895 Kontaktbygel-Kontaktsläge andra. - Kontaktsteorien, läran, om sättet att bestämma villkoren för kontakt samt kontaktens ordningstal. Bland dem, som väsentligen bidragit att utbilda kontaktsteorien, må särskildt nämnas fransmannen A. L. Cauchy. - 3. Fonet. Se K o n-taktsläire. 1. E. E. 2. d-F.) Kontaktbygel. Se Elektriska spårvägar, sp. 324. Kontaktelektricitet (se Kontakt), fys., detsamma som galvanisk elektricitet (se d. o.). Kontaktfenomen, geol. Se Kontakt 1. Kontaktinfektiön (se Kontakt), smitta vållad genom beröring. Se A n t i s e p t i k, sp. 1161. Kontaktkatalysätor, kem., en fast katalysator (se Katalys), på hvars yta en i det omgifvande mediet förlöpande reaktion påskyndas. Som exempel på en kontaktkatalysator må nämnas platinasvamp, hvilken bl. a. påskyndar oxidationen af svafveldioxid vid den moderna fabrikationen af svafvelsyra. H. E. Kontaktledning. Se Elektriska spårvägar, sp. 324-326L Kontaktmetamorfos, geol. Se Kontakt 1. Kontaktrulle. Se Elektriska spårvägar, sp. 324. Kontaktsgoniométer, fys. Se Goniometer. Kontaktsläge, Konta'kt (se d. o.) 1. Bildningsläge, fonet., det ställe i röstapparaten, företrädesvis munkanalen, där den för konsonanter utmärkande afspärrningen eller förträngningen eger rum. Då talströmmen passerar det hinder, som ställts i dess väg, uppkommer ett buller, olika alltefter hindrets beskaffenhet och plats. Så bildas exempelvis p genom läpparnas sammanslutning och öppning (läppkontakt), vid J tryckes tungspetsen mot öfre framtänderna, så att talströmmen måste dela sig och gå fram på ömse sidor om tungan (tungkontakt). Vid nasalerna (m, n o. s. v.) afstänges framtill genom kontakten den del af munhålan, som står i förbindelse med svalget och genom sin resonans bestämmer skillnaden mellan t. ex. m och n. Kontakterna 1. bildningslägena indelas först efter de rörliga delar, som vid dem äro verksamma, i läppkontakter och tungkontakter; de senare åstadkommas antingen med tungspetsen (apikala) eller med tungryggen (dorsala). Läpparnas och tungans funktionsområden äro visserligen naturligt skilda genom tänderna, men öfvergångar förekomma dock, såsom när sengrekiskt d (= eng. th) i ryskan blifvit / eller när lat. / i sp. blifvit h (som numera är stumt: flius-hijo). Läppkontakterna äro äfven sinsemellan naturligt begränsade: underläppen mot öfverläppen eller mot öfre framtänderna. Dock finnas mellanformer, i det t. ex. förträngningen bildas med tillhjälp af både öfverläppen och öfre framtänderna, samt varieteter efter läpparnas olika form. Tungans funktionsområde, fr. o. m. framtändernas kant (egg) t. o. m. underkanten af gomseglet, bildar en sammanhängande yta liksom tungryggen. Mellan olika tungkontakter finnas således inga naturliga gränser: deras antal och begränsning mot hvarandra äro jämförelsevis godtyckliga. Man antager på historiska grunder ett visst antal sådana, större eller mindre, alltefter graden af den noggrannhet, med hvilken man vill från denna synpunkt bestämma språkljuden. Tungkontakterna medge alltså inom sig oändliga variationer och öfvergå omärkligt i hvarandra. Buller kunna bildas äfven i struphufvudet, och man har följaktligen äfven en strupkontakt. Utan svårighet kan man med känsel och öra urskilja 12 olika kontakter 1. bildningslägen (såsom i den svenska dialektologien vanligen göres): 1. bilabialer (1. labiolabialer): underläppen mot öfverläppen, t. ex. p, b, m, sp. b. 2. Dentilabialer: underläppen mot öfre framtänderna, t. ex. /, v. 3. Interdentaler (1. marginaler): tungspetsen framskjuten mellan öfre och undre framtändernas kanter, t. ex. nygrek, och eng. th, isl. Ö (så som de vanligen uttalas i våra skolor). 4. Postdentaler: tungspetsen bakom öfre framtänderna, t. ex. sv. och fr. t, d, l, s, n; fr. z. 5. Supradentaler (1. alveolarer): tungspetsen mot tandlådorna eller öfver hufvud mot gomhvalfvets främre vägg, t. ex. eng. (och delvis ty.) t, d, l, s, n; vanl. uppsv. r-ljud; sv. rt, rs, rn (i mellersta och norra Sverige); eng. sh. 6. Kakuminaler: tungspetsen riktad uppåt mot gomtaket, t. ex. "tjockt" / i mellersta och norra Sveriges folkmål samt de tjocka ljud i folkmålen, som ersätta tjockt l med följande t, d, s, n (sva.lt, &ln o. d.). 7. Dentipalataler: främsta delen af tungans öfre yta (jämte spetsen) mot baksidan af framtänderna och tandlådorna, t. ex. sv. (;e-ljud (utom västra Sverige), sv. n j och Ij i t. ex. tänjde, sväljde, it. c och g före mjuka vokaler samt et, gi\ it. gn, gl\ sp. n, II. 8. Dorso-alveolarer: främsta delen af tungans öfre yta mot tandlådorna och gommens främsta del, t. ex. uppsv. rtj i förtjäna, eng. ch och ;, po. cz och dz. 9. Prepalataler: tungryggens främre del (utom spetsen) mot hårda gommen, t. ex. vanligt (sv., ty.) j-, ty. ch i licht; fr. q i qui. 10. Mediopalataler: mellersta delen af tungryggen ungefär mot gränsen mellan hårda och mjuka gommen, t. ex. vanligt ("hårdt") k, g, ty. ch i bach] sv. ng. 11. Poslpalataler: bakre delen af tungryggen mot mjuka gommen, t. ex. sv. och fr. skorrande r\ höll. g\ sp. ; (x). . Laryngaler: båda röstbanden mot hvarandra, t. ex. h-, "spiritus le-nis". I st. f. de första bildningslägena skiljer den äldre grammatiken blott mellan tre: l a b i a l e r (= l, 2), d en t al er (= 3-5) och g u t tura-ler (= 10-12). Senare har man tillagt p a l a-taler (= 7-9). De indiske grammatikerna skilja mellan gutturaler, palataler, lingvaler (1. cerebraler = 5, 6), dentaler (= postdentaler) och labialer samt bestämma kontakterna efter ett aktivt organ (tunga, underläpp) och ett passivt (tänder, gom). Konsonan* Ord, som saknas under K, torde sökas under C.