kommissbröd, kommisskläde; i öfverflyttad betydelse: något medelmåttigt, tarfligt, "samtaget". Kommissarie (af lat. commi'ttere, anförtro), ombud, fullmäktig, person, åt hvilken ett särskildt (i synnerhet offentligt) värf blifvit anförtrodt, t. ex. vid internationella underhandlingar, utställningar o. s. v. I åtskilliga tjänstemannatitlar förekommer ordet som sammansättningsdel, t. ex. auktions-, banko-, krigs-, mantals-, polis-, regements-, revisions-, stats-, telegraf- och uppbördskommissarie. I flera svenska landskap är kommissarie en folkbenämning på kronolänsmannen. -- Kommissariat, en kommissaries ämbete eller ämbetslokal. Kommission (af lat. commi'ttere, anförtro), uppdrag; samling af personer, som erhållit ett gemensamt offentligt uppdrag (jfr Kommitté). -- 1. I utlandet nyttjas vanligen ordet kommission så som i Sverige ordet kommitté. I vårt land innebär det senare ordet i regel ett tillfälligt uppdrag för utredande af en fråga, kommission däremot ett permanent uppdrag, för vissa undersökningars anställande. Sålunda arbeta nu för tiden t. ex. Kommissionen för undersökning af vissa förhållanden inom rikets försvarsväsen, Krigsundervisningskommissionen, Statistiska tabellkommissionen, Kommissionen för de allmänna kartarbetena, Svenska hydrografiskbiologiska kommissionen. Vidare ha här funnits den af Kristinas förmyndarregering tillsatta kommissionen för uppgörande af Sveriges riksstat, kommissionen för granskning af Karl XI:s förmyndarregerings förvaltning (Stora kommissionen), vidare de af Karl XI tillsatta reduktions-, exekutions- och likvidationskommissionerna, rikets ständers dömande kommissioner under frihetstiden, lag-, bibel-, tabell-, undervisningskommissioner m. fl. -- 2. Hand. I kommission säges minuthandlaren mottaga varor (från grosshandlaren), när han ikläder sig betalningsskyldighet endast för den del däraf, som han lyckas försälja. Motsats: fast räkning (se d. o.). -- 3. Kommission, Kommissionsaftal, jur., aftal, hvarigenom en person (kommissionären) åtager sig att för en annans (kommittentens) räkning, men i eget namn (och således med för honom själf förpliktande verkan), köpa eller sälja varor eller värdepapper. Uttrycket användes också någon gång, då fråga är om andra affärer (kommissionsaffärer). Aftalet är ett slags uppdrag och förpliktar kommissionären att med omsorg egna sig åt fullgörandet af sitt åtagande till kommittentens bästa och efteråt afgifva redovisning, medan kommittenten å sin sida har att godtgöra kommissionären dennes utlägg samt ersätta hans besvär och tidsspillan. Sistberörda ersättning plägar utgå i form af provision, vissa procent af köpe- eller försäljningssumman. Skall en försäljningskommissionär själf svara för den kredit, som han beviljar köpare, säges han stå del credere (se d. o.). Jfr Agent, sp. 341. Ett särskildt slags kommissionsaffär är den s. k. speditionen (se d. o.). <tab><tab>3. C. G. Bj. Kommissionen för de allmänna kartarbetena består af chefen för Generalstaben, ordf., cheferna för Rikets allmänna kartverk, Sjökarteverket, Sveriges geologiska undersökning och Landtbruksstyrelsen samt af särskildt förordnade personer (1910 endast en). Landtmäteriet är icke representeradt. Kommissionen tillsattes 1880 af K. M:t på grund af mera tillfällig anledning och kan, ehuru den eger endast rådplägande befogenhet, räknas till de centrala ämbetsverken (under Jordbruksdepartementet). Kommissionen uppgör årligen plan för de allmänna kartarbetena samt yttrar sig öfver de kartverksfrågor, som hänvisas dit. För vissa sådana frågor har emellertid K. M:t under de senare åren två gånger tillkallat särskilda sakkunnige. Gällande föreskrifter för kommissionen finnas i k. br. af 1880 och 1892 samt i Rikets allmänna kartverksinstruktion.<tab><tab>K. Rn. Kommissionsaffär. Se Kommission 3. Kommissionsaftal. Se Kommission 3. Kommissionsbokhandlare. Se Bokhandel, sp. 956. Kommissionsbyrå, affärsanstalt, där uppdrag (särskildt egendomars försäljning, lägenheters uthyrning o. d.) mottagas och fullgöras mot visst arfvode. Kommissionsförhållande. Se Bokhandel, sp. 956. Kommissionshandel. Se Handel, sp. 1302. Kommissionskontor. Se Arbetsförmedling. Kommissionslandtmätare. Se Landtmäteristaten. Kommissionär. 1. Jur., ena parten i ett kommissionsaftal, framför allt den, som yrkesmässigt ingår dylika aftal (se Kommissionär 3). -- 2. Admin., en hos hvarje statsdepartement (utom Utrikesdepartementet), hos vissa centrala ämbetsverk samt hos hvarje K. M:ts befallningshafvande och annan öfverexekutor, enligt k. kung. 28 maj 1886, förordnad person (vanligen tjänsteman hos myndigheten), som, under tjänstemannaansvar, skall, enligt fastställd taxa, tillhandagå allmänheten med ingifvande af handlingar, med uttagande och öfversändande af utslag samt andra beslut och handlingar, med underrättelse om dag, då beslut enligt anslag utfärdas, m. m. Vid de allmänna domstolarna finnas ej kommissionärer; dock skall, enligt k. kung. l nov. 1901, hos Stockholms rådstufvurätt vara anställd en kommissionär för ärenden ang. inteckning i fartyg. -- 3. Person, som skaffar anställning åt tjänstehjon och andra. För rätt att yrkesmässigt utöfva kommissionärsverksamhet ("hålla kommissionskontor") fordras K. M:ts befallningshafvandes tillstånd, och, om verksamheten afser anskaffande af anställning å utrikes ort, presterandet af viss säkerhet (l--5 tusen kr.). Se vidare k. kung. 28 nov. 1884. Jfr Arbetsförmedling, sp. 1350. <tab><tab>2. (C.G.Bj.) Kommissoriāl. Se Kommissorium. -- Kommissorialrätt, en för särskild förrättning tillsatt extra domstol. Kommissōrium 1. Kommissoriāl (af lat. commi'ttere, anförtro), skriftlig fullmakt att utföra ett uppdrag, kallelse att sammanträda till en kommission. Kommissūr (lat. commissūra, sammanfogning), anat., ställe, där två delar förenas genom fortsättning af väfnadselementen från den ena till den andra, och denna föreningsmassa. Sådana kommissurer finnas t. ex. i hjärnan (se d. o.). Kommissurer kallas ock stundom öfvergångarna mellan ögonlocken i ögonvrårna m. m.<tab><tab>G. v. D.* Kommissurāl (af lat. commissūra, sammanfogning), bot. Se Pistill.