hans lott österlandet med Tracien och hufvudstaden Konstantinopel. Sedan Konstantin omkommit (340), regerade Konstans öfver återstoden af riket, men han blef 350 störtad och dödad genom Magnentius i Gallien, hvarjämte Vetranio i Illyrien upphäfde sig till kejsare. Emellertid lyckades det Konstantins att göra Vetranio oskadlig, och kriget mellan honom och Magnentius, hufvudsakligen afgjordt genom K:s blodiga seger vid Mursa (Esseg) i Pannonien 351, slutades 352 med Magnentius’ nederlag och död i Lyon. Nu var K. ensam herre öfver romerska riket. Alltför svag att själf kunna sköta hela regeringsbördan, som försvårades genom krig med Persien i ö. samt franker och alemanner i v., måste K. se sig om efter medhjälpare. Två söner af Konstantin den stores broder, Julius Konstantius, nämligen Gallus och Julianus, voro ännu i lifvet. Den förre hade redan 351 blifvit utnämnd till ”cæsar” och förmäld med kejsarens syster Konstantina, men visade sig ovärdig det förtroende han erhållit och blef därför efter några år afrättad. Då lät kejsaren kalla till sig Julianus, hvilken på ett glänsande sätt rättfärdigade de förhoppningar, som kejsaren eller rättare kejsarinnan Eusebia fäst vid honom. Men K., som alltför mycket leddes af sina eunucker och gunstlingar, började snart känna afund och misstro mot Julianus. Följden däraf blef slutligen öppen fejd, hvarunder K., stadd på marsch mot Julianus, afled i Mopsukrene, 361. (Se vidare Julianus.) K. uppträdde som beskyddare af arianismen (se d. o.). 1 o. 2. R. Tdh. Konstant ström, fys., elektrisk ström, hvars styrka ej i märkbar grad varierar. Konstanz [-stants; från Hus’ tid har äfven namnformen Kostnitz, af tjechiskt ursprung, varit brukad], hufvudstad i badensiska ”landeskommissariat” K. (4,170 kvkm., 311,318 inv. 1905), på södra stranden af Bodensjön, där Rhen förenar denna sjö med dess västra del, Unter-see. 24,807 inv. (1905), de fleste katoliker. Den äldre delen af staden är till en del ännu omgifven af gamla murar. Utanför dessa ligga fyra förstäder: Kreuzlingen, Paradies, Seehausen och Petershausen, de tre sista på högra Rhenstranden och förenade med den egentliga staden medelst en lång bro, öfver hvilken går en järnväg, som sammanbinder de badensiska statsbanorna med järnvägen till Basel och de schweiziska järnvägarna. K. har ett stort antal byggnader från medeltiden, af hvilka flera äro af stort intresse.

Domkyrkan i Konstanz.

Märkligast äro domkyrkan (se fig.), som byggdes 1052--89, men fick sin nuv. form hufvudsakligen i början af 1500-talet, S:t Stefanskyrkan, från 1200--1400-talet, det forna dominikanklostret, där Hus satt fången tre månader, nu hotell, samt kaufhaus (från 1388), i hvars stora sal i öfre våningen kardinalkonklaven under konsiliet sammanträdde för att välja ny påfve. Staden har gymnasium och högre realskola samt andra läroanstalter, flera rika bibliotek och värdefulla arkiv samt drifver icke obetydlig industri (bomullsväfverier och tryckerier, siden-, jute-, linne- och segelduksväfverier, kemiska fabriker, tillverkning af möbler, cigarrer, landtbruksmaskiner m. m.). Den lifliga handeln befordras genom järnvägar samt ångbåtsfarten på Bodensjön och Rhen. -- K. är en urgammal ort; man har där funnit rester af pålbyggnader från yngre järnåldern. Romarna anlade där ett nybygge på 200-talet, som efter Konstantins Chlorus fick namnet Civitas Constantia. Det blef af vikt, först sedan biskopssätet 570 ditflyttats från Windisch l. Vindonissa i Aargau (endast kapitlet, ej biskopen, residerade i K.; biskopen bodde i Meersburg på andra sidan Bodensjön). Biskopsstiftet K. blef med tiden det största i Tyskland samt sträckte sig från mellersta Neckar till S:t Gotthardspasset öfver större delen af tyska Schweiz samt södra Baden och Württemberg. Staden blef 1192 fri riksstad och längre fram, genom sina linneväfverier, en af de största och mest blomstrande städerna i Tyskland. Då K., där 1520 reformationen infördes, förenade sig med det Schmalkaldiska förbundet och vägrade antaga Augsburgiska interim, beröfvade kejsar Karl V det 1548 dess privilegier och skänkte det till sin broder, ärkehertig Ferdinand. Sedan hörde K. till Österrike ända till 1805, då det förenades med Baden. Ur stadens krigshistoria må anföras, att K. 7 sept.--5 okt. 1633 med framgång försvarade sig mot svenskarna. Biskopsstiftet sekulariserades 1803 och upphäfdes 1827. -- I K. slöts 25 juni 1183 en fred mellan romersk-tyske kejsaren Fredrik Barbarossa och de lombardiska städerna. 1414--18 hölls där det ryktbara kyrkomötet (se följande art.). (J. F. N.) Konstanz-konsiliet (Kostnitz-konsiliet), 1414--18, det andra i ordningen af 1400-talets stora kyrkomöten. Konung Ladislaus’ af Neapel anfall tvang påfven Johannes XXIII att kasta sig i armarna på kejsar Sigmund, och vid ett sammanträffande med honom i Lodi (1413) bestämdes, att ett kyrkomöte skulle sammankallas till Konstanz vid allhelgonatid 1414. Inkallelsebullan bär datum 9 dec. 1413. Johannes XXIII ankom till Konstanz 28 okt. 1414. Konsiliet öppnades 5 nov. och hade 16 s. m. sin första session. Mötet var ofantligt talrikt besökt: bland de kyrklige deltagarna nämnas (uppgifterna variera betydligt) 29 kardinaler, bland