kråka af denna anledning eller vid någon fara låter höra sitt läte, samlas alla inom hörhåll varande. Under fortplantningstiden lefva kråkorna parvis, vid andra tider af året ofta i flock. Sitt bo bygger kråkan i slutet af mars eller början af april i höga träd. Gamla bon repareras ofta och användas på nytt. Underlaget består af torra kvistar, därpå följa gräs, bastremsor, rötter m. m., så ett lerlager och innerst ull, hår, borst och andra mjuka saker. Äggen äro 3 till 6, gröngrå, fläckade med lefverbrunt och ask-grått. Honan ensam rufvar, men båda föräldrarna vårda ungarna, som, äfven sedan de lämnat boet, förses med föda och då ofta äta ur gapet på de gamla. Kråkan gör mycken nytta genom att förtära döda djurkroppar och skadliga smådjur, t. ex. sniglar, insekter m. m., men den skada hon förorsakar torde nog öfvergå den nytta hon gör. I trädgårdar och på fälten plundrar hon flitigt frukt, köksväxter, groende eller mogen säd o. s. v. För småfåglar, andra smärre ryggradsdjur och villebrådet är hon ett plågoris, långt svårare än roffåglarna. Äggen hackar hon sönder och dricker ur innehållet, sedan hon antingen suttit på lur, tills den rufvande honan lämnat sitt bo, eller fördrifvit henne därifrån (hon skyr därvid icke att jaga bort en så stor fågel som ejder-honan). Ungar af fåglar, däggdjur o. s. v. äter hon upp efter att ofta ha illa marterat dem. Fisk snattar hon ifrån fångstredskapen; höns- och dufbon plundrar hon utan barmhärtighet. För att motarbeta hennes framfart ha i Sverige flera hushållningssällskap utfäst premier, och enskilda personer ha för sina gods följt exemplet. Kråkan skjutes lätt för en lefvande uf, hvarvid jägaren döljer sig i en i marken an bragt skjutkoja. Bästa sättet är dock att uppsöka bona strax efter ungarnas utkläckande (förstör man äggen, värper honan om), söka skjuta föräldrarna, då de flyga omkring, och slå ihjäl ungarna. Svarta kråkan är svart ofvan, med purpurglans, och undertill obetydligt stötande i violett; vingarna och stjärten äro grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen äro fjäderspolarna synliga. Längden stiger till 46 cm. Svarta kråkan är troligen blott en lokalform af den grå, med hvilken hon stundom parar sig. Hon förekommer i en stor del af Europa och Asien. I Sverige har hon iakttagits endast några få gånger. Råkan är svart, med blå och purpuraktig glans, i synnerhet på hufvudet och halsen, hvilkas fjäderklädnad är fin och silkeslik och där inga fjäderspolar äro synliga. Hos äldre exemplar äro näsborsten och ansiktsfjädrarna af nötta. Längden utgör 46 cm. eller mera. Arten häckar allmänt i Skåne, på Öland och Gottland äfvensom på något enda ställe längre norr ut (t. ex. i Onsala, vid Lidköping och Omberg) samt visar sig enstaka eller i flock ända upp i Norrland. Hon finnes äfven i öfriga delar af Europa (utom i de nordligare) samt inåt Asien till Afganistan och Kashmir. Hon uppehåller sig helst, där slättmarker omväxla med löfskogsdungar. Rå-kan blir, då hon häckar i trädgårdar och parker, ofta ytterst obehaglig genom sitt skrik samt genom att hon i hög grad smutsar ned. Endast med stort besvär kan hon fördrifvas från det ställe, där hon häckat. Väl förgriper hon sig då och då på något mindre villebråd och bortplockar säd eller frukt, men den nytta hon gör torde ersätta detta i mångfaldig grad. Råkan är nämligen den bästa utrotare af ollonborrarna och deras larver äfvensom af sniglar och råttor. Hennes fina luktsinne sätter henne i stånd att utröna, hvar en larv finnes, och då borrar hon med näbben i jorden, tills hon träffat på honörn. Mot vintern flytta många råkor till sydligare länder och uppträda då massvis, ofta i skaror på tusentals individer. I södra Europa och i norra Afrika äro skarorna aldrig så stora som i Tyskland, enär lämplig föda synes tryta i södern. Råkans kött ätes understundom. Korpen (fig. 2) är svart, glänsande i grönt och purpur; någon gång är den hvit eller gulaktigt hvit. Längden kan stiga till 70 cm. Korpen förekommer sparsamt i hela Sverige, såväl inuti landet som vid Fig. 2. Korp. kusterna. F. 9. bebor den Europa, norra och mellersta Asien, Grönland och Nord-Amerika. Den är mycket slug och försiktig samt ständigt fiende till roffåglar, som den modigt angriper. Den flyger högt och uthållande samt sväfvar ofta omkring kretsformigt högt uppe i luften. Utom sitt vanliga, sträfva skrik har den ett välljudande, klingande läte, som den dock sällan låter höra, äfvensom en ganska svag, gnolande sång. Korparna lefva vanligen parvis, äfven om vintern, och slå sig icke tillsammans med andra kråkfåglar. I det hela taget gör den mera skada än gagn. Unga korpar kunna lätt tämjas och låta dressera sig till hvarjehanda. Korpen kan läras att tydligt utsäga ord, skälla, skratta o. s. v. Det påstås, att den uppnår en mycket hög ålder, ända till hundra år och därutöfver; säkert är, att individer anträffats, som varit fullt 70 år gamla. C. R. S. (L-e.) Korpulens (af lat. corpus, kropp), med., fetma. 83 Fettsot. - Korpulent, fet och frodig; alltför fyllig. Korpus. Se Corpus. Korpuskel (lat.. corpu'sculum, dim. af corpus, kropp, substans), liten kropp, smådel. Jfr Corpusculum. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.