893 Kontagium-Kontakt 894 om t. ex. en förhöjning af skatten kommer att öka statens inkomst af densamma. Och de år, då dessa skatter inbringa särdeles stora inkomster, förledes staten eller kommunen lätt till öfverflödiga utgifter. Dessa skatters största fel är dock, att de äro orättvisa, särskildt emot de mindre bemedlade. För att nämligen konsumtionsskatter skola inbringa stat eller kommun inkomster af någon större betydelse, måste de läggas på varor, som äro föremål för den stora allmänhetens förbrukning. Då nu de mer bemedlade klasserna inom samhället af sådana varor ofta ej konsumera mer än de mindre bemedlade och, äfven om de förra konsumera mer än de senare, skillnaden i deras förbrukning ej på långt när motsvarar skillnaden i deras förmögenhetsställning, bli konsumtions-skatterna, för sig betraktade, ofta en orättvisa mot de mindre bemedlade. En mycket vanlig invändning härvidlag är visserligen, att en skatt ej kan kallas orättvis, då det är öfverlämnadt åt hvars och ens fria skön att bestämma, om och till hvad belopp han skall erlägga densamma; den, som ej vill erlägga dylik skatt, behöfver ju blott upphöra att förbruka den beskattade varan. Denna invändning är dock uppenbarligen ohållbar i afseende på de skatter, som äro lagda på nödvändighetsvaror, hvilka man ju icke kan underlåta att konsumera, åtminstone ej utan att lida men till hälsa eller arbetsförmåga. Men detsamma gäller, när det är fråga om skatter på andra slags varor. Man behöfver för att bevisa detta ej lägga alltför stor vikt på den omständigheten, att skatt på dessa varor kränker de mindre bemedlades rätt att få njuta af sina njutningsmedel, utan att behöfva underkasta sig en orättvis beskattning. Ty oafsedt att det måste anses vara stridande mot grunderna för en god beskattning, att de skattskyldige efter behag kunna undandraga sig skatt, kan nämnda utväg anlitas af endast ett särdeles ringa antal personer. Ty skulle denna utväg att undandraga sig konsumtionsskatt allmännare anlitas, blefve följden, att stat och kommun ej erhölle de inkomster de påräknat; de måste då fylla denna brist på något sätt, och detta sätt måste i regel bli nya konsumtions-skatter af samma skaplynne som de gamla. Faktiskt är det alltså i det hela för massan af de skattdragande nästan lika svårt att undandraga sig en skatt på öfverflödsvaror som en dylik på nödvändighetsvaror. - Därtill kommer, att samma förhållande, som ger anledning till nyssnämnda orättvisa, äfven gör, att konsumtionsskatter mycket ojämnt betunga medlemmar af en och samma samhällsklass (t. ex. en person med stor familj mer än en person utan familj eller med en liten sådan) - Slutligen är ej att förbise, att dessa indirekta konsumtionsskatters påläggande och uppbörd vanligen medföra rubbningar af näringslifvet eller andra olägenheter samt ofta äro särdeles kostsamma. Af det sagda följer nu emellertid icke, att konsumtionsskatterna böra.och kunna utdömas. Dels kan det ifrågasättas, huruvida ej den orättvisa, som nämnda skatter innebära, åtminstone delvis kan häf-vas genom införande af skatter, som öfvervägande betunga de mer bemedlade. Dels är att beakta, att vid skatteväsendets anordning hänsyn ej får tagas blott till rättvisans fordringar, utan att man ock måste fästa afseende vid statens och kommunens finansiella intressen. Och det kan hända, att rättvisans fordringar ofta måste till ganska stor del åsidosättas för att skaffa stat och kommun erforderliga inkomster. Intet land torde emellertid kunna reda sig utan konsumtionsskatter, och man får därför inskränka sig till att så rättvist som möjligt af-väga förhållandet mellan dylika skatter och den direkta beskattningen. - Som en välgörande verkan af en del konsumtionsskatter har framhållits deras förmåga att minska konsumtionen af varor, hvilkas förbrukning, antingen alltid eller åtminstone då den drifves till öfvermått, är i andligt eller kroppsligt afseende skadlig. Hit höra bl. a. skatter på brännvin och tobak. Denna åsikt hvilar emellertid till stor del på en förblandning af verkningarna af konsumtionsskatter och verkningarna af andra med samma skatter förbundna inrättningar. Att t. ex. den svenska lagstiftningen ang. tillverkning och försäljning af brännvin lyckats bidraga till en betydlig minskning af brännvinsförbrukningen beror till allra största delen därpå, att tillverkning och försäljning af nämnda dryck anordnats så, att man i hög grad lyckats minska frestelsen till dryckenskap. Däremot torde brännvinsskatternas verkningar i denna riktning varit af särdeles ringa betydelse, i synnerhet som de endast småningom stegrats till sitt nuvarande jämförelsevis höga belopp. D. D. (L.-M.) Kontagium (lat. contägium), med., smittämne, som öfverföres genom beröring. - KontagiSs (fr. contagieux), smittande medelst beröring. Se Epidemi och Infektionssjukdomar. Kontagiös. Se Kontagium. Konta kt (af lat. conta'ctus, vidröring), beröring. - 1. GeoL, beröringsytan eller beröringslin j en m el lan bergarter eller bergartsskikt, som gränsa intill hvarandra. Stundom är kontakten mycket skarp, t. ex. mellan de i Sverige vanliga diabas-"gångarna" och de urbergarter, i hvilka de uppträda; stundom är den otydlig (t. ex. ej sällan mellan granit och gnejs), så att det är svårt att säga, hvar den ena bergarten slutar och den andra vidtager. Hvad eruptiva bergarter, t. ex. granit, porfyr, diabas, beträffar, befinnas dessa ej sällan ha i högre eller lägre grad förändrat de bergarters beskaffenhet, med hvilka de äro i kontakt. Denna förändring, hvilken består dels i ett slags förkisling, eller tillhårdning af bergarten, dels däri, att dess mineralbeståndsdelar fullständigt omändras eller att en kristallinisk textur utbildas hos densamma, kan sträcka sig mer eller mindre långt från kontakten, från blott några få millimeter till flera meter. Det är i synnerhet rent sedimentära bergarter, t. ex. lerskiffrar och kalkstenar, hos hvilka sådana förändringar i närheten af kontakterna mot tillstötande eruptiver kunna iakttagas. - Själfva de nu anförda förhållandena kallas kontaktfenomen. Kristianiatraktens silur-och granitterritorium erbjuder rika tillfällen till kontaktfenomenens studerande. Inom Sverige äro de mera sällsynta och blott obetydligt utvecklade. - Den förändring till sin beskaffenhet, som en aflagring eller en bergart befinnes ha undergått vid kontakten med i synnerhet eruptiva bergmassor, kallas kontaktmetamorfos. - 2. Mat. Två linjer (eller ytor) sägas ha kontakt i en gifven punkt, om de i denna punkt ega en gemensam tangent (eller ett gemensamt tangentplan). Kontakten kan vara af högre eller lägre ordning, allteftersom linjerna (eller ytorna) i omgifningen af punkten sluta sig mer eller mindre tätt intill hvar- Ord, som saknas under K, torde sökas under C,