slöjdsträfvandena är Svenska slöjdföreningen, som utger en tidskrift, anordnar täflingar och jämväl tog initiativet till 1909 års Konstindustriutställning i Stockholm, anordnad efter mönstret af dylika uppvisningar i utlandet och omfattande alster af svenskt konsthandtverk och konstindustri. Om prof på europeisk, särskildt svensk, konstslöjd se t. ex. fig. och pl. till art. Fajans, Glasfabrikation, Guldsmedskonsten: för utomeuropeiska länder se t. ex. Indien, Japan och Kina. A. L. R. Konstslöjdmuseum. Se Museum. Konstslöjdutställning. Se Utställningar. Konstsmör. Se Margarin. Konstspråk. Se Esperanto, Ido och Världsspråk. Konststaten. Se Konst, bergsv. Konststigare, bergsv. Se Stigare. Konsttidskrift. Se Tidskrift. Konstull 1. Lumpull, en af hel- eller halfylle-lumpor samt af affall från yllefabrikationen beredd fibermassa, som antingen enbart eller vanligare i förening med ny ull eller bomull spinnes till garn för billiga tygsorter (tarfliga korderojer och klänningstyger, inslag till filtar, afvig- och fyllnadsskott äfven i en del finare s. k. konfektionsvaror o. s. v.). Konst ull utgör föremål för en stor industri och är ett viktigt surrogat för den oblandade ullen, i det den kan tillgodogöra en mängd affall och lumpor och begagnas till tyger, hos hvilka tjocklek och värme äro viktigare än elasticitet och slitstyrka. Man skiljer mellan tre hufvudslag af konstull: shoddy (af kardulls- och kamgarnsändar, söndertrasade garnspolar, af stickyllelumpor och lumpor af ovallade helylleväfnåder), mungo (af valkade, således mera svårlösta helyllelumpor) och extraktull l. alpacka (af karboniserade halfyllelumpor). Dessutom förekomma i handeln benämningarna stickylle (af strump- och trikåvaror), flanell (af hvit flanell) och damast (af möbeldamast). För tillverkning af konstull skola lumporna underkastas följande behandlingar: 1) piskning i maskiner med dammsugningsapparat; 2) sortering: a) i af seende på materialet (ylle, silke, halfylle, bomull och linne); bomulls- och linnelumporna säljas till pappersbruk; yllelumporna sorteras vidare b) i valkade och ovalkade, c) med hänsyn till färgen (hvita, som äro värdefullast, röda, svarta och flerfärgade) samt äfven i af seende på ullsort (fin eller grof) och större eller mindre slitning. Efter sorteringen komma 3) borttagande af knappar, hakar, snodder, fållar o. s. v. och 4) tvättning i svag sodalut jämte skölj ning och torkning (tvättningen förbigås emellertid gärna, dels för inbesparing af arbete, dels emedan den följande rifningen vanligen försvåras däraf, ty lapparna rulla ihop sig i torkningen). Härefter följa 5) rifning i en kraftig rifmaskin eller trasplys och slutligen 6) kardning i en s. k. ändplys. Halfyllelumpor, hvaraf skall bildas extraktull, undergå dessutom karbonisation (se Karbonisera) med tillhörande upphettning, piskning, sodabad och sköljning samt torkning. Karbonisationen företages före rifningen. G. A. W. Konstutställning. Se Utställningar. Jfr Konstakademien, Konstnärsförbundet, Konstnärsgillet. Konstverk i vidsträckt bemärkelse är hvarje alster af den fritt och varaktigt skapande eller reproducerande fantasien: i inskränkt mening räknas dit i motsats till dikt och tonsättning blott produkter med form och färg som väsentligt material (skapelser af byggnads-, bildhuggar- och målarkonst samt etsning och ornament, se dessa ord), hvilka i sin ordning utgöra en själfständig grupp i förhållande till konsthandtverket, som är ett mellanting af ren konst och industri. - Om eganderätt till konstverk se Eganderätt 2. E. A-ie. Konstvetenskap, ett vidare namn på det vetenskapliga konststudiet, angifvande, att detta utom konsthistorien omfattar äfven sysslandet med konstens problem och lagar, för så vidt dessa kunna på erfarenhetens väg utforskas. A. L. R. Konsubstantialism (af lat. con, samman, och substantia, väsen, innehåll), teol., homoiousianernas lära om väsenslikheten (konsubstantialiteten) mellan personerna i gudomen. Konsubstantiation (af lat. con, samman, och substantia, väsen, innehåll), teol., en process, genom hvilken Kristi lekamen och blod tänkas förena sig med brödet och vinet i nattvarden till en massa. Under de teologiska striderna inom de protestantiska kyrkorna på 1700-talet beskyllde de kalvinistiske teologerna de lutherske för att drifva läran om en konsubstantiation, emedan den skulle vara konsekvensen af den lutherska nattvardsläran; men. de lutherske teologerna tillbakavisade denna beskyllning, i det de uttalade en förkastelsedom öfver konsubstantiationsläran lika väl som öfver den katolska transubstantiationsläran. J. P. Konsul. 1. (Lat. consul), fornromersk öfverhetsperson. Sedan konungaväldet i Rom blifvit afskaffadt (509 f. Kr.), öfvergick styrelsen till 2 ämbetsmän, som först sägas ha kallats pretorer (lat. prætores) och längre fram konsuler. Dessas makt var i jämförelse med konungarnas inskränkt därutinnan, att de voro två med lika befogenhet - hvadan öfverensstämmelse i beslut fordrades -, vidare däri, att de voro valda för år och kunde efter ämbetsårets slut ställas till ansvar för sina handlingar, samt däri, att vadrätt till folket i vissa brottmål var medborgarna förbehållen. Dessutom blef området för deras ämbetsverksamhet minskadt, då senare vissa förrättningar (skattskrifningen och domarkallet) öfverlämnades till särskilda ämbetsmän (censorer och pretorer). Valbara till konsuler voro till år 367 f. Kr. endast patricier, men efter den tiden skulle en af konsulerna vara plebej. Längre fram, då en viss ordningsföljd m. m. fastställdes för ämbetsmannaval, kunde i regel ingen bli konsul förrän vid 43 års ålder. Omval var i början medgifvet. Senare stadgades, att ingen kunde förvalta samma ämbete för andra gången, förrän 10 år förflutit efter det förra ämbetsåret; och en längre tid bortåt gällde som lag, att konsulatet ej fick beklädas af samma person två gånger. Om en konsul af gick under året, skulle en ny väljas i hans ställe. Tillträdesdagen växlade, men blef slutligen l jan. Till ämbetstjänare hade konsuln 12 liktorer, som buro spöknippor (fasces; se d. o.). Konsulernas ämbetsförrättning var dels civil, dels militärisk. I staden Rom stodo de i spetsen för statsförvaltningen och hade under sig alla ämbetsmän utom folktribunerna. De sammankallade senaten och folkförsamlingarna samt ledde på båda ställena förhandlingarna (jfr dock Tribun). De hade att öfvervaka verkställigheten af fattade beslut och lagarnas efterlefnad samt att förmedla förbindel-