791 Konoye-Konrad 792 behandling af de unionella spörsmålen på den s. k. "Skarnouslinjen", enligt hvilket program särskild utrikesstyrelse för Norge kunde genomföras omedelbart och utan grundlagsförändringar. I öfverensstämmelse med den sålunda uttalade meningen uppträdde han också 1905 (med J. Castbcrg) mot godkännande af Karlstadskonventioncn. Som jordbruksminister utvecklade han på olika områden en af alla erkänd initiativrik och fruktbringande verksamhet. 7. S t e n K., sonson till K. 3, orientalist, f. 17 apr. 1867 i S. Aurdal (Valdres), filologie kandidat 1891, studerade sedan indisk filologi och tog 1893 doktorsgraden i Halle. Han var några år anställd vid kungl. biblioteket i Berlin, återvände hem och var universitetsstipendiat i indisk filologi 1896-99, blef därefter docent och utnämndes 1910 till e. o. professor. Dessförinnan innehade han några år platsen som epigrafiker vid Archeological survey of India och ledde som sådan undersökningar af gamla inskrifter i hela Indien. K. har utgifvit ftorsk lommekonversationslexikon (1890-91), D as Säma-mdhänabrahmana. Ein allindisches handbuch der zauberei (1893), hvartill komma afhandlingar i "Zeit-schrift der deutschen morgenländischen gesellschaft", i Kristiania videnskabsselskabs skrifter, "Journal of the Royal asiatic society", "Indian antiquary" och "Epigraphia indica", hvaraf han redigerat bd 9 fr. o. m. h. 4 samt bd 10 h. 1. Dessutom har K. utgifvit Räjacekharas Karpiiramanjari (en dram på prakrit) i "Harvard Oriental series" och i 4 band af "Linguistic survey of India" behandlat ett antal indiska språk, från de tibetanska dialekterna till de dravidiska. Jämte K. Fischer redigerade han 1898-99 tidskriften "Ringeren" . och utgaf det officiella verket om Norge till Parisutställningen 1900. 1-6. O. A. ö. 7. O. A. ö. K. F. J. Konoye, Atsumaro, furste, japansk politiker, f. 1862, d. 1904, förvärfvade sig 1890 efter 6 års universitetsstudier i Tyskland doktorsvärdighet på afh. Ministerverantworllichkcit in Japan, var 1896 -1903 president i japanska pärskammaren och stiftade 1898 sällskapet To-a-dobun-kai ("östasiatiska sällskapet på grundvalen af samma skriftsystem"), som sökte bekämpa Rysslands maktutvidg-ningsförsök i Mandschuriet och Korea och verka för japanernas förbrödring med kineser och koreaner genom att inrätta utaf japaner ledda skolor i Kina och Korea samt genom understöd åt kinesiska och koreanska studerande i Japan och utsändande af kunskapare och anordnande af politiska demonstrationer. Sällskapet upplöstes på japanska regeringens önskan i dec. 1903 under de diplomatiska förhandlingar, som föregingo krigsutbrottet mellan Ryssland och Japan. Äfven vid andra tillfällen råkade den impulsive K. i konflikt med Itos försiktigare politik. Som ordf. i styrelsen för adelsskolan i Tokyo främjade K. energiskt modern vetenskaplig och äfven fysisk uppfostran af den uppväxande generationen inom hofadeln. V. S-g. Konrad, konung af Jerusalem, markgrcfve af Monferrato, f. antagligen på 1140-talet, d. 28 april 1192 i Tyrus, utmärkte sig i lombardernas krig emot kejsar Fredrik I, tog därefter korset och slog 1186 utanför Konstantinopel en upprorshär samt fick af kejsar Isak Angelos prinsessan Teodoras hand. Vidare undsatte han Tyrus emot Saladin 1187 och slöt sig 1189 till korshären, som belägrade Ptolemais. 1190 äktade han Isabella, yngre dotter till konung Amalarik I af Jerusalem, på hvars krona han nu gjorde anspråk med understöd af Filip August af Frankrike, medan K:s svåger, konung Guido (af Lu-signan), slöt sig till Rikard Lejonhjärta. Denne medlade i april 1192 ett af tal, som gjorde K. till konung, under det Guido erhöll Cypern, men strax därpå mördades K. af assassiner. - Jfr biografi af ligen (1880). Konrad, hertigar af Lothringen: 1. K. den röd e, frankisk grefve med stora besittningar i stiften Speier och Worms, d. 9 aug. 955, erhöll 944 af tyske konungen Otto I hertigdömet Lothringen i förläning och äktade några år senare hans dotter Liutgard. 951 åtföljde han sin svärfader till Italien och kvarlämnades 952 i Pavia som ståthållare, men ej långt därefter kom han i strid med Otto, miste sitt hertigdöme och förband sig 954 t. o. m. med magyarerna, som det året framträngde öfver Rhen. S. å. måste han dock underkasta sig konungen och stupade i slaget mot magyarerna på Lechfältet. Med K:s sonsons son Konrad uppsteg (1024) hans ätt, den s. k. saliska eller frankiska, på Tysklands tron. 2. K., kejsar Henrik IV:s äldre son, f. 1074, d. 1101 i Florens, fick 1076 af sin fader Nedre Lothringen som län och kröntes 1087 till faderns efterträdare som tysk konung. Men år 1093 drogo honom påfven Urban II och markgrefvinnan Matilda af Toscana öfver till kejsarens fiender, hvarför denne 1098 lät välja sin yngre son, Henrik, till sin efterträdare. Konrad, romersk kejsare. Se Konrad, tyska konungar 2. Konrad, tyska konungar: 1. K. I, hertig af Frankcn 906, d. 23 dec. 918, valdes till konung 911, efter den tyska karolingiska ättens utgång, främst på grund af släktskap med karolingcrna. Ehuru ädelmodig, tapper och understödd af biskoparna, lyckades han dock ej kufva hertigarna af Lothringen, Sachsen och Bajern, ej heller Schwaben trots två motståndares afrätt-ning. Samtidigt härjades Tyskland af magyarerna. Själf barnlös, föreslog K. på dödsbädden med sin broder Eberhards bifall till efterträdare sin mäktigaste motståndare, hertig Henrik af Sachsen. Han ligger begrafven i Fulda. - Litt.: Stein, "Geschichte des königs K. I" (1872), och Dummler, "Gcschichte des ostfränkischen reiches", bd III (2:a uppl. 1888). 2. K. II, kallad S a l i e r n, tysk konung och romersk kejsare, grundläggaren af det frankiska 1. saliska regenthuset, f. omkr. 990, d. 4 juni 1039 i Utrecht, var sonsons son af hertig Konrad den röde af Lothringen och Otto I:s dotter Liutgard och valdes 1024 till konung efter Henrik II. Klok och tapper, viljekraftig och hård, därtill rik, särskildt genom sitt gifte med Gisela af Schwaben, var han väl Konrad I:s sigill. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.