uppkomma polypstockar af mycket växlande former (jfr Cœlenterata, sp. 489--490 samt fig. 12 o. 13). Då hithörande djur i allmänhet upptaga kalk, uppstå genom upprepad delning och knoppning kolonier, som kunna uppnå betydliga dimensioner och i sina yngre delar fortfara att lefva, äfven sedan de gamla för länge sedan äro döda och ej utgöra annat än en kalkmassa. Jämförelsevis få former äro enkla. Alla koralldjur lefva i hafvet, och sådana finnas i nästan alla haf. De stora, greniga, kalkrika formerna, som förekomma tillsammans i stor mängd och bilda korallref (se d. o.), förekomma dock blott i de varmare hafven och på ej alltför stort djup (bankkoraller). Andra former, mest enkla, finnas dock äfven på mycket betydligt djup. Korallerna delas numera vanligen i 2 ordningar: I. Alcyonaria, Octocorallia l. Octatinia. Dessa ha 8 parflikade, i en enkel krans ställda armar. Hit höra de s. k. barkkorallerna, hvilkas polypstock består af en stomme af kalk eller horn, omgifven af ett köttigt hölje ("barken"), i hvilket djuren sitta. Den viktigaste af dem är

Ädelkorall. (Nat. storl.)

ädelkorallen (Corallium rubrum; se fig.), som förekommer i Medelhafvet, särskildt vid Sardiniens och Algeriets kuster, på ett par hundra famnars djup och vanligen upphämtas från hafsbottnen medelst en säcklik bottenskrapa, mera sällan tages af dykare. Den hårda, oftast vackert röda kalkstommen nyttjas till smycken o. d. och är därför föremål för en ganska storartad fångst. Vinsten af det företrädesvis af neapolitanare bedrifna korallfisket har beräknats till omkr. 2 mill. frcs om året. Äfven sjöpennorna, hornkorallerna och orgelkorallerna (se dessa ord) samt korkkorallerna (se Alcyonium) höra hit. II. Zoantharia l. Hexacorallia. Om dem se Cœlenterata, sp. 489--490. Litt.: Lacaze-Duthiers, "Histoire naturelle du corail" (1864), Cleve, "Om korallerna" (i "Ur vår tids forskning", 1873), R. Langenbeck, "Die theorien über die entstehung der korallen und korallenriffe" (1890), och G. v. Koch, "Das skelett der steinkorallen" (1896). B. L-n. (L-e.) Korallfingersvampen, bot. Se Clavaria, sp. 415, med fig. Korallfiske. Se Koraller. Korallin, kem. Se Tjärfärger. Korallinacéer, bot. Se Kalkalger. Korallkalk, Korallkalksten. Se Faksekalk, Kalksten och Kritsystemet. Korallofil (af grek. fi'los, vän), zool., geol., den djurvärld, som direkt eller indirekt lefver af korallrefvets polypdjur och som således håller till i närmaste närhet af ett korallref (se Faksekalk). A. Hng. Korallormen, zool. Se Elaps. Korallref, geol., upp till hafsytan eller något öfver denna nående grund eller hafsbank, som till sin hufvudmassa utgöres af koraller samt skal af snäckor och musslor m. m., hopkittade medelst kalkslam och söndergrusade delar af nämnda djurs skal. I afseende på belägenhet och yttre form indelas korallrefven i flera slag, nämligen kustref, barriärref och ringref l. atoller. De förstnämnda äro belägna tätt invid kusterna och sammanhänga med dem; barriärrefven (se d. o.) sträcka sig, mer eller mindre sammanhängande, parallellt med kusterna, och ringrefven (atollerna) bilda aflånga eller ringformade remsor af land, som omsluta en grund, lugn sjö eller lagun samt utgöra (se fig. 2 och Atoll) nästan alltid själfständiga öar. Sällan uppnå dessa någon anmärkningsvärd höjd öfver hafsytan. Korallref och korallöar förekomma, flerstädes i stort antal tillsammans, i Stilla oceanen, Atlantiska hafvet, särskildt omkring de Västindiska öarna och Florida, i Indiska, Persiska och Arabiska hafven o. s. v. -- Enligt Darwins teori skulle i allmänhet ringrefven vara en senare utvecklingsform af barriärrefven och dessa af kustrefven. Darwin antog nämligen, att inom de trakter, där korallöar och korallref nu förekomma, hafsbottnen varit och är stadd i en långsamt nedsjunkande rörelse och att samtidigt därmed koralldjuren vuxit uppåt från de forna öarnas öfre delar. Emedan korallerna bäst trifvas på refvens yttersidor, där de äro utsatta för vågsvallet, och enär de

Fig. 1.

icke lefva på stort djup, skulle (se fig. 1) ett kustref, a, småningom förvandlas till barriärref, b, om bottnen sänkte sig så, att hafsytan stege från 1 till 2 å figuren, och vid grundens ytterligare nedsänkning skulle, då hafvet stode vid 3, uppstå ringrefvet c. Senare tiders naturvetenskapliga sjöexpeditioner ha dock gifvit vid handen, att den af Darwin m. fl. antagna nedsänkningen af hafsbottnen icke alltid behöfver anlitas som villkor för att barriärref och atoller skola bildas. Uppkomsten af sådana, där de icke nedgå till stort djup, torde, enligt hvad man trott sig finna, bero på andra orsaker, såsom hopandet af kalkalstrande (kalkafsöndrande) djurs skal inom vissa