Ofta uppträda flera svansar, af hvilka vanligen en är starkare utvecklad än de öfriga. Kometsvansarnas struktur, som i synnerhet har kunnat studeras på de moderna fotografierna, visar sig ofta högst invecklad och oregelbunden. Sedan länge har man varit på det klara med, att svansen icke kan vara ett beständigt bihang, som kometen för med sig. Den utvecklar sig kraftigare, ju närmare kometen kommer solen, och aftar åter efter passerandet af periheliet. Den består tydligen endast af en från hufvudet ständigt försiggående utströmning af materia i ytterlig förtunning, hvilken utströmning småningom förlorar sig i rymden. Den svans man ser vid ett visst tillfälle är således icke densamma som vid ett annat. Häraf förklaras ock de ofta betydande förändringar, som svansen kan på kort tid synas undergå. Svansbildningen försiggår på det sätt, att .den materia, som utströmmar från kärnan i riktning mot solen, på ett visst afstånd från kärnan hejdas, i det den liksom bortstötes från solen, utbreder sig åt båda sidor och återkastas förbi kärnan, sålunda bildande den från solen vända svansen. Flera olika teorier ha uppställts för att förklara denna egendomliga process. Redan Olbers påvisade, att de ifrågavarande strömningarna hos kometmaterien pekade på tillvaron af en såväl hos kometkärnan som hos solen inneboende repulsivkraft, sannolikt af elektrisk natur. Denna teori utvecklades vidare af Bessel och Zöllner m. fl. I senare tid har frågan ingående studerats af Bredichin, hvilkens teori numera anses bäst ansluta sig till de resultat, som framgå ur observationerna. Genom att samtidigt ta i betraktande verkningarna på kometpartiklarna dels af gravitationen, dels af en repulsivkraft, som antas verka omvändt proportionellt mot kvadraten på afståndet, fann Bredichin, att svansens riktning och form bli beroende af repulsivkraftens storlek. Han har sammanställt observationsresultaten för ett stort antal kometer och funnit, att så godt som alla iakttagna kometsvansar kunna inordnas i 3 typer: I) tämligen raka, smala svansar, riktade nästan rakt från solen; II) kortare, starkare böjda svansar, mera afvikande irån riktningen från solen; III) mycket korta och ljussvaga svansar, rätt betydligt afvikande från den nämnda riktningen. Hos typ I är repulsivkraften 18 gånger så stor som solens attraktion i ifrågavarande punkt af rymden, hos typ II är detta förhållande 0,5 till 2,2 och hos typ III 0,1 till 0,3. Äfven de begynnelsehastigheter, hvarmed partiklarna utslungas från kärnan mot solen, äro störst hos typ I och minst hos typ III. Häraf leddes Bredichin till det antagandet, att svansarna af första typen bestå af de lättaste ämnena och de öfriga af tyngre ämnen. Han fann typ I sannolikt motsvara vätgas, typ II kolföreningar, natrium m. m. samt typ III tyngre element, t. ex. järn. Enligt denna teori förklaras lätt förekomsten af flera svansar hos en och samma komet. Bredichins teori lämnar i och för sig ingen upplysning om naturen af den nämnda från solen utgående repulsivkraften, på samma sätt som ju ej heller tyngdlagen ger någon upplysning angående gravitationens verkliga natur. Bredichin själf ansåg emellertid, i likhet med hans förutnämnda föregångare, denna repulsivkraft vara af elektrisk natur. Redan Kepler på 1600-talet framkastade den idén, att kometsvansens beståndsdelar bortstötas från solen genom solstrålarnas tryck. Sedan den allmänna teorien för strålningstrycket i våra dagar fått en solidare både matematisk och experimentell grundval (genom Maxwell, Lebedew m. fl.), har denna teori för förklaringen af kometsvansarna återupptagits af Arrhenius. På sista tiden har i fråga om kometsvansarnas bildning tanken äfven förts på de radioaktiva fenomenen. B-d. Kometfamilj, astron. Se Kometer, sp. 624. Kometgrupp, astron. Se Kometer, sp. 624. Kometografi (af komet, se d. o., och grek. gra'fein, beskrifva), kometbeskrifning, äldre benämning på skrift innehållande framställning af kometerna, deras utseende, banor m. m. Den mest bekanta bok med detta namn är Hevels "Cometographia, cometarum naturam et omnium a mundo condito historiam exhibens" (1668). B-d. Kometsystem, astron. Se Kometer, sp. 626. Kometsökare, astron., en på stativ hvilande astronomisk kikare, helst parallaktiskt monterad, med ringa förstoring, stort fält och stor ljusstyrka, urspr, afsedd till kometers uppsökande, men ofta använd äfven till andra slags observationer. (B-d.) Komfort (eng. comfort, af fr. confort, eg. bistånd, tröst), hemtrefnad, tillstånd af välbefinnande, som framkallas genom ändamålsenliga och smakfulla anordningar inomhus; bekvämlighet. - Komfortabel, bekväm, angenäm, hemtreflig. Komik (se Komisk), komisk konststil, den komiska konsten; egenskapen att vara komisk eller att kunna framställa det komiska. Ordet brukas numera sällan som adjektiv i betydelsen komisk, löjeväckande, lustig. - Komiker, komediförfattare; komisk skådespelare; vissångare inom den komiska arten; skämtsam person, upptågsmakare. Komiker. Se Komik. Komisk är ett estetiskt begrepp, med hvilket alla, som tänkt öfver det sköna, alltifrån Aristoteles mer eller mindre sysselsatt sig och som med sina uppenbarelser inom alla tiders poesi och konst intagit en vidsträckt och betydelsefull rymd. I dagligt tal brukar man vanligen sammanblanda "komisk" och "löjlig", och detta visar äfven tydligt, åt hvad håll det komiska har sin sfär. Men en skillnad mellan uttrycken existerar dock, ty det löjliga har sitt ursprung i verkligheten, det komiska i konsten, eller det löjliga förhåller sig till det komiska som det natursköna till det konstsköna. Det komiska har nämligen sin språkliga härledning ur det från grekiskan härstammande ordet komedi (grek. komodi'a, lat. comædia), hvilket sannolikt betyder "komos-sång", d. v. s. den sång, som utfördes i sammanhang med dryckeslaget (komos) vid de landtliga Dionysosfesterna, firade i Grekland vid vinskördens slut, och som gaf upphof till den grekiska komedien. - Aristoteles, som i sin poetik egnat uppmärksamhet hufvudsakligen åt tragedien, har äfven om komedien och det komiska utsagt en bestämning, som är den första man träffar inom vetenskapen: "Det löjliga är ett fel eller ett fult, som ej framkallar smärta eller bringar fördärf". Men denna bestämning, ehuru riktig i vissa fall, träffar ej in på alla, ty det ges utan tvifvel mycket, som hvarken bringar smärta eller fördärf, men dock ej lockar oss att skratta. Mellan Aristoteles och Kant ligga undersökningarna visserligen icke nere, men först med Kant börja de föras med allvar och kraft, och det är företrädesvis Tysklands estetiker, som egnat sig