917 Kontrasignation 918 till kontrasignationsvägran. I 1772 års R. F. § 21 blef statssekreterarnas skyldighet ytterligare skärpt och noggrannare angifven. Där intogs jämte den i 1720 års R. F. oniförmälda skyldigheten för statssekreterarna att tillse, att expeditionerna utfärdades efter K. M:ts "decision" samt enligt protokollen, det stadgande att, om någon skulle vara så djärf att utfärda någon expedition, hvilken vore stridande mot K. M:ts decision, och därmed söka att surprenera K. M:t (hvilket genom expeditionernas myckenhet lätteligen kunde ske), den skulle efter rannsakning och laga dom sättas utur rikets tjänst, hvarjämte där uttryckligen sades: "och bör därför ej någon befallning hädanefter som hittills lydas och efterkommas, som ej är med behörig kontrasignation försedd, krigsärenden undantagandes". I den 1773 utfärdade kansliordningen blef det statssekreterarna jämväl ålagdt att ha därpå uppmärksamhet och hos K. M:t påminna, om något skulle synas dem vara stridande mot regeringsformen, förordningar, privilegier eller enskildas rättigheter. I 1809 års R. F., sådan den ursprungligen lydde, bibehöllos statssekreterarna som föredragande vid de fyra statsexpeditioner, på hvilka de flesta regeringsärendena voro fördelade. Hvarje statssekreterare eller den, som förestod ämbetet, egde dessutom säte och stämma i statsrådet, då han där föredrog eller konungen där eljest lät förekomma mål, som hörde till hans befattning, äfvensom uti det utomordentliga stadsråd, som omtalas i R. F. § 13. Statsministern för utrikes ärenden föredrog de frågor rörande utrikes politiken, hvilka behandlades som mini-steriella mål. Hans expedition var Kabinettet för utrikes brefväxlingen. Hofkansleren hade att föredraga de ärenden, som tillhörde hans expedition, och slutligen vederbörande revisionssekreterare de justitien rörande ärenden, hvilka handlades af Nedre justitierevisionen. Därtill kommo kommandomål (se d. o.), som föredrogos enligt R. F. § 15 af den ämbetsman, åt hvilken konungen uppdragit allmän befattning därmed. I R. F. § 38 upptogs den i 1772 års R. F. § 21 intagna föreskriften, att alla från konungen utgående expeditioner, utom i kommandomål, skulle, för att bli gällande, kontrasigneras af föredraganden, som vore ansvarig för, att de instämde med däröfver förda protokoll. Därmed förenade skyldigheter och ansvar blefvo dessutom så till vida skärpta, att ansvarigheten ej inskränktes till ansvar inför konungen, utan utsträcktes till konstitutionellt ansvar inför folkrepresentationen. Det föreskrefs nämligen som en rättighet och plikt för föredraganden att, om han fann något konungens beslut vara stridande mot regeringsformen och konungen emot föredragandens föreställningar yrkade, att ett sådant beslut skulle utfärdas, vägra sin kontrasignation därå samt till följd däraf nedlägga sitt ämbete, hvilket han ej kunde återtaga, förrän ständerna pröfvat och gillat hans förhållande. I den 10 febr. 1810 gifna "Ansvarighetslag för statsrådets ledamöter" är uraktlåtenhet af denna föredraganden åliggande plikt belagd med ansvar af ämbetets förlust, hvilket ansvar kan ökas, för den händelse att någon till följd af denna försummelse lidit skada till lif, ära, personlig frihet eller egendom. Föredraganden kan således i detta fall ej som konungens öfriga rådgifvare freda sig från ansvar genom att till protokollet endast protestera emot ett lagstridigt regeringsbeslut. Han måste genom kontrasignationsvägran förekomma beslutets genomförande. Någon väsentlig ändring däri skedde icke, då statsrådet omorganiserades i och med departementalsty-relsens införande (1840) samt statssekreterarämbetet afskaffades. Föredragningen, som förut för olika ärenden varit fördelad på olika slag af ämbetsmän, äfven sådana, som stodo utom statsrådet och ej hade någon rådgifvarbefattning, öfverlämnades då åt vederbörande departementschef, som tillika alltid skulle vara statsråd. Men de konstitutionella stadgandena angående föredragandes befattning med regeringsbeslutens expedition och kontrasignation samt ansvar för regeringsbeslutens innehåll bibehöllos, med de jämkningar, hvilka voro en följd af den bättre ordning, som infördes i afseende på föredragningen. 11. f. regering kontrasignera vederbörande expeditionschefer, hvarefter expeditionerna undertecknas af regeringens ordf. och samtliga ledamöter. I kollektiv interims-regering kontrasignerar departementschefen genom att under sitt namn teckna ordet "föredragande" - I Norge blef genom Eidsvoldskonstitutionen § 35 stadgadt, i likhet med hvad Sveriges R. F. § 38 innehåller, att alla af konungen utfärdade befallningar och officiella bref, militära kommandosaker undantagna, skulle kontrasigneras af den, som till följd af sin ämbetspost föredragit saken, och att han vore ansvarig för expeditionens öfverensstämmelse med beslutet. Intet stadgande om kontrasignationsvägran fanns dock i Eidsvoldskonstitutionen. Medlem af statsråd, äfven kontrasignanten, hvilken protesterat till protokollet mot ett regeringsbeslut, som stred mot grundlag eller allmän lag eller var ögonskenligen skadligt för riket, hade fredat sig för ansvar; men ingen hade sig ålagdt eller var berättigad att förekomma ett så beskaffadt regeringsbesluts expedition, såsom i Sveriges R. F. är föreskrifvet. I grundlagen af 4 nov. 1814 bibehöllos i sak samma bestämmelser, som ofvan anges, med blott den af unionen föranledda modifikationen, att af konungen själf utfärdade befallningar (kommandomål undantagna) skulle kontrasigneras af statsministern (från 1873, då statsministrarna blefvo två, af en af dessa). Efter unionsupplösningen 1905 är statsministern (numera åter blott en) äfvenledes ensam kontrasignant. I fråga om ansvar för kontrasignation har ingen ändring gjorts. - Beträffande Finland är 1772 års R. F. § 21 gällande, med de ändringar, som blifvit en följd af finska senatens organisation och sättet för finska ärendens afgörande af kejsaren-storfursten, till följd hvaraf ett särskildt statssekreterarämbete för finska ärenden inrättats, hvars innehafvare numera benämnes ministerstatssekreterare. Denne kontrasignerar af kejsaren-storfursten själf underskrifna be-.slut. Utfärdas ett regeringsbeslut för Finland genom skrifvelse af ministerstatssekreteraren, sker kontrasignation af förste expeditionssekreteraren. Någon parlamentarisk ansvarighet för kontrasignationen finnes ej. - I Danmark är ingen minister själfskrif-ven kontrasignant, men en eller flera ministrar måste kontrasignera ett kungligt beslut, för att det skall bli gällande, och äro fullständigt ansvariga för, hvad de sålunda undertecknat. - I England användes ett kungligt sigill, för hvars användande vederbörande minister är ansvarig, ofta i stället för kontrasignation. - I Tyska riket kontrasignerar rikskanslern kejserliga regeringshandlingar utom i vissa fall för Ord, som saknas under K, torde sökas under C.