betecknar korset; det betyder endast "påle" och säger således icke, huruvida något tvärträ var fäst vid den lodräta pålen, eller hvar detta hade sin plats. Om det kors, på hvilket romarna läto slafvar och grofva missdådare lida en kvalfull död, uppges hos flera författare, att det hade samma form som bokstafven T (fig. 1), d. v. s., att på öfre ändan af en lodrät påle (korsets "stam") låg ett tvärträ. Denna anordning är på en gång den enklaste och den mest praktiska, emedan tvärträet då hvilar ofvanpå pålen. Äfven den af bildning af den korsfäste Kristus, som ses i fig. 2 och som är en af de allra äldsta framställningarna af Golgatakorset vi nu ega, visar ett kors af sådan T-form. I ett till det romerska kejsarpalatset hörande rum ristades denna bild under 3:e årh. af en hedning, som ville håna de kristne och därför framställde deras gud som en man med åsnehufvud. Vid sidan af korsstammens öfre ända är ett smalt stöd tecknadt, hvilket bär den "öfverskrift" (titulus), som Pilatus lät sätta på Kristi kors. Under hela medeltiden, liksom under renässansens tid, äro också såväl Kristi kors som de kors, på hvilka de två missgärningsmännen hänga, mången gång T-formiga. Kors af denna form kallas ofta egyptiska kors l. Antoniuskors. De vanligaste formerna af korset, sådant detta förekommer i den kristna kyrkan, äro emellertid det grekiska och det latinska korset. Härvid bör dock märkas, att den förra formen är lika litet kännetecknande för och uteslutande använd inom den grekiska eller den österländska kyrkan, som den senare formen är karakteristisk för den romerska eller västerländska kyrkan. Det grekiska korset (fig. 3), som har alla fyra delarna lika långa, eller rättare lika korta, har uppstått ur den symbol, ett hjul med fyra ekrar, som redan långt före kristendomens uppträdande betecknade först solen och solens gud, sedan det gudomliga i och för sig. Då solen afbildas, ej sällan tillsammans med månen (såsom i fig. 4), är det nämligen ofta i form af ett hjul med fyra ekrar. Stundom ses strålar mellan ekrarna (fig. 5), som antyda, att man ej har för sig ett vanligt hjul, utan det strålande himlahjulet. Som symbol af det gudomliga användes det fyrekriga hjulet af de kristne, liksom af deras förfäder. Det ses ofta i katakomberna och på andra minnen från den äldsta kristna tiden. Och det var det tecknet (konsekrationskorset, fig. 6), som under medeltidens olika århundraden målades på väggen af den nyinvigda kyrkan. Samma tecken (korsglorian), stundom med strålar mellan ekrarna (fig. 7), ses ock bakom hufvudet på den korsfäste Kristus, där det ej, såsom man vanligen föreställer sig, betecknar hans död på korset, utan hans gudom. Då ett konstverk visar oss en på korset fäst man, behöfves ingen symbol för att visa, att han är korsfäst; det se vi. Men det kan behöfvas en symbol för att visa, att han är gudomlig. När Treenigheten afbildades under medeltiden, skedde det stundom så, som den i fig. 8 återgifna teckningen i ett manuskript visar. Här ser man det fyrekriga hjulet, den s. k. korsglorian, bakom alla tre hufvudena, ehuru det tecknet hvarken i fråga om Gud fader eller Den helige ande kan ha afseende på korset. Men för alla tre personerna i Treenigheten är det gemensamt, att de äro gudomliga, och det är detta, som tecknet afser. Småningom undergick hjulsymbolen en förändring, i det att ekrarna blefvo allt bredare och hjulringen allt smalare och mindre framträdande. Slutligen försvinner ringen helt och hållet. Endast de fyra ekrarna äro kvar. Ändarna af det grekiska kors, som på detta sätt uppstått, äro ofta i början af rundade på det sätt, som ekrarnas ändar voro afrundade på den tid, då de ännu omgåfvos af hjulringen. De små kors af guld och silfver (fig. 9), som upptagits ur de äldsta kristna grafvarna på Björkö, Ansgarius' Birka, ha sådana afrundade ändar. Mellan ekrarna ses ofta spetsar (fig. 10), som äro kvarlefvor af de förr på hjulet mellan ekrarna synliga, redan omtalade strålarna. Märkvärdigt nog har samma utveckling försiggått långt före Kristi födelse. På de alabasterhällar, som under 9:e årh. f. Kr. prydde väggarna i de assyriska konungapalatsen, ser man ofta kring konungens hals symbolerna af de tre. förnämsta gudar, som han och hans folk dyrkade: solen, månen och Venusplaneten (Istar). Solen är vanligen framställd som ett hjul med fyra ekrar, i hvars midt en liten rundel är synlig; det är hålet för hjulaxeln (fig. 11). Men stundom har solhjulet mist sin ring. Endast de fyra ekrarna återstå, bildande ett grekiskt kors; i deras midt ses ännu den lilla rundeln, hålet för axeln (fig. 12). Under sådana förhållanden kan det ej väcka förvåning, att äfven långt tidigare, omkr. det 2:a förkristna årtusendets midt det grekiska korset visar sig på Kreta; äfven där har denna symbol uppstått på ett liknande sätt, ur hjulet. Det latinska korset (fig. 13) har stammens nedre del betydligt längre än den öfre delen. Denna korsform har uppstått på flera sätt, af hvilka tre här kunna nämnas. Ett är, att den nedre delen af det grekiska korsets stam småningom förlänges, under det att den öfre delen förblir oförändrad. När man ville af bilda det vid korsfästelsen använda korset, blef en sådan förlängning nödvändig, emedan det grekiska korset ju icke passar för den mänskliga kroppens form. Ett annat sätt är, att det grekiska korset, som ofta ses fäst på den öfre ändan af en staf, sammansmälter med denna, i det att den i början tydligt angifna skillnaden mellan korsets nedre del och stafven ej längre är synlig. Härigenom uppstår ett kors med lång nederdel, ett latinskt kors. Ett tredje sätt är, att ett T-formadt kors förlänges ofvanför tvärträet för den midtpå detta sittande "öfverskriftens" skull. Stödet för öfverskriften, som egentligen var mycket smalare än korsets stam (fig. 14), blir lika tjockt som denna, hvarigenom det hela bildar ett latinskt kors (fig. 15). Hvarken det grekiska eller det latinska korset återger således formen af det på Golgata resta korset, och den i den kristna kyrkan vanliga korssymbolen, hvilken ansetts vara det för vår religion mest karakteristiska tecknet, har sitt ursprung i tider, som ligga långt bakom denna religions uppkomst. Korset visar sig vara ej, såsom vi föreställt oss, en symbol af Kristi förnedring, af hans död som en missdådare, utan af hans härlighet, af hans gudom. Jfr 0. Montelius, "Hjulet som en religiös sinnebild i förkristen och kristen tid" (i "Nord. tidskr.", 1901), "Solens hjul och det kristna korset" (ibid., 1904), "Det latinska korset" (ibid., 1907). b) Andra former af korset äro Andreaskorset (se d. o.), aposteln Andreas' marterredskap, i form