samtida franske matematikerna, t. ex. Lagrange och Laplace. Då därtill kom, att de af skolan vunna resultaten icke för vetenskapen voro af något betydligare värde, blef däraf en följd, att skolan snart icke mera kunde erhålla några nya medarbetare, utan efter den äldre generationens bortgång snart utdog. Redan dessförinnan hade skolan dock hos de yngre tyska matematikerna råkat i vanrykte och erhållit det vitsordet, att den mera bidragit att förvirra än att utveckla den matematiska vetenskapen. Först i våra dagar har den opartiska granskningen uppvisat, att den kombinatoriska skolan dock i ett eller annat afseende, särskildt i fråga om determinant-teorien, utfört undersökningar af obestridlig förtjänst. (I. F.) Kombinatorisk metod, språkv. Se Italiens fornspråk, sp. 1076-78. Kombinera (lat. combinare, af con, tillsamman, och bini, två i sänder), eg. parvis sammanställa, göra en kombination (se d. o.). Kombinerad biljett. Se Biljett och Järnvägssamtrafik, sp. 441. Kombinerade maskiner. Se Ångmaskin. Komedi (lat. comædia, grek. komodi'a, af komos, Bakchosfölje, Bakchosfest, och ode, kväde. Se Grekiska litteraturen, sp. 206-207), lustspel i allmänhet, den dramatiska framställningen af det komiska, af de mänskliga dårskaperna och dessas {för den handlande komiska personen) mera oskadliga följder; finare lustspel; skådespel med lycklig utgång (se vidare Comedia, Comédie larmoyante, Commedia och Skådespel); förställning, yttring i ord och åtbörder af hycklade känslor. Komedien plägar, allteftersom tonvikten lägges på händelsen eller på karaktärsteckningen, delas i intrigkomedi (till hvilken situationskomedien, farsen, är en sidoart) och karaktärskomedi, hvilken senare gifvetvis är den högre arten; en annan indelning är den i fantastiskt lustspel (t. ex. Aristofanes' och vissa af Shaksperes komedier, en del romantiska sagospel) och realistiskt lustspel. - Komediant, skådespelare, i synnerhet en kringflackande sådan i något försmädlig bemärkelse. Komediant. Se Komedi. Komedibalett. Se Balett, sp. 765. Komedoner (lat. comedones, "medätare"), detsamma som hudmaskar (se d. o.). Komei, japansk kejsare, fader till kejsar Mutsuhito, hette ursprungligen Osahito, besteg tronen 1847 och afled 3 febr. 1867. Om hans stormiga regeringstid, hvarunder Japans nydaning förbereddes, se bd XII, sp. 1494-1500. Komelagren, geol. (efter Kome på norra sidan af halfön Nugsuak), benämning på den äldsta växt-förande horisonten (ungefär motsvarande urgon) inom västra Grönlands kritformation. Floran i dessa lager är så godt som uteslutande sammansatt af kärl-kryptogamer och gymnospermer, medan af löfträd blott ett par enstaka blad äro funna. A. G. N. Komensky, tjechiska namnformen för Comenius (se d. o.). Kometer (af lat. coma, hår; "hårstjärnor", "svansstjärnor"), astron., himlakroppar, hvilka, liksom planeterna, tillhöra vårt solsystem och omkretsa solen, men som skilja sig från planeterna genom sitt utseende och sin fysiska beskaffenhet samt genom sin rörelse. Hos de stora, för blotta ögat synliga kometerna kan man urskilja hufvudet, den ljusstarkaste delen, och svansen, ett ljussvagare bihang af stundom betydande längd, som utgår från hufvudet och i allmänhet är riktadt från solen. Hufvudet består i regel af en stjärnliknande förtätning, kärnan, omgifven af en töckenartad massa af mer eller mindre obestämd kontur, slöjan l. koman. De flesta kometer, som numera upptäckas, äro emellertid osynliga för obeväpnadt öga, och dessa s. k. teleskopiska kometer ha ofta ingen märkbar svans. Ofta saknas äfven kärnan, och kometen framstår då endast som en liten ljussvag dimfläck, som möjligen i midten visar en obetydlig förtätning. Det må emellertid betonas, att ingen väsentlig artskillnad består mellan de stora, ljusstarka kometerna och de teleskopiska. Vid stort afstånd från solen visa de förra i allmänhet ett utseende, som fullständigt öfverensstämmer med de teleskopiska kometernas. Med våra dagars utmärkta instrumentella hjälpmedel upptäckes vanligen hvarje år ett flertal kometer. I äldre tider, då endast de allra största och ljusstarkaste blefvo bemärkta, var en komets uppträdande på himmelen en ganska sällsynt företeelse. Deras plötsliga och oväntade framträdande, den stundom betydliga glansen och de väldiga dimensionerna framkallade då oftast en panikartad förskräckelse. I forna tider riktade sig denna kometfruktan kanske oftast icke så mycket på den omedelbara faran af ett sammanträffande med kometerna och en däraf följande katastrof. Man ansåg dem väl i främsta rummet som ett slags järtecken, hotfulla symboler för gudamaktens misshag med människorna och förebud till allehanda svåra olyckor och straff, ja t. o. m. yttersta domen. Utslag af en dylik förskräckelse för kometerna förekomma stundom äfven i våra dagar, ehuru grunden därtill väl numera förnämligast är fruktan för en sammanstötning eller (såsom vid den Halleyska kometens uppträdande 1910) för ett förgiftande af jordatmosfären genom inträngande däri af de gaser, som finnas i kometens svans. Sedan man genom iakttagelser öfver kometernas skenbara rörelser på himlahvalfvet funnit, att de deltaga i himmelens allmänna dagliga rörelse och sålunda ej kunna vara några dunstbildningar i jordens atmosfär, började under 1600-talet en riktigare uppfattning af deras verkliga natur småningom göra sig gällande. Man insåg, att kometerna måste vara verkliga himlakroppar, hvilka liksom planeterna röra sig i världsrymden långt utanför jordens luftkrets. Den första fråga, som då uppställde sig till besvarande, var den angående den verkliga beskaffenheten af deras banor. Olika meningar härom voro rådande, tills Hevel i sin "Cometographia" (1668) visade, att kometerna med stor sannolikhet röra sig i banor, som äro konkava mot solen. Utgående från detta antagande, kunde Dörfel (1681) för första gången med bestämdhet ådagalägga, att en komet (den stora kometen af år 1680) rörde sig i en parabelformig bana och att solen befann sig i parabelns brännpunkt. Några få år därefter lade Newton, med utgångspunkt i den af honom upptäckta allmänna gravitationslagen, en fast grundval för alla undersökningar öfver himlakropparnas rörelser. Han uppvisade, att kometerna måste röra sig i banor, som äro koniska sektioner, d. v. s. ellipser eller