liksidiga" - "ingen triangel är liksidig". Sådana omdömen kunna ej båda vara sanna, hvadan man därifrån, att det ena är sant, kan sluta till, att det andra är falskt. Men båda kunna vara falska, hvadan därifrån, att det ena är falskt, ej kan dragas någon slutsats beträffande det andras sanning eller falskhet. Tertium datur, näml. "några trianglar äro liksidiga". L. H. Å.» Ko'ntski. 1. Antoni de K., polsk pianist, f. 1817 i Krakau, d. 1899 i guv. Novgorod, utbildad hos Field i Moskva och vid Wiens konservatorium, skördade stort bifall för sitt fina spel under en mängd konstresor, som förde honom till Paris, Spanien, Tyskland, Petersburg (1853-67), London, New York, Australien och Japan. Af hans salongs-kompositioner är Le reveil du Hon allmänt bekant. Han skref en opera och en operett. - 2. A p o 11 i-n a r y de K., den föregåendes broder, violinist, f. 1825 i Warschau, d. där 1879, utvecklade sig förvånande tidigt till en firad virtuos och åtnjöt senare Paganinis undervisning i Paris. 1853-61 var han kejserlig kammarvirtuos i Petersburg. Därefter inrättade han Warschaus konservatorium, hvars direktör han blef. _ A. L.* Kontubernal (lat. contubernälis, af con, tillsammans, och tabefrna, koja, tält), tältkamrat, rumskamrat. Jfr Contubernium (äfven i Suppl.). Kontumäciedom, jur. Se C o n t u m a c i a och Tredskodom. Kontur (fr. contour), omkrets, ytterlinje, abstrakt gränslinje, som bestämmer ett föremåls form, särskildt i teckning och målning; grunddrag. Konturfjädrar. Se Fjäder, sp. 484. Konturi nnor. Se Calatravaorden. Kontusion (lat. contusio, sammanstötning) betyder dels själfva den tilldragelsen, att någon del af kroppsytan kommer i våldsam beröring med någon främmande och ej hvass kropp, dels ock följderna af detta våld. Härvid kan kroppen vara i relativ hvila och det yttre våldet tillföras den (stötar och slag af hvarjehanda art); eller ock kan kroppen stöta emot det främmande föremålet (såsom vid ett fall m. m.). Alltid förutsattes, att huden till följd af sin elasticitet viker undan och förblir hel, men att verkningarna drabba underliggande, mindre eftergifliga delar. I vanligaste och lindrigaste fall är det de under huden liggande kärlen, som drabbas af våldet, hvaraf en blödning uppkommer, ofta åtföljd af svullnad. "Blånader" äro ingenting annat än manifestationer af sådana blödningar under huden eller möjligen i hudens innersta lager. De kunna framträda långt nedanför det träffade stället, då blodet sänkt sig under huden, innan det tränger in i densamma. Men vida svårare följder kunna inträffa efter en kontusion: bristningar af större kärl, sönder-rifning af muskler och senor, brott af ben, äfven hufvudskålens, slutligen sönderslitningar af inre organ (tarmar, mjälte, lefver), hjärnskakningar och bristningar af hjärnsubstansen m. m. - Vid enklare kontusioner är det en utbredd praxis att använda köld i alla möjliga former, och utan tvifvel är också detta ett godt medel. I många fall är dock förnuftigt anordnad massage att föredraga. Vid svårare fall och inre bristningar är faran utomordentligt stor, så mycket hellre, som skadans vidd sällan låter bestämma sig, förrän det är för sent att råda bot, hvilket ej heller alltid är möjligt. Svårare kontusion af de organ, som äro inneslutna i bukhålan, har på sista tiden, icke utan framgång, behandlats operativt. Ksr. (J. Å.) Konung (Kung) är svenska formen för det ord, som i nu lefvande germanska språk (jfr da. och no. konge, ty. könig, eng. king, o. s. v.) är den vanliga titeln för regenten i en större, själfständig monarki samt, då det gäller forntida eller ociviliserade folks styrelse, öfver hufvud nyttjas att återge begreppen monark, stamhöfding. Ordformen i svenskan kan närmast uppfattas som bildad genom afledning från ett i det fornnordiska språket förekommande konr, och dess grundbetydelse torde vara "afkomling af en förnäm man". Motsvarande ord i latinet och de romanska språken (lat. rex, it. re, fr. roi o. s. v.) innebära däremot begreppet "styresman". I de forntida österländska monarkierna voro konungarna enväldiga; i Greklands och Italiens forntida stadsstater fanns visserligen urspr. ett, förnämligast genom den aristokratiska släktförfattningen, inskränkt konungadöme, men detta fick tidigt vika för en republikansk statsordning, och sedan ansågs under hela forntiden konung beteckna en envåldshärskare; därför återupplifvades ej heller konungatiteln, när Augustus gaf romerska riket en i republikanska former dold monarkisk författning. Det var först genom den germanska folkvandringen vid medeltidens början, som konungadömet blef en allmän västerländsk institution, men det germanska konungadömet var ej oinskränkt, utan konungen delade makten med folket, och ur denna "dualism" har, med det feodala konungadömet och nya tidens enväldiga konungadöme som genomgångsformer, framgått det moderna konstitutionella konungadömet, som nu är Europas vanligaste statsform (se härom Germanerna, sp. 1042-43). - Om konungadömets grund ha olika teorier uppställts, hvilka icke saknat praktisk politisk betydelse. Enligt den leokraliska, som rådde i forntidens österländska monarkier - och ännu i dag är ganska utbredd i österlandet - var konungen af gudomen insatt till dess representant eller betraktades rent af som en inkarnation (se d. o.) af gudomen. Från gamla testamentet inkom den med kristendomen också i Västerlandet, röjde sig under medeltiden i påfvarnas anspråk på öfverhöghet öfver de världsliga staterna (hvarom mera nedan), omfattades af de lutherske reformatorerna i en mera direkt form ("all öfverhet är af Gud") och användes under nya tiden som stöd för en oinskränkt konungamakt ("härskar-suveränitet", t. ex. af Stuartarna, Ludvig XIV och i Sverige af Karl XI). Den teokratiska uppfattningen har gett upphof till kröningen (se d. o.) och formeln: "Konung med Guds nåde" (se Dei gr ät i a och Guds nåde), och därmed sammanhänga också de särskilda hederstitlar, som af påfvarna tilldelats vissa konungar (se Allra kristligaste konung, Allra trognaste konung, Apostolisk konung, Defensor och Katolsk konung). En yttring af medeltidens teokratiska uppfattning var, att de kristna folken i analogi med den yttre kyrkliga enheten ansågos böra bilda äfven en politisk enhet, hvartill det romerska riket troddes ha af Gud bestämts. Sedan romerska kejsarvärdigheten (800) återupplifvats i Västerlandet (se K a r l, romerska kejsare l, sp. 1027-28), gjorde därför de romerske (tyske) kejsarna anspråk på en Ord, som saknas under K, torde sökas under C.