Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
927
Konung
928
universalmonarkisk ställning, så att alla kristna
konungar borde betraktas som deras vasaller och
kejsarens samtycke fordras för uppkomsten af nya
konungavärdigheter. Så upphöjdes Böhmens hertig
Wratislaw II 1086 till konung af kejsar Henrik IV,
och ännu så sent som 1700 skapades ett konungarike
- Preussen - med kejsarens bifall (se F r e d r i k
I, konung af Preussen). Men medeltidens asketism,
enligt hvilken allt världsligt och sålunda äfven
statsväsendet endast genom att underordnas kyrkan
upphörde att vara af ondo, medförde en ännu längre
gående universalmonarkisk teokratisk uppfattning,
nämligen att påfven hade öfverhöghet öfver såväl
kejsaren som alla konungar, och i åtskilliga
konungariken, t. ex. England (se Johan utan land),
Polen, Portugal, Ungern, lyckades också påfven tidtals
vinna erkännande åt detta anspråk. Till följd af
nationalstaternas kraftiga utveckling mot medeltidens
slut och den genom renässansen och reformationen
åstadkomna omstörtningen af medeltidens kyrkliga
uppfattning lösgjorde sig emellertid Europas konungar
från allt, äfven nominellt, beroende af såväl kejsare
som påfve, och under nya tiden kom därför konung
att beteckna härskaren i en suverän stat. Napoleon I
tillvällade sig emellertid med kejsarvärdigheten rätt
att till- och afsätta af honom beroende konungar,
men hans lydkonungadömen bortsopades vid hans
fall eller blefvo suveräna. Numera kunna dock åter
icke-suveräna konungar förekomma, nämligen i den
moderna förbundsstaten (i tyska riket: konungarna
af Preussen, Sachsen, Bajern och Württemberg). -
Uppfattningen af det ursprungliga germanska
konungadömet var såtillvida en privaträttslig,
att alla konungasöner, äfven oäkta, ansågos ha
arfsanspråk på konungadömet (ehuru de för att komma
i besittning däraf behöfde folkets erkännande),
hvaraf en följd blef sam-konungadömet hos åtskilliga
germanfolk, t. ex. svenskar, franker och norrmän;
denna uppfattning utvecklades ytterligare genom
feodalismen, som lät hvarje maktinnehafvare, äfven
konungen, framstå som en privaträttslig innehafvare
af sitt område, och då enhetliga nationalstater
på åtskilliga håll, t. ex. i Frankrike, uppstodo
därigenom, att konungarna med sina omedelbara,
ärftliga besittningar förenade indragna vasall-län,
medförde detta en benägenhet att betrakta riket som
en privat kunglig besittning - ett patrimonium. Den
nya tidens oinskränkta (suveräna) konungadöme antog
ofta en dylik patrimoniell karaktär, och därmed
sammanhänger, att ännu i vår tid konungatitlar
upptaga ej blott konungarikets namn, utan ock namn
på de länder, genom hvilkas sammanbringande ett
rike uppstått, ja äfven namn på länder, öfver hvilka
konungarna ej alls ha någon regeringsmyndighet, men på
hvilka de ändock anse sig ha besittningsanspråk. Så
kallar sig Österrike-Ungerns monark, för att blott
nämna hans kungliga titlar: apostolisk konung af
Ungern, konung af Böhmen, Dalmatien och Kroatien,
Slavonien, Galizien, Lodomerien, Illyrien och
Jerusalem. De svenske regenterna af pfalziska,
hessiska och holstein-gottorpska husen intogo på
samma grund i den svenska kouungatiteln namnen på
besittningar, som tillhörde deras familjer eller
på hvilka dessa ansågo sig ha anspråk. Att under
storhetstiden de eröfrade ländernas namn intogos i
den svenska konungatiteln, var däremot betingadt
af rikstanken, ej af en patrimoniell
uppfattning, och ej heller är uttrycket "Sveriges,
Götes och Vendes konung" i den nuvarande svenska
konungatiteln af patrimoniellt ursprung, ty upphofvet
därtill betydde ej "konung af Svealand, Götaland
och Venden", utan "svearnas, götarnas och vendernas
konung’ ’ (se Götes konung och Vendes konung). Oviljan
mot det patrimoniella konungadömet förorsakade,
att under den stora revolutionen den franska
konungatiteln ändrades från "konung af Frankrike
och Navarra" till "fransmännens konung", och så
kallade sig äfven Ludvig Filip (1830). Äfven i de
belgiska, grekiska och bulgariska konungatitlarna ingå
folkens i stället för ländernas namn - ("helgernas",
"hellenernas" och "bulgarisk"). - Under medeltiden
hade emellertid också uppstått en statsvetenskaplig
spekulation, som sökte konungadömets grund i
en öfverlåtelse af folket - ett härskar-fördrag
-, därmed gjorde folket till den ursprunglige
innehafvaren af suveräniteten och inskränkte
konungens myndighet genom härskarfördragets
bestämmelser. Denna teori, som vid nya tidens
början utbildades af monarkomakerna (se d. o.), fick
praktisk tillämpning i striderna mellan konungarna
och de från medeltiden härstammande aristokratiska
råds- och ständerförsamlingarna, hvilka, där
v a l r i k e var rådande (i det gamla Tyska riket,
i Sverige till 1544, i Danmark till 1660, i Polen
från nya tidens början), begagnade sig af valrätten
till att ytterligt försvaga konungamakten (se
H a n d-fästning, Konungaförsäkran och Valkapitulation). I
dessa strider segrade emellertid på de flesta
ställen konungadömet, som gentemot ständerna var
förkämpe för statsintresset, och det var härigenom,
som nya tidens oinskränkta konungamakt uppkom. I
Tyska riket och Polen, där ständerväldet segrade,
blef följden riksupplösning, och när arfriket 1791
infördes i Polen, var det för sent. Numera äro alla
europeiska konungariken a r f r i k e n. I Sverige
drogos de yttersta konsekvenserna af ständerväldet på
folksuveränitetens grund under frihetstiden, men genom
1772 års revolution segrade äfven här konungadömet
(dock ej i oinskränkt form). Förnämligast genom
Rousseau (se d. o.) återupplifvades på 1700-talet,
men i demokratisk form, den monarkomakiska teorien
om konungadömet som ett uppdrag af det suveräna
folket (folket fattadt såsom summan af de vid hvarje
tidpunkt lefvande individerna); därpå grundades 1791
års franska konstitution, och denna uppfattning
af konungadömet har fortfarande anhängare. I
senare tider har emellertid en teori framträdt,
som förkastar såväl den kungliga suveränitetsläran
(både i teokratisk och patrimoniell form) som teorien
om konungen som en blott mandatarie åt det suveräna
folket (i nyssnämnda betydelse). Enligt denna teori
tillhör suveräniteten staten själf, men däremot
ej vare sig konungen eller folkliga myndigheter,
som båda äro blott organ åt staten. I olikhet med
ett republikanskt statsöfverhufvud har konungen
då sitt uppdrag ej af folket, utan omedelbart af
staten genom den existerande författningen, oafsedt
huru denna uppstått. Det moderna konstitutionella
konungadömet hvilar i allmänhet på denna teori -
äfven det parlamentariska (i sin renaste form
utbildadt i England), ty äfven i detta har konungen
sin ställning genom själfva författningen, ehuru hans
funktion hufvud-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
