korr., boktr., förkortning för korrektur. Korradera. Se Korrodera. Korrasion, geol. Se Korrosion. Korrealförbindelse. Se Korrealobligation. Korrealitet. Se Korrealobligation. Korrealobligation 1. Korrealförbindelse (af lat. con, med, och refus, skyldig) kallas ett sådant skuldförhållande, där flera personer äro samborgenärer (correi credendi, aktiv korrealitet) eller samgäldenärer (correi debendi, passiv korrealitet) till det hela. I romersk rätt, där institutet eg. utbildats, var, när flera personer funnos på endera eller båda sidorna, i regel enhvar af dessa berättigad, resp. förpliktad blott till en viss del, pro parte, hvarvid dock obligationens delbarhet var nödvändig förutsättning. Däremot inträdde vid odelbarhet och uttryckligt stadgande, att enhvar skulle svara för, resp. ha anspråk på det hela, korrealitet i vidsträckt bemärkelse, eller undantagsvis kumulation, i hvilket senare fall likväl ingen gemenskap mellan borgenärerna, resp. gäldenärerna, inbördes förefanns. Exempel på kumulation är den obligatoriska förbindelse till privatstraff, som åligger enhvar af flera deltagare i ett misshandelsbrott, där målseganden af dem alla, hvar för sig, kan utkräfva hela vitet och alltså erhålla detta lika många gånger som antalet skyldiga. Helt annorlunda ställer sig t. ex. förpliktelsen till skadestånd på grund af samma misshandelsbrott: skadeståndet utgår blott en gång med fullt belopp, men enhvar häftar för dess betalning ; här föreligger dock icke egentlig korrealitet, utan blott solidaritet i romersk rättslig mening. Korrealitet åter inträder t. ex. när flera personer gemensamt utfästa betalning en för alla och alla för en. Skillnaden består däri, att vid solidaritet upphör förpliktelsen för enhvar i förhållande till borgenären, resp. enhvar borgenärs rätt i förhållande till gäldenären, först med betalningen eller fullgörandet på annat sätt, hvaremot vid korrealitet förpliktelsen, resp. rätten upphör för alla, så snart den upphört för någon, äfven om fullgörande ej skett, och särskildt redan genom litis contestatio (se d. o.). Man kan säga, att vid korrealobligationen är ej blott prestationen, utan äfven rättsgrunden (causa) en enda, men vid solidarobligationen rättsgrunderna flera, en för hvarje correus, och att därför vid den förra icke blott prestationen, utan äfven hvarje annat faktum, som upphäfver förbindelsen för den ena, äfven gör det för de öfrige, såvida däraf rättsgrunden beröres, hvaremot vid den senare detta icke blir fallet. Betecknas borgenären med A, gäldenärerna med B, C, D, rättsgrunden med c, prestationen med p, så torde följande schema (efter Heilfron) åskådliggöra skillnaden: 1) 4_c_J£L_p. 2) A <-c' - 0->p. D] \c3 - D/ korrealitet. solidaritet. I 1) befrias B, C, D genom prestation (p] såväl som genom upphäfvande af rättsgrunden (c); i 2) likaledes genom prestationen, men genom upphäfvande af rättsgrunden q endast B, ej C och D, o. s. v. Emellertid försvann under kejsartiden mer och mer den praktiska betydelsen af skillnaden, i det att dels litiscontestationens verkningar ändrades, dels andra stadganden medförde en utjämning. Många finnas ock, som anse, att ingen som helst principiell skillnad någonsin funnits, utan blott att vissa olika följder i olika fall förbundits med obligationsgemenskapen, ftld- Korrekt (af lat. corrifgere, förbättra), riktig, regelmässig, felfri; ”juste”. Jfr Idiomatiskt. Korrekt hamntid. Se Hamntid. Korrektion (af lat. corrigere, förbättra), rättelse, förbättring; tukt, bestraffning. -- Korrektionist, tukthusfånge; hjon vid arbetsinrättning. -- Korrektionshus, tukthus; förbättringsanstalt; arbetsinrättning. Jfr Fängelsesystem, sp. 257, Lösdrifvare, Tvångsarbetsanstalt. Korrektiv (af lat. corrigere, förbättra), som tjänar till förbättring eller beriktigande; förbättringsmedel, rättelsemedel. Korrektor (se Korrektur), yrkes-korrekturläsare. Korrektur (af lat. corrigere, ändra, förbättra), förkort, korr., boktr., afdrag af en uppsatt tryckform för anmärkande i detsamma af de fel, som möjligen uppkommit vid sättningen eller härleda sig från manuskriptet. (Äfven före tryckningen af litografier, färggravyrer o. d. granskas korrekturafdrag.) Rättelserna göras i högra marginalen vid sidan om ett vertikalt streck, och vid anmärkande af de vanliga korrekturfelen nyttjar man vissa öfverenskomna tecken (korrekturtecken), hvilka finnas grafiskt förtydligade å omstående, tabellariskt uppställda Prof på korrektur (sp. 1071--72). Å illustrationssidorna 2 o. 3 till art. Boktryckarkonst finnas afbildningar af de inom sätterierna vid korrekturbehandling nyttjade redskapen korrigertång, korrekturpress, korrigeringsbord och korrekturklappborste. -- Korrekturförsändelser i korsband postbehandlas enligt samma låga taxa som trycksaker, äfven när rättelser och tillägg ditskrifvits och manuskript är bifogadt. Korrelat (af lat. con, med, och referre, hänföra), log., gramm., begrepp, som stå i växelförhållande till hvarandra, t. ex. höger och vänster; sådana ord i olika satser, som hän visa-på hvarandra och därigenom förbinda de satser, i hvilka de stå. Så äro relativt pronomen och det ord i hufvudsatsen, på hvilket det syftar, sinsemellan korrelat. Vanligen kallar man bara det åsyftade ordet för korrelat, det hänvisande däremot för anaforiskt pronomer (jfr Anafor). Grundformen för korrelation är ett determinativ i hufvudsatsen och ett däremot svarande relativ i bisatsen, t. ex. den boken, som jag läser; det huset, där jag bor; ehuru han är sjuk, arbetar han dock; ju varmare en kropp är, dess större rum intager den; han var redan så långt borta, att han ej hördes. Till följd af senare utveckling i språkbruket kan determinativet ofta utelämnas eller flyttas in i bisatsen och ersätter ej sällan relativet, t. ex. jag blef ledsen, för det (= emedan) han kom, i st. f. jag blef ledsen för det att han kom. Äfven hufvudsatser kunna förbindas genom korrelat, t. ex. han är visserligen sjuk, men arbetar dock. Han stannade kvar en vecka. Därpå for han vidare. -- Den grammatiskt och stilistiskt riktiga behandlingen af korrelatorden med hänsyn till kongruens, ordval o. s. v. är föremål för en mångfald regler i språk-