1015 Koralbok-Koraller 1016 mationstiden hade församlingssången, ledd af a-cap-pellakör, varit ett omedelbart uttryck för det friskt pulserande tros- och känslolifvet, men allteftersom orgeln vann insteg och öfvertog ledningen af psalmsången, fick denna alltmera sin nyare långsläpiga och rytmlösa prägel. Därtill bidrog äfven böjelsen att åt de världsliga melodier, som ofta upptogos, förläna mera allvar och högtidlighet. Upplysnings-tidehvarfvet med sitt nyktra nivelleringsbegär fullbordade utslätningen och förenklingen af koralmelodierna, bortskärande af melismer, utplånandet af skillnaden mellan långa och korta toner. - I den svenska kyrkan idkades koralsången under katolska tiden af en mängd "sjungepräster" och korgossar. (Medeltida sångböcker med rätt rikliga och ofta sköna prof på dåtida svensk kyrkosång finnas bevarade i k. biblioteket och biblioteken i Uppsala, Skara, Linköping o. s. v. samt i det troligen af Ghotan omkr. 1490 tryckta "Graduale", i de af finnen T. P. Euuta 1582 utg. "Pise cantiones" och de af 0. F. Byström 1900 ff. utgifna styckena "Ur medeltidens kyrkosång", hvaraf flera pläga som "rytmiska koraler" sjungas på Skansen.) Efter reformationen utvecklade sig här församlingens psalmsång mycket långsamt. Den egde emellertid rytmisk liffullhet och leddes af kantor (klockare; se dessa ord) eller af inöfvad unison skolkor. Man begagnade dels gamla medeltidshymner, dels nya af svensk härkomst, dels allt flera från utlandet införda, i synnerhet tyska protestantiska koraler (af Luther, J. Walther, Phil. Nicolai, J. H. Schein, J. Schop, J. Criiger, H. Albert, G. Neumark, J. Neander m. fl.). Vår första psalmbok med tryckta noter utkom 1616 i Uppsala. Omfångsrikare var H. L. Ehezelius' koralbok, 1619, och viktigast blef den officiella koralpsalmboken 1697. Den ofvannämnda försteningen af rytmen blef auktoriserad genom Hseffners koralbok (1820- 21), hvilken oafsedt vissa förtjänster (se H se f f n e r) är uppgjord efter godtyckliga principer och tillika stöter dessa principer för hufvudet. Motståndet mot densamma framträdde genast, förnyades sedan ofta och alstrade åtskilliga försök till koralbearbetningar: Åhlström, Pettersson, Mankell, Lewerth, Sandström, Humbla, Södling. Omsider tog Musikaliska akademien saken om hand och uppdrog 1867 åt Franz Berwald att omarbeta Hseffners koralbok. Berwald medhann före sin död (1868) 59 psalmer. I dessa (ännu otryckta) bearbetningar rensade han grundligt harmonierna och skänkte flera alternativ, men lät den likformiga rytmen bibehållas orubbad. J. A. Josephson fick uppdrag att fortsätta och utgaf 1877 ett "förslag till ändringar" af ps. 60-200. Hans sträfvan att göra melodierna lifligare inskränkte sig mest till, att han åt många koraler återbördade den enkla trippeltakten. En rik fond af historisk och musikteoretisk insikt samt mästerskap i harmonibehandling nedlade J. Lindegren i sitt arbete "Svensk koralbok, den svenska församlingssångens verkliga toner och rytmer, historiskt restituerade" (1905), som förutom många äldre och nyare alternativ omfattar alla 500 psalmerna, af Lindegren afsedda att utföras med ledning af inöfvad unison kör jämte orgel. Någon tvekan om hans bearbetnings praktiska brukbarhet i allo vållas emellertid åtminstone af den rätt ymnigt införda blandade takten, låt vara att denna har gamla anor. Tidigare än hans arbete utkom den på föranstaltande af sällskapet Svenska kyrkosångens vänner utarbetade, likaledes fullständiga "Svensk koralbok i reviderad rytmisk form" (1901; 2:a uppl. 1903), som ock bär vittne om det nyväckta intresset för psalmsångens återförande till sin forna rytmiskt friska och innerliga karaktär. - Den lutherska kyrkans koral blef en viktig beståndsdel af gudstjänsten och utöfvade äfven på den andliga konstmusiken ett inflytande, som nådde sin höjdpunkt i Seb. Bachs "passionsmusik". Bland utgifvare af den evangelisk-lutherska koralens ursprungsskatter må nämnas Winterfeld (1843-47), Zahn, Schöberlein och Kummerle. A. L.* E. P-t. Koralbok, samling af (evangeliska) koraler, satta fyrstämmigt eller med blott melodierna och besiftrad bas, närmast till bruk för organisterna vid ackompanjerandet af församlingens psalmsång. Se E o r a 1. Korallalger, bot., namn på algfamiljen Garallina-cece (se Kalk al ge r). Koralldjur, zool. Se Coelenterata. Koraller, Koralldjur (Polypi, Anthozoa), zool., en klass af kavitetsdjurens (Cœlenteraternas) hufvudafdelning, utmärkas därigenom, att själfva djuret (polypen), nästan alltid fastväxt med den nedre, bredare delen (foten), utgöres af en säck, hvars öfre, öppna, smalare del är instjälpt i den nedre, vidare delen och fritt nedhänger däri, men ej når bottnen (jfr Cœlenterata, fig. 2). Den genom denna instjälpning åstadkomna öfre kanten kallas disk l. munskifva och har i sin midt munnen, som nedåt fortsättes i svalgröret, hvilket nedåt är fritt öppet mot kroppshålan (urtarmen). Från djurets yttre vägg gå inåt vertikala skiljeväggar (septa), som äro fria mot kroppshålan, men förena svalgröret med den yttre väggen. Genom dessa skiljeväggar delas djurets kroppshåla i rum l. fack. Stundom äro blott några fullständiga, d. v. s. nå ända fram till svalgröret, under det att andra upphöra, innan de nå svalgrörets vägg, d. v. s. äro ofullständiga. Skiljeväggarna bära könsorgan, muskler och mesenterialfilament (tjocka strimmor af epitel, rikt på körtel- och nässelceller). Kring munnen sitta indragbara, oftast ihåliga armar (tentakler), till antal och läge vanligen motsvarande kroppshålans fack. Dessa armar äro fullsatta med s. k. nässelceller (se Cœlenterata). Munnen tjänar både till födans intagande och till de osmälta delarnas utkastande. Särskild cirkulationsapparat finnes ej. Nervsystemet står på det lägsta stadiet af utbildning. De kolonibildande korallerna ha nästan alltid ett skelett af kolsyrad kalk eller af ett slags hornsubstans. Stundom uppbygges skelettet af alternerande kalk- och horndelar. Man skiljer på axelskelett och barkskelett. De förra äro inskränkta till djurets inre, medan den mjuka barken och de i denna belägna polyperna äro oförkalkade. Barkskeletten däremot utgå från polyperna och motsvara till en viss grad dessas komplicerade byggnad. Koralldjuren äro skildkönade, undantagsvis samkönade (hermafroditer). Jämte könsfortplantning förekommer dessutom hos ett stort antal koraller äfven fortplantning genom delning och knoppning, hvarigenom greniga former uppstå, enär de nya djuren oftast stanna i förbindelse med moderdjuret och dymedelst bilda en koloni (korall- l. polypstock). Genom de olika sätt, på hvilka knoppningen och den mer eller mindre fullständiga delningen försiggå,