793 Konrad 794 vuxen sin svåra plats. Sedan han tryggat sitt välde i Tyskland, drog han 1026 till Italien, mottog i Milano lombardiska kronan och blef, efter strider med enskilda städer, i Rom högtidligen krönt til kejsare af påfven Johannes XIX (26 mars 1027). Efter att ha befäst sin länshöffhet i nedre Italien återvände han till Tyskland, där flera stormän gjort uppror. Detta stillades, rikets gränser värnades mot Polen och Ungern, dock med växlande framgång, och efter konung Rudolfs af Burgund död (1032) förenade K. detta land med Tyska riket. K. lät kröna sig till Burgunds konung och öfvcrvann 1034 sin medtäflare om Burgunds krona, Rudolfs systerson grefve Odo af Champagne, som föll vid Bar-le-Duc 1037. Af nya oroligheter åter kallad till Italien (1036), utfärdade han under belägringen af Milano 28 maj 1037 den ryktbara lag, "Constitutio de feudis", enligt hvilken äfven smärre, ej omedelbart under kronan lydande län i Italien skulle gå i arf från fader till son, från broder till broder. K. ligger begrafven i Spciers domkyrka, som han 1030 själf grundlagt. Hans mål var att göra konungamakten stark och genom stegrade inkomster oberoende af kyrkan; hertigdömena Bajern och Schwaben gaf han åt sin son Henrik (III), 1027 och 1038, Kärnten åt en frände, biskopsdömen och abbotsstift utdelade han åt sina trogna och anhängare; mot furstarnas makt stödde han sig på undcrvasallerna och häfdadc äfven i Tyskland deras läns ärftlighet. Till Knut den store i Danmark afträdde K. Slcsvig. - Litt : Bresslau, "Jahrbiicher des dcutschcn reiches unter K. II." (2 bd, 1879-84); von Fflugk-Harttung, "Untersuchungcn zur geschichte kaiser K:s II." (1890) och för K. 1-2: Manitius, "Deutsche geschichte unter den sächsischen und salischen kaisern" (1889). 3. K. III, den förste konungen af ätten Hohen-staufen (se d. o.), f. 1093, d. 15 febr. 1152 i Bamberg, var son af hertig Fredrik af Schwaben Konrad III, efter hans ryttarstaty i Bambergs domkyrka (1200-talets midt). och kejsar Henrik IV:s dotter Agnes. Redan efter Henrik V:s död (1125) täflade K. med Lothar af Supplinburg om tyska kronan och utropades 1127 till konung, kröntes 1128 i Italien med den lombardiska järnkronan samt återvände först efter ett par år till Tyskland, där hans motståndare emellertid vunnit öfvervikt. 1135 uppgaf också K. striden och erkände Lothar samt följde denne 1136 på hans andra tåg till Rom. Med Lothars död (1137) började striden om kronan på nytt. Med förbigående af Bajerns och Sachsens mäktige hertig, Henrik den stolte (af huset Welf), valdes K. 7 mars 1138 till tysk konung af det kyrkliga partiet; det skedde på formvidrigt sätt, af blott några få furstar, men K. blef dock allmänt erkänd. Då Henrik den stolte, hvars makt vax konungen farlig, ej ville lämna ifrån sig ett af sina hertigdömen, förklarade K. honom dem bägge for-lustig och tände så gnistan till den långvariga striden mellan welfer (guelfer) och hohcnstaufer (ghibel-lincr), som i hög grad bidrog att hindra återupprättandet af den genom invcstiturstridcn försvagade konungamakten. Efter Henriks död (1139) fortsatte hans broder Welf VI striden. Han blef dock slagen af K. vid Weinsbcrg (21 dec. 1140); men ehuru på riksdagen i Frankfurt a. M. 1142 Sachsen tillförsäkrades Henriks son, Henrik Lejonet, bar Welf fortfarande ondt i sinnet. På enträgen uppmaning af Bernhard af Clairvaux deltog K. i det andra korståget (1147 -49), från hvilket han återvände med oförrättadt ärende och bruten hälsa. Welf skyndade före K. hem till Tyskland och började nya fientligheter. Han tvangs dock till fred genom det nederlag, som K:s äldre son Henrik tillfogade honom vid Flochberg (8 febr. 1150); i stället reste sig nu Henrik Lejonet. K. var förmäld med Gertrud af Sulzbach. Såväl hon som K:s son Henrik hade dött före honom. På grund af sin yngre son Fredriks barndom bestämde K. till efterträdare sin brorson Fredrik (sedermera kejsar Fredrik Barbarossa). - Litt.: Jaffé, "Geschichte des deutschen reichcs unter K. III." (1845), och Bernhard i, "Jahrbiichcr des deutschen reiches under K. III." (2 bd, 1883). 4. K. IV, f. 25 (27?) april 1228 i Andria £ Apulien, d. 21 maj 1254 i Lavcllo nära Mclfi. var son af kejsar Fredrik II i hans andra äktenskap, med konungariket Jerusalems arftagerska Jolanta L Isabella af Brienne, och valdes till romersk konung 1237 efter sin upproriske broder Henriks afslutning. Först efter 1245 började han dock personligen taga del i styrelsen. Han fick att kämpa mot den 1246 till motkonung valde landtgrefven Henrik Rnspe, som i aug. 1246 slog honom mellan Main och Nidda, och dennes efterträdare, Vilhelm af Holland; hjälp fann han hos städerna och hertig Otto af Bajern. Efter sin faders död (1250) öfvergaf K. striden i Tyskland för att rädda sitt arfrike Sicilien. Han drog 1251 till Italien, eröfrade jämte sin halfbroder Manfred Apulien samt intog (10 okt. 1253) äfven NcapeL Då han afled, ämnade han i spetsen för en stor här återställa sitt välde i Tyskland. Han var sedan l sept. 1246 förmäld med Elisabet af Bajern och efterlämnade en tvåårig son, Konradin. - Litt.: Schirrmaeher, "Die letzten Hohenstaufen" (1871), och Böhmer-Ficker, "Re^csta imporii", bd V :2 (1882). Jfr för K. 3-4 Jastrow och Winter, "Deutsche goschichte im zeitalter der Hohenstaufen" (2 bd, 1897-1904), för K. 2-4 Hampe, "Deutsche kaisergoschichte im zeitalter der Salicr und Stanfon" (1909), och för K. 1-4 Gebhardts "Handbuch der deutschen geschichte", 4:e uppl. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.