919 Kontraspant-Kontributionsränteriet 920 Elsass-Lothringen, då ståthållaren är kontrasignant. Formen för den med kontrasignationen förbundna ansvarighetens utkräfvande har dock ej här blifvit lagbestämd. I allmänhet är regeln i andra länder liksom hos oss, att vederbörande departementschef kon-trasignerar. H. L. R. (S. B.) Kontraspant, skpsb., är ett spantjärn, som å järn-fartyg följer bottenstocksplåtens öfverkant och sedan fortsätter längs inre delen af spantets tvärskeppsfläns ett större eller mindre stycke uppåt fartygssidan, beroende af den grad af styrka, som erfordras. Då kontraspantet slutar vid slaget, göres det i en längd; då det fortsätter upp till relingen, göres det i två längder, hvilka i fartygets medelplan förenas med ett skarfjärn. (Se fig. till art. Spant.) C. K. S. Kontraspännare, skpsb. Se Diagonalförbindning. Kontrakt (af it. contrafsto, strid, motstånd), motsats, påfallande olikhet, afbrott, motsatsförhållande mellan två sammanställda ting eller moment, som göra ett högligen skiljaktigt intryck och därigenom sinsemellan tjäna till att förhöja hvarandras egenart; mångfald af omväxlande detaljer i ett konstverk (i motsats till stel symmetri). Inom de sköna konsterna, liksom i naturen, äro kontrasterna en källa till skönhet, vare sig de framträda i gestalter, ställningar, gruppering, rörelser, minspel, färger, belysning, tongångar, tonläge, ackorder och klangfärger, sinnesstämningar, lidelser, ålder och kön, karaktärer, handlingar eller tilldragelser. De böra dock icke stå oförmedlade bredvid hvarandra, utan genom lämpliga öfvergångar bringas att smälta ihop till ett harmoniskt helintryck. Mot denna fordran felade t. ex. det franska nyromantiska dramat, skapadt af V. Hugo, hvilken uppställde den grundsatsen, att "verkligheten" konstitueras af två element: det upphöjda och det groteska. När Hugo skulle tillämpa denna "kontrastens lag" i sin diktning, bildade han ofta en hufvudpersons karaktär af två motstridiga grundegenskaper. Annat slags kontrastverkan begagnar sig t. ex. Shakspere af, då han inströr komiska scener i sina sorgspel. Inom komikens konst spelar den bjärta, plötsliga kontrasten en stor roll. - Kontrastera, sticka af, göra bjärt afbrott mot, bilda kontrast; ställa i kontrast. Kontrasteg (fr. contre-pas), vid militärisk marsch ett hal f steg, som göres för att byta om fot och komma in i den riktiga takten; liknande halfsteg i dans. Kontrastera. Se Kontrast. Kontrastimulatiön. SeContrastimulus. Kontrastreck (af lat. contra, emot), sjöv. Se Kompass. Ko'ntrasubje{kt (fr. contre-sujet, "möt-tema"), mus., s. k. motsats 1. motharmoni i fuga (se d. o.). Ko'ntratenör, mus., i 1400-talets trestämmiga. vokalmusik benämning på den harmoniutfyllande stämma, som fogades till den melodiförande tenoren och den figurerade "diskanten". Kontratenoren lades än högre, än lägre än tenoren och måste med tiden, på grund af det erforderliga stora röst-omfånget, klyfvas i contratenor altus (altstämma) och contratenor bassus (basstämma). E. F-t. Kontratoner, mus. Se Kontraoktav. Kontravallatiönslinje, fortif. Se Cirkumval-lationslinje. Ko'ntravisit (fr. contrevisite), svarsbesök, åter- Kontrektationsteori (af lat. contrectäre, vidröra), jur., den teori, enligt hvilken ett tjufnadsbrott är fullbordadt redan därmed, att tjufven vidrört det föremål, som han ämnar tillgripa. Enligt hvad numera allmänt antages, fordrar denna teori för litet för brottets fullbordan, under det att åter a b l a-tionsteorien (se d. o.), enligt hvilken föremålet skall ha blifvit bortfördt, fordrar för mycket. Den rätta lösningen af frågan innehålles enligt den nu vanliga åsikten i en tredje teori, apprehen-sionsteorien (af lat. apprehe'ndere, gripa), enligt hvilken tjufnadsbrott är fullbordadt, då gärningen fortskridit så långt, att gärningsmannen kan anses ha satt sig i besittning af föremålet. J- H-r.* Kontribuera (lat. contribu'ere), deltaga i ett sammanskott, bidraga, särskildt till bestridande af statens och kommunens utgifter, betala skatt. Kontributiön (se K o n t r i b u e r a), bidrag, skatt, utskylder. - 1. K. 1. S ö l f s k a 11 e n (af da. solv, silfver), en gammal grundränta i Bohus län från danska tiden, var urspr. en krigshjälp, men blef sedan en ständig skatt, som, i allmänhet betalades med 5 kr. af hvarje helt mantal. - 2. Krigsv., gärd i penningar, som i fientligt land fordras af besatta orter för den i landet inryckta härens behof. Kontributioner anses ännu förenliga med folkrätten, för såvidt det genom dem åstadkomna beloppet är behöfligt för truppernas bestånd, eller då de påläggas som straff för förbrytelser mot de bestämmelser, som inkräktaren proklamerat i det af honom besatta området, eller såsom vedergällning (repressalier) för af fienden begångna förbrytelser mot folkrätten. Att ålägga kontributioner endast för vinning eller för statskassans räkning, såsom fallet vanligen var med den i förgångna tider ålagda brandskatten, anses numera stridande mot folkrätten. 1. Kbg. 2. C. O. N. Kontributionsdeputationen. Se Deputation. Kontributionsränteriet (se Kontribuera) var ett extraordinarie ämbetsverk, som inrättades på grund af Karl XII:s bref till rådet 4 juni 1712, hvarigenom han förordnade, att ständernas bankofullmäktige jämte ett k. råd som ordf. skulle under ofvannämnda titel förvalta kontributionsmedlen, d. v. s. de utomordentliga - de förra riksdagsbevill-ningarna motsvarande - skatter, som konungen af egen maktfullkomlighet alltsedan 1699 årligen ut-skrifvit med anledning af kriget. Förut hade dessa medel förvaltats af Statskontoret, men befattningen därmed uppdrogs nu åt Kontributionsränteriet, hvarigenom de sades komma under undersåtarnas egen förvaltning. Kontributionsränteriet trädde i verksamhet i början af 1713 och fungerade under den återstående tiden af Karl XII:s regering, ehuru med den inskränkningen, att Statskontoret på det gamla viset förvaltade 1714 års kontribution, sedan det förra förklarat sig icke kunna samtycka till 1714 års ständers beslut om upphäfvandet af konungens nya kon-tributionsmetod, hvilken 1713 tillämpats, och om återgång till den gamla metoden. Den fullmakt att vara ständernas fullmäktige, som konungen gifvit bankofullmäktige, utvidgades genom k. br. 20 jan. 1716 därhän, att de fingo i uppdrag att uppnegotiera statslån, för hvilka de som säkerhet gåfvo skuldförbindelser i ständernas namn - de s. k. ständernas obligationer och myntsedlar. Deras officiella titel var då "K. M:ts trogna ständers vid kontributions- och negotiationsverket befullmäktigade". För de erhållna Ord, som saknas under K, torde sökas under C.