den i Haidar pascha anlagda stora handelshamnen. Hufvudstationen ligger i Stambul vid Gyllene hornets östligaste del. -- En börs och en handelskammare finnas i Galata. Den första banken i Turkiet inrättades i K. 1849; den ombildades 1853 till Banque impériale ottomane. Dessutom märkas Deutsche Orientbank och en filial af Crédit Lyonnais. -- Lifvet i K. är mycket enformigt och saknar, utom i Pera och Galata, alla de förströelser man är van att finna i en europeisk hufvudstad. Ett sällskapslif i vanlig mening ha turkarna icke kunnat utbilda. Deras käraste samlingsställen äro kaffehusen, hvilka, liksom baden, äro starkt besökta. Promenader äro icke i osmanens smak och därför afsedda platser fördenskull få, hvaremot utfärder i båt på Bosporen äro mycket omtyckta. Ett starkt afbrott i det vanliga lugnet bilda de bullersamma Ramadan- och Beiramfesterna, den förra i sept., den senare i okt. -- Tillträdet till K. sjöledes är starkt befäst (jfr Bosporos och Dardanellerna), men mot landsidan finnas inga andra försvarsverk än Tschataldschalinjen, som sträcker sig omkr. 30 km. v. om staden från Svarta hafvet (Derkos-Göl) till Böjyk-Tschekmedje-viken. Af linjens jordverk äro hittills, på Brialmonts råd, endast 3 permanenta. Huru långt man kommit med den af samme man föreslagna inre fortgördeln 9--14 km. från staden till skydd bl. a. mot en rysk landstigning på Svartahafskusten, är icke med säkerhet kändt. Historia. Staden K:s historia sammanfaller naturligtvis i ej ringa mån dels med Östromerska rikets, dels med Turkiets (se artiklarna om dessa riken). Här anföres endast hvad som står i direkt sammanhang med K. Det var af Bysantium (se d. o.), som sträckte sig blott från Seraljen till Brända pelaren (se ofvan) och sålunda upptog halfön mellan Marmarasjön och Gyllene hornet, som Konstantin I år 330 e. Kr. skapade sin stad. Sedan Septimius Severus straffat dess partitagande för en medkejsare med att låta nedrifva dess murar och föra plogen öfver dess område, hade Bysantium fört ett tynande lif. Den snillrike Konstantin insåg genast platsens betydelse, och efter segern öfver Licinius omskapade han Bysantium till en präktig, rik och befäst residensstad, "Nya Rom" såsom han själf ville, att den skulle kallas, ehuru eftervärlden kallade den efter honom. Praktbyggnader, såsom kejsarpalatset och hippodromen (se Cirkus, fig. 2), uppfördes, kyrkor ersatte de nedrifna gudahusen; konstverk och dyrbarheter ditfördes från hela romerska riket; stora privilegier lockade nya, delvis dock föga önskvärda invånare; ett lysande hof gaf glans och spred välmåga. Efter romarrikets delning (395) fortfor K. att växa, så att det växte ur sina gamla befästningar, hvilket i förening med hunnernas och goternas anfall nödvändiggjorde större och starkare utanverk. Byggandet af den s. k. teodosianska muren afslöts 413 e. Kr. af pretorianprefekten Anthemius, riksföreståndare under Theodosius II:s minderårighet. Den förstördes genom jordbäfning, men uppfördes åter som dubbelmur 447. Sin glansperiod fick K. under Justinianus I, sedan det fruktansvärda Nikaupproret (se d. o.) 13--20 jan. 532 lagt en stor del af staden i aska. Justinianus byggde Sofiakyrkan och 25 andra, mindre kyrkor, af hvilka nu endast en återstår, samt ett präktigt palats, nu spårlöst försvunnet. 553 uppstodo i K. de första europeiska sidenväfverierna. -- Oaktadt stadsmurarnas ständiga förstärkande och utvidgande blefvo fiendernas anfall allt tätare, och det länder K. och dess kejsare till heder, att staden under mer än 1100 år endast en gång intogs. K. var mål för åtrå af alla folk i östra Europa och främre Asien i följd af sitt rykte, sin prakt och rikedom. Barbariska folk på Östromerska rikets nordgräns framträngde mot K. 626, perserna 616 och 626. Ännu farligare voro de arabiska angreppen 673 och 717--718, och därtill kommo angrepp från det nybildade nordmannariket i nuv. Ryssland (varjagfurstarna Olegs och Igors angrepp på K. 906 och 941). Försvaret förstärktes dock, och under 900-talet (kanske förr) började skandinaver (i synnerhet svenskar) att träda i krigstjänst hos kejsaren i Miklagård ("den stora staden"), såsom de kallade K. (se vidare Väringar). Oaktadt de för riket farliga anfallen utifrån fortsattes byggnadsverksamheten. Så anlade kejsar Herakleios (610--641) i K:s nordligaste del utanför stadsmuren det s. k. Blachernpalatset (af dess läge i Blachernaikvarteret), af hvilket grundvalarna ännu finnas i behåll. Där låg äfven "Gudsmoderskyrkan i Blachernerna", hvars heligaste del var "A'jasma", ett kapell, inneslutande en källa, där kejsarna badade vid vissa högtidliga tillfällen, iförda "Le'ntion" (den gyllene tunikan). I K. tvistade man f. ö. ofta ända till blodsutgjutelse om teologiska frågor, medan provinserna gingo förlorade. 12--13 april 1204 intogs staden af Konrad af Monferrato och hans "latinska" korsriddare och plundrades under tre dagar på det förskräckligaste sätt, hvarvid de praktfullaste byggnader förstördes och de dyrbaraste konstverk bortfördes. Det "latinska kejsardömet" (se Östromerska riket), som nu upprättades, föll redan 1261, men till århundradets slut stördes lugnet i K. af venezianernas anfall på genueserna i Galata. Från midten af 1300-talet började osmanerna att inblanda sig i de grekiska tronstridigheterna och eröfrade äfven största delen af Östromerska riket i Europa. Från 1396 ansatte sultan Bajasid K., men måste 1401 bryta upp för att möta Tamerlan. 1422 var K. ytterst nära att falla i Murad II:s händer. År 1452 stängde Muhammed II Bosporen genom att uppföra borgen vid Rumili Hisar (fig. 3), och 1453 började han belägringen af K. med 200,000 man, talrika belägringsmaskiner, svåra kanoner och en flotta på 250 skepp. Däremot kunde kejsar Konstantin XI ställa endast 11,000 greker och 3,000 högst opålitliga genueser. Fyrtio dagar lyckades staden hålla sig, till dess den 29 maj stormades, Konstantin föll efter tapper strid, genuesernas anförare Giustiniani flydde. Tre dagar varade plundringen, och 60,000 krigsfångar togos. Sofiakyrkan skändades och förvandlades till moské, men den segerrike sultanen beviljade de kristne fri religionsöfning och byggde palats, kyrkor och moskéer i sin nya residensstad. Sedan dess har K. såsom turkiska rikets hufvudstad fört en på det hela fredlig tillvaro, af många sultaner, i synnerhet af Sulejman (1520--66) och Achmed I smyckats med moskéer och andra praktbyggnader. F. ö. har nästan hvarje sultan, som regerat någon längre tid, bidragit till K:s försköning. Jordbäfningar och eldsvådor ha dock flera gånger förstört större eller mindre delar af K., så