Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i Haidar pascha anlagda stora
handelshamnen. Hufvudstationen ligger i Stambul vid
Gyllene hornets östligaste del. – En börs och en
handelskammare finnas i Galata. Den första banken i
Turkiet inrättades i K. 1849; den ombildades 1853 till
Banque impériale ottomane. Dessutom märkas Deutsche
Orientbank och en filial af Crédit Lyonnais. – Lifvet
i K. är mycket enformigt och saknar, utom i Pera och
Galata, alla de förströelser man är van att finna i
en europeisk hufvudstad. Ett sällskapslif i vanlig
mening ha turkarna icke kunnat utbilda. Deras käraste
samlingsställen äro kaffehusen, hvilka, liksom baden,
äro starkt besökta. Promenader äro icke i osmanens
smak och därför afsedda platser fördenskull få,
hvaremot utfärder i båt på Bosporen äro mycket
omtyckta. Ett starkt afbrott i det vanliga lugnet
bilda de bullersamma Ramadan- och Beiramfesterna,
den förra i sept., den senare i okt. – Tillträdet
till K. sjöledes är starkt befäst (jfr Bosporos och
Dardanellerna), men mot landsidan finnas inga andra
försvarsverk än Tschataldschalinjen, som sträcker
sig omkr. 30 km. v. om staden från Svarta hafvet
(Derkos-Göl) till Böjyk-Tschekmedje-viken. Af
linjens jordverk äro hittills, på Brialmonts råd,
endast 3 permanenta. Huru långt man kommit med den af
samme man föreslagna inre fortgördeln 9–14 km. från
staden till skydd bl. a. mot en rysk landstigning på
Svartahafskusten, är icke med säkerhet kändt.
Historia. Staden K:s historia sammanfaller
naturligtvis i ej ringa mån dels med Östromerska
rikets, dels med Turkiets (se artiklarna om
dessa riken). Här anföres endast hvad som står
i direkt sammanhang med K. Det var af Bysantium
(se d. o.), som sträckte sig blott från Seraljen
till Brända pelaren (se ofvan) och sålunda upptog
halfön mellan Marmarasjön och Gyllene hornet, som
Konstantin I år 330 e. Kr. skapade sin stad. Sedan
Septimius Severus straffat dess partitagande för en
medkejsare med att låta nedrifva dess murar och föra
plogen öfver dess område, hade Bysantium fört ett
tynande lif. Den snillrike Konstantin insåg genast
platsens betydelse, och efter segern öfver Licinius
omskapade han Bysantium till en präktig, rik och
befäst residensstad, "Nya Rom" såsom han själf ville,
att den skulle kallas, ehuru eftervärlden kallade den
efter honom. Praktbyggnader, såsom kejsarpalatset
och hippodromen (se Cirkus, fig. 2), uppfördes,
kyrkor ersatte de nedrifna gudahusen; konstverk och
dyrbarheter ditfördes från hela romerska riket;
stora privilegier lockade nya, delvis dock föga
önskvärda invånare; ett lysande hof gaf glans och
spred välmåga. Efter romarrikets delning (395)
fortfor K. att växa, så att det växte ur sina gamla
befästningar, hvilket i förening med hunnernas och
goternas anfall nödvändiggjorde större och starkare
utanverk. Byggandet af den s. k. teodosianska
muren afslöts 413 e. Kr. af pretorianprefekten
Anthemius, riksföreståndare under Theodosius II:s
minderårighet. Den förstördes genom jordbäfning,
men uppfördes åter som dubbelmur 447. Sin glansperiod
fick K. under Justinianus I, sedan det fruktansvärda
Nikaupproret (se d. o.) 13–20 jan. 532 lagt en stor
del af staden i aska. Justinianus byggde Sofiakyrkan
och 25 andra, mindre kyrkor, af hvilka nu endast en
återstår, samt ett präktigt
palats, nu spårlöst försvunnet. 553 uppstodo i
K. de första europeiska sidenväfverierna. – Oaktadt
stadsmurarnas ständiga förstärkande och utvidgande
blefvo fiendernas anfall allt tätare, och det länder
K. och dess kejsare till heder, att staden under
mer än 1100 år endast en gång intogs. K. var mål för
åtrå af alla folk i östra Europa och främre Asien i
följd af sitt rykte, sin prakt och rikedom. Barbariska
folk på Östromerska rikets nordgräns framträngde mot
K. 626, perserna 616 och 626. Ännu farligare voro
de arabiska angreppen 673 och 717–718, och därtill
kommo angrepp från det nybildade nordmannariket
i nuv. Ryssland (varjagfurstarna Olegs och Igors
angrepp på K. 906 och 941). Försvaret förstärktes
dock, och under 900-talet (kanske förr) började
skandinaver (i synnerhet svenskar) att träda i
krigstjänst hos kejsaren i Miklagård ("den stora
staden"), såsom de kallade K. (se vidare Väringar). Oaktadt de för riket farliga anfallen utifrån
fortsattes byggnadsverksamheten. Så anlade kejsar
Herakleios (610–641) i K:s nordligaste del utanför
stadsmuren det s. k. Blachernpalatset (af dess läge
i Blachernaikvarteret), af hvilket grundvalarna ännu
finnas i behåll. Där låg äfven "Gudsmoderskyrkan i
Blachernerna", hvars heligaste del var "A’jasma", ett
kapell, inneslutande en källa, där kejsarna badade
vid vissa högtidliga tillfällen, iförda "Le’ntion"
(den gyllene tunikan). I K. tvistade man f. ö. ofta
ända till blodsutgjutelse om teologiska frågor,
medan provinserna gingo förlorade. 12–13 april
1204 intogs staden af Konrad af Monferrato och
hans "latinska" korsriddare och plundrades under
tre dagar på det förskräckligaste sätt, hvarvid de
praktfullaste byggnader förstördes och de dyrbaraste
konstverk bortfördes. Det "latinska kejsardömet"
(se Östromerska riket), som nu upprättades, föll
redan 1261, men till århundradets slut stördes
lugnet i K. af venezianernas anfall på genueserna i
Galata. Från midten af 1300-talet började osmanerna
att inblanda sig i de grekiska tronstridigheterna
och eröfrade äfven största delen af Östromerska
riket i Europa. Från 1396 ansatte sultan Bajasid K.,
men måste 1401 bryta upp för att möta Tamerlan. 1422
var K. ytterst nära att falla i Murad II:s händer. År
1452 stängde Muhammed II Bosporen genom att uppföra
borgen vid Rumili Hisar (fig. 3), och 1453 började
han belägringen af K. med 200,000 man, talrika
belägringsmaskiner, svåra kanoner och en flotta på
250 skepp. Däremot kunde kejsar Konstantin XI ställa
endast 11,000 greker och 3,000 högst opålitliga
genueser. Fyrtio dagar lyckades staden hålla
sig, till dess den 29 maj stormades, Konstantin
föll efter tapper strid, genuesernas anförare
Giustiniani flydde. Tre dagar varade plundringen,
och 60,000 krigsfångar togos. Sofiakyrkan skändades
och förvandlades till moské, men den segerrike
sultanen beviljade de kristne fri religionsöfning
och byggde palats, kyrkor och moskéer i sin nya
residensstad.
Sedan dess har K. såsom turkiska rikets
hufvudstad fört en på det hela fredlig tillvaro, af
många sultaner, i synnerhet af Sulejman (1520–66)
och Achmed I smyckats med moskéer och andra
praktbyggnader. F. ö. har nästan hvarje sultan,
som regerat någon längre tid, bidragit till K:s
försköning. Jordbäfningar och eldsvådor ha dock flera
gånger förstört större eller mindre delar af K., så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
