927 Konung 928 universalmonarkisk ställning, så att alla kristna konungar borde betraktas som deras vasaller och kejsarens samtycke fordras för uppkomsten af nya konungavärdigheter. Så upphöjdes Böhmens hertig Wratislaw II 1086 till konung af kejsar Henrik IV, och ännu så sent som 1700 skapades ett konungarike - Preussen - med kejsarens bifall (se F r e d r i k I, konung af Preussen). Men medeltidens asketism, enligt hvilken allt världsligt och sålunda äfven statsväsendet endast genom att underordnas kyrkan upphörde att vara af ondo, medförde en ännu längre gående universalmonarkisk teokratisk uppfattning, nämligen att påfven hade öfverhöghet öfver såväl kejsaren som alla konungar, och i åtskilliga konungariken, t. ex. England (se Johan utan land), Polen, Portugal, Ungern, lyckades också påfven tidtals vinna erkännande åt detta anspråk. Till följd af nationalstaternas kraftiga utveckling mot medeltidens slut och den genom renässansen och reformationen åstadkomna omstörtningen af medeltidens kyrkliga uppfattning lösgjorde sig emellertid Europas konungar från allt, äfven nominellt, beroende af såväl kejsare som påfve, och under nya tiden kom därför konung att beteckna härskaren i en suverän stat. Napoleon I tillvällade sig emellertid med kejsarvärdigheten rätt att till- och afsätta af honom beroende konungar, men hans lydkonungadömen bortsopades vid hans fall eller blefvo suveräna. Numera kunna dock åter icke-suveräna konungar förekomma, nämligen i den moderna förbundsstaten (i tyska riket: konungarna af Preussen, Sachsen, Bajern och Württemberg). - Uppfattningen af det ursprungliga germanska konungadömet var såtillvida en privaträttslig, att alla konungasöner, äfven oäkta, ansågos ha arfsanspråk på konungadömet (ehuru de för att komma i besittning däraf behöfde folkets erkännande), hvaraf en följd blef sam-konungadömet hos åtskilliga germanfolk, t. ex. svenskar, franker och norrmän; denna uppfattning utvecklades ytterligare genom feodalismen, som lät hvarje maktinnehafvare, äfven konungen, framstå som en privaträttslig innehafvare af sitt område, och då enhetliga nationalstater på åtskilliga håll, t. ex. i Frankrike, uppstodo därigenom, att konungarna med sina omedelbara, ärftliga besittningar förenade indragna vasall-län, medförde detta en benägenhet att betrakta riket som en privat kunglig besittning - ett patrimonium. Den nya tidens oinskränkta (suveräna) konungadöme antog ofta en dylik patrimoniell karaktär, och därmed sammanhänger, att ännu i vår tid konungatitlar upptaga ej blott konungarikets namn, utan ock namn på de länder, genom hvilkas sammanbringande ett rike uppstått, ja äfven namn på länder, öfver hvilka konungarna ej alls ha någon regeringsmyndighet, men på hvilka de ändock anse sig ha besittningsanspråk. Så kallar sig Österrike-Ungerns monark, för att blott nämna hans kungliga titlar: apostolisk konung af Ungern, konung af Böhmen, Dalmatien och Kroatien, Slavonien, Galizien, Lodomerien, Illyrien och Jerusalem. De svenske regenterna af pfalziska, hessiska och holstein-gottorpska husen intogo på samma grund i den svenska kouungatiteln namnen på besittningar, som tillhörde deras familjer eller på hvilka dessa ansågo sig ha anspråk. Att under storhetstiden de eröfrade ländernas namn intogos i den svenska konungatiteln, var däremot betingadt af rikstanken, ej af en patrimoniell uppfattning, och ej heller är uttrycket "Sveriges, Götes och Vendes konung" i den nuvarande svenska konungatiteln af patrimoniellt ursprung, ty upphofvet därtill betydde ej "konung af Svealand, Götaland och Venden", utan "svearnas, götarnas och vendernas konung' ' (se Götes konung och Vendes konung). Oviljan mot det patrimoniella konungadömet förorsakade, att under den stora revolutionen den franska konungatiteln ändrades från "konung af Frankrike och Navarra" till "fransmännens konung", och så kallade sig äfven Ludvig Filip (1830). Äfven i de belgiska, grekiska och bulgariska konungatitlarna ingå folkens i stället för ländernas namn - ("helgernas", "hellenernas" och "bulgarisk"). - Under medeltiden hade emellertid också uppstått en statsvetenskaplig spekulation, som sökte konungadömets grund i en öfverlåtelse af folket - ett härskar-fördrag -, därmed gjorde folket till den ursprunglige innehafvaren af suveräniteten och inskränkte konungens myndighet genom härskarfördragets bestämmelser. Denna teori, som vid nya tidens början utbildades af monarkomakerna (se d. o.), fick praktisk tillämpning i striderna mellan konungarna och de från medeltiden härstammande aristokratiska råds- och ständerförsamlingarna, hvilka, där v a l r i k e var rådande (i det gamla Tyska riket, i Sverige till 1544, i Danmark till 1660, i Polen från nya tidens början), begagnade sig af valrätten till att ytterligt försvaga konungamakten (se H a n d-fästning, Konungaförsäkran och Valkapitulation). I dessa strider segrade emellertid på de flesta ställen konungadömet, som gentemot ständerna var förkämpe för statsintresset, och det var härigenom, som nya tidens oinskränkta konungamakt uppkom. I Tyska riket och Polen, där ständerväldet segrade, blef följden riksupplösning, och när arfriket 1791 infördes i Polen, var det för sent. Numera äro alla europeiska konungariken a r f r i k e n. I Sverige drogos de yttersta konsekvenserna af ständerväldet på folksuveränitetens grund under frihetstiden, men genom 1772 års revolution segrade äfven här konungadömet (dock ej i oinskränkt form). Förnämligast genom Rousseau (se d. o.) återupplifvades på 1700-talet, men i demokratisk form, den monarkomakiska teorien om konungadömet som ett uppdrag af det suveräna folket (folket fattadt såsom summan af de vid hvarje tidpunkt lefvande individerna); därpå grundades 1791 års franska konstitution, och denna uppfattning af konungadömet har fortfarande anhängare. I senare tider har emellertid en teori framträdt, som förkastar såväl den kungliga suveränitetsläran (både i teokratisk och patrimoniell form) som teorien om konungen som en blott mandatarie åt det suveräna folket (i nyssnämnda betydelse). Enligt denna teori tillhör suveräniteten staten själf, men däremot ej vare sig konungen eller folkliga myndigheter, som båda äro blott organ åt staten. I olikhet med ett republikanskt statsöfverhufvud har konungen då sitt uppdrag ej af folket, utan omedelbart af staten genom den existerande författningen, oafsedt huru denna uppstått. Det moderna konstitutionella konungadömet hvilar i allmänhet på denna teori - äfven det parlamentariska (i sin renaste form utbildadt i England), ty äfven i detta har konungen sin ställning genom själfva författningen, ehuru hans funktion hufvud- Ord, som saknas under K, torde sökas under C.