881 Konsul 882 serna med främmande folk m. m. För krigets behof egde de att förrätta utskrifningar och föra befälet i fält samt fingo efter större segrar fira triumf. Befälet i krig innefattade äfven rätt att döma till döden. Om båda konsulerna gemensamt ledde ett krig, plägade de utöfva öfverbefälet hvar sin dag. Vanligare var, att de erhöllo olika ämbetsområden (ett sådant område kallades provincia, hvaraf "provins"). Med hänsyn till förhållandenas kraf förlängdes ej sällan konsulns befäl efter året. Med tiden upprättades särskilda ståthållarskap, af hvilka vissa skulle tillhöra konsulerna. Efter år 123 f. Kr. skulle bestämmandet af ståthållarskapen för det blifvande årets konsuler ske före valet, och efter Sullas tid kvarblefvo konsulerna i Rom under ämbetsåret och förvaltade ståthållarskapen året därefter. 52 f. Kr. bestämdes, att ståthållarskapet skulle mottagas först 5 år efter konsulsåret. Genom lottdragning, frivilligt aftal eller senatsbeslut afgjordes, hvilken provins skulle tillfalla den ene eller andre konsuln. Vid tillfällen af svårare fara plägade senaten tilldela konsulerna en utomordentlig fullmakt, nämligen "att tillse det staten icke måtte taga någon skada" (videant consules, ne quid detrimenti capiat respub-lica). Genom denna fullmakt upphäfdes vadrätten till folket och infördes ett slags belägringstillstånd. På grund af en sådan handlade Opimius mot C. Gracchus och Cicero vid undertryckandet af de cati-linariska anslagen. Det låg dock i själfva verket ej inom senatens befogenhet att på detta sätt ställa konsulerna öfver lagen, och efterräkningar saknades icke. En annan utväg att i farans stund trygga ställningen var utnämnandet af en diktator (se d. o.) för kort tid. Detta skedde genom en af konsulerna, vanligen efter senatsbeslut, och konsulerna voro under diktatorns ämbetstid underordnade honom. Pompejus var en gång, i tydlig strid mot författningens anda och bokstaf, ensam konsul några månader. Konsulns ämbete, konsulatet, var under republikens tid som statens högsta värdighet målet för de cffentlige männens diktan och traktan. En romersk konsul hade också, sedan Roms storhetstid börjat, i den civiliserade världen en betydelse, som nu knappast kan fattas, allrahelst om han genom ädelhet och kraft i karaktären förstod att uppbära och gifva ökad vikt åt sin höga ställning. Småningom minskades dock konsulatets makt och inflytande; det aftog, i samma mån som det republikanska statsskickets lagar och former förlorade sitt innehåll och sin betydelse. Konsulat innehades under förfallet af mäktiga partimän flera gånger (så t. ex. var Marius sju gånger konsul), och makten begagnades till främjande af personliga syften. Augustus (31 f. Kr.-14 e. Kr.), väl trogen sin grundsats att bevara skenet af frihet genom att bibehålla republikens former, lät konsulatet bestå och fick själf (19 f. Kr.) konsuls makt för lifstiden. Under kejsartiden ändrades dock konsulsämbetets natur, så att konsuler ombyttes flera gånger om året, och värdigheten förlänades som en tom titel genom kejsarens gunst. De verklige konsulerna bibehöllo under kejsarstyrelsens båda första århundraden någon lagskipningsrätt, ordförandeskapet i senaten samt ombesörjandet af offentliga spel och festligheter för kejsarna m. m.; men med tiden försvann all ämbetsverksamhet, och endast rätten att föra ståt och prakt vid högtidliga tillfällen kvarstod. Faktiskt upphäfdes konsulatet af Justinianus I, eme- dan han sedan 541 icke vidare utnämnde några kuti-suler. Genom lag försvann det först efter år 886, under Leo VI:s regering. Af gammalt betecknades årtalen genom angifvande af konsulernas namn. Detta bruk fortfor under kejsartiden på det sätt, att året benämndes efter de vid dess början tjänstgörande (ordinarii). Men i 4:e årh. e. Kr. lämnades konsulatet flera gånger obesatt, och man räknade tillbaka från dens eller dens (t. ex. kejsarens första) konsulat; äfven förekom räkning efter indicLip (l:a, 2:a etc. året under en 15-årig skatteperiod), en beräkning, som bibehöll sig in i medeltiden. 2. Under medeltiden namn på de högste magistratspersonerna i de oberoende italienska städerna och på kommunala tjänstemän (motsvarande borgmästare) i vissa franska städer. 3. Under franska revolutionens tid återupptogs ordet konsul som benämning på statens högsta öfverhetspersoner, först provisoriskt genom dekret af 19 brumaire år VIII (10 nov. 1799), sedermera genom författningen af 22 frimaire s. å. (13 dec. 1799). Denna uppdrog verkställande makten åt 3 konsuler, Förste konsuln (Bonaparte), Andre konsuln (Cambacérés) och Tredje konsuln (Lebrun), af hvilka de två sistnämnde voro endast rådgifvare. De innehade sina ämbeten på 10 år och kunde omväljas. Genom senatskonsultet af 16 thermidor år X (4 aug. 1802) öfverlämnades åt de tre ofvannämnde konsulatet på lifstid. Genom senatskonsultet af 28 floréal år XII (18 maj 1804) upphäfdes konsulatet, och åt Bonaparte gafs äfven en suveräns namn, kejsare. Se vidare Frankrike, sp. 1155. 4. Numera förstås med konsul en person, som af en stat anställes å en handels- (i synnerhet en hamn-)plats inom en annan stat att därstädes bevaka dess undersåtars intressen som utlänningar å orten. Ursprunget till denna inrättning går upp till medeltiden, i det att handelsstäderna kring Medelhafvet läto sina handelsflottiljer åtföljas af bl. a. särskilda domare (consules, capitanei, consuls sur mer), hvilka hade att utöfva jurisdiktionen under resan. Med tiden ersattes detta resekonsulat därigenom, att faktorier (logice) bildades å sådana orter, med hvilka regelbunden trafik ordnades. Faktorierna blefvo ett slags gillen, hvilkas föreståndare (consules ultramarini, rectores, bailo-nes) dels öfvertogo resekonsulernas uppgifter, dels därjämte ålades att å orten vaka öfver sina landsmäns rättigheter och säkerhet. Vanligen valdes dessa konsuler af faktorierna själfva (consules electi), men efter hand begränsades valrätten och ersattes genom utnämning från hemlandet, hvars politiska makt senare kunde ge faktorierna det för dem nödvändiga stödet utifrån; stundom utsände hemlandet särskilda personer, som ej tillhörde faktoriet, såsom konsuler (consules missi). En liknande utveckling om än med andra beteckningar egde äfven rum i Nordsjöns och Östersjöns hamnar, där särskildt hanseatiska faktorier uppstodo. Med utvecklingen af rättsordningen i de europeiska staterna »ha konsulerna förlorat sin doms-rätt (i icke kristna stater anställda konsuler ega dock fortfarande sådan domsrätt), och deras uppgift har inskränkts till att bevaka den stats undersåtars rättigheter och förmåner, af hvilken de anställts. På 1700-talet börja de benämnas handelsagenter (agents de commerce), i det att de rättigheter och förmåner, som här kunde ifrågakomma, väsentligen berodde af handels- och sjöfartstraktater och Ord, som saknas under K, torde sökas under C.