Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kometer - Kometfamilj, astron. Se Kometer, sp. 624. - Kometgrupp, astron. Se Kometer, sp. 624. - Kometografi - Kometsystem, astron. Se Kometer, sp. 626. - Kometsökare - Komfort - Komik - Komiker. Se Komik. - Komisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ofta uppträda flera svansar, af hvilka vanligen en
är starkare utvecklad än de öfriga. Kometsvansarnas
struktur, som i synnerhet har kunnat studeras på de
moderna fotografierna, visar sig ofta högst invecklad
och oregelbunden. Sedan länge har man varit på det
klara med, att svansen icke kan vara ett beständigt
bihang, som kometen för med sig. Den utvecklar
sig kraftigare, ju närmare kometen kommer solen,
och aftar åter efter passerandet af periheliet. Den
består tydligen endast af en från hufvudet ständigt
försiggående utströmning af materia i ytterlig
förtunning, hvilken utströmning småningom förlorar sig
i rymden. Den svans man ser vid ett visst tillfälle
är således icke densamma som vid ett annat. Häraf
förklaras ock de ofta betydande förändringar, som
svansen kan på kort tid synas undergå. Svansbildningen
försiggår på det sätt, att .den materia, som
utströmmar från kärnan i riktning mot solen, på ett
visst afstånd från kärnan hejdas, i det den liksom
bortstötes från solen, utbreder sig åt båda sidor och
återkastas förbi kärnan, sålunda bildande den från
solen vända svansen. Flera olika teorier ha uppställts
för att förklara denna egendomliga process. Redan
Olbers påvisade, att de ifrågavarande strömningarna
hos kometmaterien pekade på tillvaron af en såväl hos
kometkärnan som hos solen inneboende repulsivkraft,
sannolikt af elektrisk natur. Denna teori utvecklades
vidare af Bessel och Zöllner m. fl. I senare tid
har frågan ingående studerats af Bredichin, hvilkens
teori numera anses bäst ansluta sig till de resultat,
som framgå ur observationerna. Genom att samtidigt
ta i betraktande verkningarna på kometpartiklarna
dels af gravitationen, dels af en repulsivkraft, som
antas verka omvändt proportionellt mot kvadraten på
afståndet, fann Bredichin, att svansens riktning och
form bli beroende af repulsivkraftens storlek. Han
har sammanställt observationsresultaten för ett
stort antal kometer och funnit, att så godt som alla
iakttagna kometsvansar kunna inordnas i 3 typer: I)
tämligen raka, smala svansar, riktade nästan rakt
från solen; II) kortare, starkare böjda svansar,
mera afvikande irån riktningen från solen; III)
mycket korta och ljussvaga svansar, rätt betydligt
afvikande från den nämnda riktningen. Hos typ I
är repulsivkraften 18 gånger så stor som solens
attraktion i ifrågavarande punkt af rymden, hos typ II
är detta förhållande 0,5 till 2,2 och hos typ III 0,1
till 0,3. Äfven de begynnelsehastigheter, hvarmed
partiklarna utslungas från kärnan mot solen, äro
störst hos typ I och minst hos typ III. Häraf leddes
Bredichin till det antagandet, att svansarna af första
typen bestå af de lättaste ämnena och de öfriga
af tyngre ämnen. Han fann typ I sannolikt motsvara
vätgas, typ II kolföreningar, natrium m. m. samt typ
III tyngre element, t. ex. järn. Enligt denna teori
förklaras lätt förekomsten af flera svansar hos en
och samma komet. Bredichins teori lämnar i och för
sig ingen upplysning om naturen af den nämnda från
solen utgående repulsivkraften, på samma sätt som ju
ej heller tyngdlagen ger någon upplysning angående
gravitationens verkliga natur. Bredichin själf
ansåg emellertid, i likhet med hans förutnämnda
föregångare, denna repulsivkraft vara af elektrisk
natur. Redan Kepler på 1600-talet framkastade den
idén, att kometsvansens beståndsdelar bortstötas
från solen genom solstrålarnas tryck. Sedan den
allmänna teorien för strålningstrycket i våra dagar fått
en solidare både matematisk och experimentell
grundval (genom Maxwell, Lebedew m. fl.), har
denna teori för förklaringen af kometsvansarna
återupptagits af Arrhenius. På sista tiden har
i fråga om kometsvansarnas bildning tanken
äfven förts på de radioaktiva fenomenen.
B-d.
Kometfamilj, astron. Se Kometer, sp. 624.
Kometgrupp, astron. Se Kometer, sp. 624.
Kometografi (af komet, se d. o., och grek. gra’fein,
beskrifva), kometbeskrifning, äldre benämning på
skrift innehållande framställning af kometerna, deras
utseende, banor m. m. Den mest bekanta bok med detta
namn är Hevels "Cometographia, cometarum naturam et
omnium a mundo condito historiam exhibens" (1668).
B-d.
Kometsystem, astron. Se Kometer, sp. 626.
Kometsökare, astron., en på stativ hvilande
astronomisk kikare, helst parallaktiskt monterad,
med ringa förstoring, stort fält och stor ljusstyrka,
urspr, afsedd till kometers uppsökande, men ofta
använd äfven till andra slags observationer. (B-d.)
Komfort (eng. comfort, af fr. confort, eg. bistånd,
tröst), hemtrefnad, tillstånd af välbefinnande,
som framkallas genom ändamålsenliga och smakfulla
anordningar inomhus; bekvämlighet. - Komfortabel,
bekväm, angenäm, hemtreflig.
Komik (se Komisk), komisk konststil, den komiska
konsten; egenskapen att vara komisk eller att kunna
framställa det komiska. Ordet brukas numera sällan som
adjektiv i betydelsen komisk, löjeväckande, lustig. -
Komiker, komediförfattare; komisk skådespelare;
vissångare inom den komiska arten; skämtsam person,
upptågsmakare.
Komiker. Se Komik.
Komisk är ett estetiskt begrepp, med hvilket alla, som
tänkt öfver det sköna, alltifrån Aristoteles mer eller
mindre sysselsatt sig och som med sina uppenbarelser
inom alla tiders poesi och konst intagit en vidsträckt
och betydelsefull rymd. I dagligt tal brukar man
vanligen sammanblanda "komisk" och "löjlig", och detta
visar äfven tydligt, åt hvad håll det komiska har sin
sfär. Men en skillnad mellan uttrycken existerar dock,
ty det löjliga har sitt ursprung i verkligheten,
det komiska i konsten, eller det löjliga förhåller
sig till det komiska som det natursköna till det
konstsköna. Det komiska har nämligen sin språkliga
härledning ur det från grekiskan härstammande ordet
komedi (grek. komodi’a, lat. comædia), hvilket
sannolikt betyder "komos-sång", d. v. s. den sång,
som utfördes i sammanhang med dryckeslaget (komos)
vid de landtliga Dionysosfesterna, firade i Grekland
vid vinskördens slut, och som gaf upphof till den
grekiska komedien. - Aristoteles, som i sin poetik
egnat uppmärksamhet hufvudsakligen åt tragedien,
har äfven om komedien och det komiska utsagt en
bestämning, som är den första man träffar inom
vetenskapen: "Det löjliga är ett fel eller ett fult,
som ej framkallar smärta eller bringar fördärf". Men
denna bestämning, ehuru riktig i vissa fall, träffar
ej in på alla, ty det ges utan tvifvel mycket, som
hvarken bringar smärta eller fördärf, men dock ej
lockar oss att skratta. Mellan Aristoteles och Kant
ligga undersökningarna visserligen icke nere, men
först med Kant börja de föras med allvar och kraft,
och det är företrädesvis Tysklands estetiker, som
egnat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
