629 Komisk 630 åt dem. Det löjliga uppstår, säger Kant, då något, som man väntat, plötsligen upplöser sig i intet. Men redan Jean Paul har anmärkt, att man äfven kan komma att le, när väntan på ett intet upplöser sig i ett något. Schiller, den populäre utläggaren af Kants estetiska åsikter, kallar det komiska ett neddragande af ett föremål under verkligheten; men han glömmer därvid, att det komiska är en bild af verkligheten, som genom den konstnärliga uppfattningen måste anses stå öfver den likaväl som fantasiens öfriga skapelser (t. ex. Falstaff, Bellmans figurer). Hvad sedan Solger, Schelling och Hegel yttrat om det komiska måste här förbigås, emedan de filosofiska deduktionerna äro för vidlyftiga och bestämningarna för litet träffande. Ty icke kan man med Solger anse, att hvarje komisk figur är en representant af "det skönas idé", sådan denna idé ter sig, när den förlorat sig i det alldagliga lifvets tillfälligheter, eller med de andre båda tänkarna kalla det komiska en framställning af den "oändliga" ideella friheten eller af subjektivitetens "oändliga godtycke". Jean Paul, som själf praktiskt i sin diktning visade sig ega fin blick för det löjliga i lifvet, har också teoretiskt kommit saken närmare än de nämnde estetikerna, emedan han gick ut från sin egen erfarenhet, då han angaf det löjliga vara "det oändligt lilla", det omvändt sublima eller det oförståndiga, när det får sinnlig form och vi därvid låna det vårt eget förstånd. Men äfven denna bestämning är för vid, ty "det oändligt lilla" kan också vara något verkligt stort, men som blir litet vid jämförelse, och det oförståndiga kan mången gång vara allt annat än löjligt, utan tvärtom retsamt och obehagligt. - Som egendomliga motsatser till hvarandra stå Weisses och Euges åsikter, i det den förre, som kallar det komiska det upphäfda fula, anser dess väsen ligga däri, att det absoluta inom komiken meddelar sig åt och uppfattas af det ändliga, i hvilket det därvid, så att säga, innestänges, hvaremot den senare, som kallar det komiska skönhetens pånyttfödelse ur förnedringstillståndet, förklarar det som det absolutas själf befrielse ur det ändligas bojor. Det ligger något sant i båda åsikterna, om de rätt fattas; de ha blott framhållit hvar sin motsatta punkt i den komiska processen, ty det komiska är en process, en utveckling, inneslutande flera moment, som följa på hvarandra, om också blixtsnabbt. Den förste, som insåg och sökte förklara detta, var Hegels berömde efterföljare Vischer, som, sedan han uppfattat det sköna som enhet af idé och bild, förklarar dess arter uppkomma därigenom, att dessa båda moment i dess väsen råka i strid med hvarandra: när idén rår på bilden, kalla vi företeelsen sublim, men när bilden väger öfver idén, kalla vi företeelsen komisk. I det komiska ingår således enligt Yischer först ett sublimt eller kvasi-sublimt som första moment, mot hvilket ett obetydligt eller intigt som andra moment framstår som .en orimlig motsats. Men här saknas det tredje momentet, uppklarningens, den återvunna harmoniens, som är nödvändigt, om det komiska verkligen skall vara en form af skönhet. Detta tredje tillades af den tänkare, som afgjordare framställt den komiska processen, nämligen Zeising, enligt hvilken det komiska innebär en utveckling, bestående däri, att jaget från uppfattning af en objektiv ofullkomlighet .eller af något, som strider mot föreställningen om det i sitt slag fullkomliga, plötsligen kastas öfver till känslan af sin egen subjektiva fullkomlighet. Detta kan synas vara ett hårdt tal, men det ligger en djup sanning däri, att det ingår en egoistisk känsla i den komiska uppfattningen och det därmed sammanhängande löjet, under det att humorn i motsats däremot är kärleksfull och sympatisk. Hufvudsaken är, att det komiska fattas som en utveckling, i hvilken man urskiljer ett begynnelsemoment, ett öfvergångs-moment och ett slutmoment. Det första momentet i det komiska blir då själfva det intryck det komiska föremålet gör på oss, och det måste nödvändigt frappera oss genom den motsägelse mellan idé och verklighet, som däri uppenbarar sig. Å ena sidan tyckes det vara ett verkligt något; å andra sidan står det i strid med den inom oss lefvande föreställningen om det riktiga och förnuftiga. Men ett sådant föremål försätter oss ovillkorligt i spänning och väntan: det är detta Zeising träffande betecknat med det franska uttrycket choc. Och hvarför väcker ej detta föremål fruktan eller ovilja? Emedan dessa affekter åstadkommas af endast sådana föremål, som jämte någon ofullkomlighet äfven ega en högre grad af fullkomlighet och således på en gång strida emot och öfverensstämma med vårt innersta väsen; men dessa tillhöra ej det komiska, utan det tragiska. Det andra momentet består däri, att det komiska föremålet i sin förvändhet och genom orimligheten i sin inre motsägelse själf helt plötsligen blottar sin ofullkomlighet och därvid sjunker ned igen till sitt intet. Kampen mellan de olika elementen i det komiska föremålet uppfattas af åskådaren, och genom reaktionen från den föregående spänningen drifves han att söka en lösning af motsägelsen. Förmågan är härvid olika hos olika personer, ty det finnes, som bekant, sådana, hos hvilka "chocken" ej verkar förr än långt efteråt. Det komiska föremålet visar sig sålunda först stå i strid med det fullkomliga, sedan med sig själf, ty det består af element, som, till-sammanbragta, ömsesidigt tillintetgöra hvarandra. Men för frambringandet af en äkta komisk verkan är det viktigt, att sammanträffandet sker plötsligt, hvarför de båda momenten böra i det närmaste sammanfalla med hvarandra. Det tredje momentet består i den subjektiva fullkomlighetens framträdande i inre och yttre måtto - i inre däri, att det uppfattande jaget i löjet känner sig "wie ein seliger Gott", i yttre hänseende genom den fysiska akt, som vi kalla skratt, hvarmed jämvikten är återvunnen. Under denna process, som hufvudsakligen skildrar verkan på den uppfattande åskådaren, grundar sig det komiska intrycket af det uppfattade föremålet därpå, att detta i och för sig är ett intet, ett obetydligt, ett lumpet, som dock vill synas vara ett något, ja till och med ett betydande, ett stort. Men då det endast ögonblickligt för oss antager sken af att vara och betyda något, sjunker det åter ned till ett fullkomligt noll, men måste äfven af åskådaren så uppfattas (jfr A. Zeising, "Aesthetische forsch-ungen", 1855). Om nu detta är den komiska processen, sedd både från den uppfattandes och från föremålets sida, så torde däraf vara klart, att det komiska är en art af skönhet, men en sådan, som icke beror på en färdig harmoni, utan först framträder för medvetandet efter öfvervinnande af en disharmoni. Men disharmonien kan vara af olika 'grader. I sin dju- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.