657 Konstföreningen-Konstgjord andning 858 3,000 kr. - Om föreningens första halfsekel se G. Upmark, "Stockholms konstförening 1832-1881, kort öfversikt af dess verksamhet". G-g N. Konstföreningen iKöpenhamn stiftades 1825 af några konstnärer och konstvänner, närmast efter tyska förebilder för att främja konstens kraf, men var blott "provisorisk", tills den 1828 haft sin första utställning, företrädesvis af målaren Jens Juels arbeten. Därefter fick den sin slutliga organisation och räknade då 250 medlemmar; 1834 hade antalet vuxit till 925 och 1864 till 1,665 och har sedan varit tämligen oförändradt (1907: 1,724), dock så, att de allra flesta medlemmarna bo i hufvudstaden och blott ett mindre antal rundt om i landet. Under de första åren af sin tillvaro satte K. som sitt särskilda mål att främja en betydande konstalstring genom utfästa premier. Bland de sålunda framkallade verken kunna nämnas A. A. Mullers målning "Luther på riksdagen i Worrns" (1837, förvarad i Hellig-aandskirken i Köpenhamn) och H. E. Freunds staty "Oden" (s. å.); senare en "minnestafla" öfver Eckersberg på Garnisonskyrkans mur i Köpenhamn (1854). Vidare har K. verkat genom sammankomster hvarje vecka med föredrag och förevisningar, genom utställningar, speciellt af enskilda konstnärers samlade verk, och framför allt genom inköp - i äldre tid delvis genom beställningar på förhand hos lefvande konstnärer - af målningar, men äfven skulpturarbeten till årlig bortlottning (sedan 1830) bland medlemmarna, samt genom spridande af medlemsblad (kopparstick och raderingar), slutligen genom utgifvande af monografier öfver danska konst-näreres lif och verk, t. ex. öfver Eckersberg (1893) af E. Hannover, öfver J. Th. Lundbye (1895) och W. Marstrand (1905) af K. Madsen, samt öfver Konstantin Hansen af E. Hannover (1901). Som konstföreningens utlöpare, dock närmast framkallade genom misstämning öfver dess ledning, bildades 1847 Selskab for nordisk kunst, som bibehöll sig till 1871, och 1900 Förening for national kunst. Dessutom har efter hand uppstått konstföreningar i en rad större städer. Se redogörelser för dess verksamhet 1864 och 1872. E. Ebg. Konstföreningen för mellersta Sverige. Se Konstföreningen i Stockholm. Konstförlag. Se Konsthandel. Konstförvant (ty. kunstverwandte), boktr., eg. medbroder i konsten, förr namn på sättare eller tryckare. Konstgjorda blommor. Se Blommor. Konstgjorda färgämnen. Se Gift, sp. 1134. Konstgjorda hinder, befästningsk. Se Storm-hinder. Konstgjord andning afser att ersätta de naturliga andningsrörelserna, då dessa upphört eller blifvit otillräckliga att åstadkomma den erforderliga ventilationen af lungorna. Vid fysiologiska experiment å djur inblåses luft genom ett i luftstrupen infördt rör (t r a k e a l k a n y 1). Inblåsningen sker periodvis, och lungorna få tillfälle att sammanfalla därigenom, att luften mellan inblåsningarna strömmar ut genom ett litet sidohål å kanylen. Vid konstgjord andning å människa (se Drunkning, sp. 905- 906) söker man genom vissa handgrepp åstadkomma omväxlande vidgning och sammanpressning af bröstkorgen. De mest bekanta metoderna äro föreslagna af Marshall Hall och Silvester 1857, Howard 1869 och Schäfer 1903. 1. Halls metod j den s. k. rullningen: Den förolyckade lägges framstupa. Operatören sammanpressar hans bröstkorg genom att med sina båda händer trycka å ömse sidor om ryggraden (exspira-tion). Då patienten därefter vändes på sidan, vidgas bröstkorgen (inspiration). 2. Silvesters metod. Se art. Drunkning, sp. 906. 3. Howards metod. Den förolyckade lägges på rygg. Operatören knäböjer grensle öfver hans höfter, placerar sina händer å nedre delen af hans bröstkorg och utöfvar här med sin kroppstyngd ett stadigt tryck (exspiration). Genom att hastigt släppa efter detta tryck åstadkommes en vidgning af den förolyckades bröstkorg (inspiration). 4. Schäfers metod. Den förolyckade lägges framstupa. En kudde e. d. skjutes under maggropen. Operatören intager samma ställning som vid jEowards metod och placerar sina händer öfver vek-lifvet å den förolyckade. Genom att böja sig framåt och föra öfver sin kroppstyngd på händerna i detta läge sammanpressar operatören samtidigt både bukhålan och bröstkorgen å den förolyckade (exspiration). Operatören böjer sig därefter hastigt bakåt, hvarvid sammanpressningen upphör (inspiration). Af dessa metoder är det endast Silvesters och ' Schäfers, som f. n. ha någon vidsträcktare användning. Silvesters metod efterliknar bäst den naturliga andningen och åstadkommer större volymförändringar af brösthålan än öfriga metoder. Den lider emellertid af den olägenheten, att tungan hos den förolyckade sjunker ned i svalget och afstänger luftens tillträde till struphufvudet. Genom ett högt underlag under skuldrorna å den förolyckade och genom att böja hans hufvud starkt bakåt kan visserligen denna olägenhet inskränkas. I regel måste emellertid tungan hållas framdragen, hvilket utföres af en särskild medhjälpare, som står vid sidan af den förolyckade och med en näsduk e. d. fattar hans tunga mellan tummen och pekfingret. Den ursprungliga Silvesterska metoden, som beskrifvits i art. Drunkning, kräfver rätt stor ansträngning och en viss öfning. Metoden har emellertid förenklats. De anförda dragningarna i kroppens längdriktning ha ersatts därmed, att den förolyckades armar föras utefter underlaget intill hans hufvud eller också tryckas rätt nedåt. Det senare förutsätter ett högt underlag under skuldrorna eller också att den förolyckade ligger på ett bord med hufvudet hängande öfver bordskanten. Den väsentligaste förenklingen har föreslagits af svensken K. G. Ploman, nämligen att operatören släpper den förolyckades armar efter utförandet af inspirationsrörelsen och trycker direkt med sina händer på patientens bröst under exspira-tionsfasen. Man besparar sig sålunda arbetet att släpa patientens armar fram och tillbaka. En annan arbetsbesparing åsfcadkommes genom att utföra trycket å bröstkorgen rätt nedåt i st. f. från sida till sida. - Schäfers metod åstadkommer visserligen ej så stora volymförändringar af bröstkorgen som Silvesters, men är enklare och lättare att utföra, framför allt därigenom, att patientens tunga ej bereder något hinder för luftens inströmning. I Svenska lif-räddningssällskapets handbok 1910 rekommenderas den Schäferska metoden, om hjälparen (operatören) Ord, som saknas under K, torde sökas under C.