910) för ett förgiftande af jordatmosfären genom
inträngande däri af de gaser, som finnas i kometens
svans.
Sedan man genom iakttagelser öfver kometernas skenbara
rörelser på himlahvalfvet funnit, att de deltaga i
himmelens allmänna dagliga rörelse och sålunda ej
kunna vara några dunstbildningar i jordens atmosfär,
började under 1600-talet en riktigare uppfattning af
deras verkliga natur småningom göra sig gällande. Man
insåg, att kometerna måste vara verkliga himlakroppar,
hvilka liksom planeterna röra sig i världsrymden långt
utanför jordens luftkrets. Den första fråga, som
då uppställde sig till besvarande, var den angående
den verkliga beskaffenheten af deras banor. Olika
meningar härom voro rådande, tills Hevel i sin
"Cometographia" (1668) visade, att kometerna med stor
sannolikhet röra sig i banor, som äro konkava mot
solen. Utgående från detta antagande, kunde Dörfel
(1681) för första gången med bestämdhet ådagalägga,
att en komet (den stora kometen af år 1680) rörde sig
i en parabelformig bana och att solen befann sig
i parabelns brännpunkt. Några få år därefter lade
Newton, med utgångspunkt i den af honom upptäckta
allmänna gravitationslagen, en fast grundval för alla
undersökningar öfver himlakropparnas rörelser. Han
uppvisade, att kometerna måste röra sig i banor, som
äro koniska sektioner, d. v. s. ellipser eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
