hvilka en af kyrkoreformens främsta målsmän, biskopen af Cambray, Pierre d'Ailli (se d. o.), vidare 3 patriarker, 33 ärkebiskopar, 150 biskopar, ett stort antal abboter och klosterandliga, äfvensom doktorer och professorer från en mängd universitet, bland dem Parisuniversitetets kansler Gerson (se d. o.). Bland världsliga deltagare nämnas utom konung Sigmund, som ankom vid jultiden 1414, sändebud från de flesta af Europas katolska monarker samt vidare en mängd furstar af lägre grader. Härtill slöto sig en mängd handelsmän samt löst folk af olika slag, gycklare och fala tärnor, så att en samtida skildrare -- visserligen öfverdrifvet -- uppskattar antalet främlingar till omkr. 72,000. Påfvens förhoppning att genom de närvarande italienarnas numeriska öfverlägsenhet styra konsiliet omintetgjordes genom dess fördelning på nationer, erkänd sedan 7 febr. 1415. Från början funnos fyra sådana, den franska, engelska, italienska och tyska, till hvilken äfven hörde skottar, bömare, polacker, ungrare och skandinaver; senare tillkom en femte, spansk nation. I hela sin organisation har konsiliet omisskännligen rönt inflytande af Paris' universitet. Trefaldig var den uppgift, som förelåg: enhetens återställande inom kyrkan (causa unionis), den katolska trons befästande mot irrläror (causa fidei) samt kyrkans reformation till hufvud och lemmar (causa reformationis). Med de kyrkliga motsättningarna sammanknöto sig ock de politiska motsatserna de västerländska staterna emellan; men denna sida af konsiliets historia är ett ännu blott i ringa grad utredt problem. Hvad enhetsfrågan angår, så var vid konsiliets sammanträdande situationen följande. Kyrkomötet i Pisa hade afsatt de båda täflande påfvarna Gregorius XII och Benedikt XIII och i stället uppsatt en ny påfve, Alexander V, 1410 efterträdd af Johannes XXIII. Då de båda afsatte påfvarna vägrade att böja sig för kyrkomötets beslut, hade kristenheten 1414 icke mindre än tre påfvar. Gregorius XII förklarade sig emellertid nu beredd att abdikera, därest de båda andra påfvarna gjorde sammaledes, och enahanda förbindelse afgaf, nödd och tvungen, Johannes XXIII på mötets andra session (2 mars 1415). Snart ångrade han emellertid sitt löfte och rymde (20 mars s. å.) nattetid till Schaffhausen. Vid sin femte session (6 april 1415) antog konsiliet fyra dekret, af hvilka det viktigaste, det berömda Hæc sancta, kodificerar den episkopalistiska principen (se Episkopalism). Det häfdade konsiliets öfverhöghet öfver påfven: konsiliet representerar hela den stridande kyrkan och har sin myndighet omedelbart af Kristus: hvar och en är därför underkastad densamma i hvad angår trossaker, schismens biläggande och kyrkans reformation. 2 maj öppnades mot Johannes XXIII en process, hvarunder han anklagades för heresi, simoni och andra förbrytelser, och ehuru anklagelserna mot honom till stor del voro öfverdrifna eller ogrundade, blef han 29 maj 1415 afsatt. Gregorius XII nedlade 4 juli s. å. sin värdighet, och efter fruktlösa underhandlingar med Sigmund och sedan de pyreneiska rikena affallit från hans obediens, blef Benedikt XIII 26 juli 1417 afsatt. Därmed voro alla hinder för enhetens återställande undanröjda. Sin uppgift att värna och befästa den rena läran löste konsiliet genom fördömandet af Hus (se d. o.) och Hieronymus af Prag (se d. o.), hvilka båda ledo döden på bålet, den förre 6 juli 1415, den senare 30 maj 1416. Kyrkoreformfrågan befanns mera segsliten än de båda andra. På kardinalernas förslag tillsattes 24 juli 1415 ett reformutskott, bestående af tre kardinaler samt åtta medlemmar från hvar och en af konsiliets fyra nationer -- i allt således 35 medlemmar. Sedan detta utskott 8 okt. 1416 framlagt ett första reformförslag, afstannade för en tid förhandlingarna i frågan, men återupptogos 1417 och ledde till, att utskottet framlade sitt förslag i omarbetadt och fullständigadt skick. Härmed råkade saken ånyo i stockning. Sigmund och reformpartiet önskade påfvevalets uppskjutande, tills en reform kommit till stånd, under det att det kuriala partiet ville ge valfrågan prioritet. Härom kämpades länge, och tvisten löstes i juli 1417 genom en kompromiss: reformverket i hvad anginge capita ecclesiæ ("kyrkans hufvud") skulle komma till stånd före valet, reformationen in membris ("i lemmarna") efter detsamma och i samförstånd med den nye påfven. En ny kommission tillsattes, bestående af fem ledamöter från hvardera af konsiliets fem nationer, och framlade -- med begagnande af den föregåendes arbeten -- ett nytt reformförslag. I sept. 1417 fordrade kardinalerna, italienare, spanjorer och fransmän, att valet skulle ega rum. Då den engelska nationen ej gaf Sigmund erforderligt stöd, såg han sig nödsakad att ingå på en ny kompromiss, enligt hvilken påfven visserligen omedelbart skulle väljas, men garantier ställas för reformernas genomförande. I öfverensstämmelse härmed antogos 9 okt. 1417 fem reformdekret, af hvilka det viktigaste, det berömda Frequens, stadgade periodiskt återkommande kyrkomöten samt ett par andra afsågo att skydda prästerskapet mot maktöfvergrepp och utpressningar från kurians sida. Om formen för det stundande valet enades man 30 okt., och den blifvande påfvens reformatoriska förpliktelser inskränktes till en reformation "in capite et curia Romana" (hvad beträffar kyrkans hufvud och den romerska kurian) närmare angifven i aderton punkter; bestämmelser rörande kardinalernas antal, kvalifikationer och nationalitet, inskränkning af påfvestolens befogenheter med hänsyn till reservationer, annater, dispenser, indulgenser, tionde o. s v. Därefter valdes 11 nov. till påfve Oddo Colonna, som antog namnet Martin V (se d. o.). De af honom utfärdade kanslireglerna visade emellertid, att af hans reformvänlighet föga var att vänta. Ett tredje reformutskott tillsattes väl, men då detta ej kunde åstadkomma en lifskraftig reform och ett af påfven framlagdt förslag strandat, beslöt man att som reformdekret publicera de punkter, i hvilka enighet uppnåtts, men hänvisa öfriga bestämmelser till separata uppgörelser mellan kurian och de olika nationerna (se Konkordat). De sju reformdekreten af 21 mars 1418 vända sig hufvudsakligen mot missbruk inom finansförvaltningen (unioner och inkorporationer, exemptioner, dispenser o. s. v.). I de senare af slutade konkordaten lyckades påfven förhindra alla mera vidtgående reformer. Konsiliet hade sin sista session 22 april 1418 och ändade sålunda i hufvudsak med kurians seger, om också de konsiliära idéernas lifskraft på länge ej var bruten. Vid Konstanzkonsiliet närvoro ombud äfven för