871 Konstruktionsdjup-Konstruktionsritning 872 framåt, genom att i en äldre ordform införa förändringar, som skulle framkallats af yngre språklagar, om ordet varit underkastadt verkningen af sådana. Sålunda förutsätter t. ex. dö-dog ett äldre *davja-*dov (med samma konjug. som fara-for). Genom jämförelse mellan motsvarande ord i besläktade språk kan man komma tillbaka till en gemensam grundform, ur hvilken de särskilda språkens former utgått genom divergenta utvecklingar under inflytande af inom de olika språken verksamma ljudlagar, analogier o. s. v. Så förutsätta de ny-skan-dinaviska språkens sekkva, synke, sjunka, sjokka o. s. v. ett fornskandinaviskt (samnordiskt) *senkva-och kunna alla ur detta förklaras. På samma sätt kan man konstruera ett ords indocuropeiska grundform genom jämförelse mellan sanskrit, grekiska, latin-, gotiska, forniriska o. s. v., ett ords ur-semitiska form genom jämförelse mellan arabiska, hebreiska, syriska o. s. v. Genom kombinerad konstruktion bakåt och framåt eller helt enkelt genom att iakttaga de allmänna lagarna för ljudmotsvarig-' het mellan latin, tyska och svenska skulle man kunna säga, att om lat. duco, ty. ziehen hade någon motsvarighet i svenskan, så måste det svenska ordet heta * ljuga-*ljög, äfven om man ej kände ordet från isländska och folkmål. När man i dialektordböcker, för att kunna lätta jämförelsen mellan olika folkmål, tager det etymologiskt motsvarande högsvenska ordet som uppslagsord, så måste med ledning af målets och högsvenskans ljudlagar konstrueras högsvenska motsvarigheter till de ord, som i högsvenskan sakna sådan. Hade man i alla dialektordböcker orden så uppförda under deras verkliga eller konstruerade högsvenska "stickord", vore det lätt att i dem finna ett ord, som man söker. Naturligtvis kunde man bruka fornsvenska "stickord", men detta vore mindre bekvämt. För att förklara sammanhanget mellan två ordformer eller .ljudkombinationer, som otvifvel-aktigt höra tillsammans, men ligga för långt från hvarandra, för att den ena skulle omedelbart kunna ha utgått ur den andra, nödgas man ofta konstruera mellanformer, t. ex. lat. planus < *pljano [lj = muljeradt /] < it. piano- giva (med hårdt g som i danskan) < *djiva < sv. jiva. (Konstruerade former utmärkas alltid, till skillnad från faktiska, med en stjärna till vänster.) Strängt taget, äro konstruerade former blott vetenskapliga, tekniska formler för att i korthet uttrycka resultatet af en undersökning. Huruvida de bakåt konstruerade ur^ ariska, samgermanska o. s. v. grundformerna funnits i verkligheten, beror på frågan, om ett strängt enhetligt ur-ariskt, samgermanskt o. s. v. språk verkligen existerat. Riktigheten af en konstruerad form beror för öfrigt på, om vi för ögonblicket fullständigt känna alla de faktorer, som kunnat inverka på ordet. Stundom lyckas det att få en konstruerad form påvisad i verkligheten genom nya fynd, liksom upptäckten af Neptunus på himlen bekräftade Le Verriers beräkningar. Som konstruktioner skulle i själfva verket betraktas äfven alla de rötter och stammar, med hvilka den indoeuropeiska språkvetenskapen opererar, försåvidt som de ju icke heller förekomma i det verkliga språket, sådant vi känna det. Vanligen innefattas de likväl icke under begreppet konstruktion. - b) I syntaxen är konstruktion detsamma som r ek tio n: ett ords (substantivs, adjektivs, verbs, adverbs) förbindelse med ett substan^ tiv (eller som substantiv brukadt ord) i en viss kasus eller med en viss preposition. Så konstrueras t. ex. lat. similis med genitivus, sv. lyssna med till eller på. Man brukar samma uttryck om konjunktionens förhållande till verbet i den sats, som af konjunktionen inledes, t. ex.: lat. priusquam konstrueras än med indikativus, än med konjunktivus alltefter betydelsen. "Konstruktion" uttrycker saken riktigare än rektion: i själfva verket "styr" nämligen icke det ena ordet det andra, utan de förenas på ett visst sätt, emedan den talande i sitt inre fattar deras inbördes förhållande under en viss synpunkt. - 3. Konstruktion brukas äfven i vidsträcktare betydelse om satsens byggnad i det hela. 2. LU- Konstruktionsdjup, skpsb. Se Huf vu d dimension e r. Konstruktionskåren. Se Flottans konstruktion sk år. Konstruktionslinje, skpsb. Se Konstruktionsritning 2. Konstruktionsritning. 1. Mek., ritning öfver antingen en maskin, mekanisk apparat, bro etc. i deras helhet eller öfver delar af desamma i sådan utförlighet beträffande framställningen, måttsätt-ningcn, materialbeteckningen m. m., att ritningen kan i förra fallet tjäna som sammanställningsritning vid utarbetande af detaljer, ibland äfven som ledning för montörer och hopsättare o. s. v., i senare fallet däremot begagnas som arbetsritning i verkstaden. - 2. Skpsb., en af fartygets hufvud-ritningar. Fartygsskrofvet framställes därå pro-jicieradt på tre mot hvarandra vinkelräta plan, a? hvilka ett går vertikalt långskepps, ett horisontalt och ett vertikalt tvärskepps. Dessa tre projektioner kallas, profil-, plan- och spanlritning (spantruta). För att noggrannare än hvad med dessa tre projektioner är möjligt ange fartygets form tänker man sig fartygsskrofvet skuret af tre serier hjälpplan, hvarje serie parallell med ett af ofvannämnda pro-jektionsplan. Skärningslinjerna mellan hjälpplanen och fartygsskrofvet kallas konstruktionslin-j e r och projicieras jämväl på profil-, plan- och spantritningarna. Därjämte förekomma hjälpplan, som ej äro parallella med något af projektionsplanen (se D nedan). - Ju tätare hjälpplanen ligga inom hvarje serie, desto noggrannare blir fartygets form bestämd å ritningen. - Af konstruktionslinjerna förstås med vertikaler (A) skärningarna mellan fartygsskrofvet och vertikala långskeppsplan; vattenlinjer (B) skärningarna mellan fartygsskrofvet och horisontala plan, bland hvilka märkes konstruktionsvat-tenlinjen (se d. o.; K. V. L.); spant (C) skärningarna mellan fartygsskrofvet och vertikala tvär-skeppsplan; diagonaler (D) skärningarna mellan fartygsskrofvet och mot spantplanet vinkelräta plan, som skära spanten såvidt möjligt vinkelrätt; diago-nalerna införas ej å profilritningen samt visas å planritningen uppfällda och ej projicierade. Samtliga ofvannämnda linjer äro, såsom af fig. synes, buktiga å en af ritningarna och räta å de andra, men därjämte förekomma äfven s. k. dubbelböjda linjer, såsom relingslinjen (E) och däckslinjen (F)» hvilka äro buktiga å alla ritningarna. Konstruktionsrit-ningen uppgöres ofta utan medtagande af själfva bordläggningen. På konstruktionsritningen placeras vanligen profilen upptill med förstäfven åt höger, planet därunder och spantrutan till vänster om pro- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.