Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korståg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besegrade (12 aug. 1099) en egyptisk här vid Askalon, men
afled redan 1100 och erhöll till efterträdare sin
broder Balduin, som lät kröna sig till konung (25
dec. 1100). Underrättelsen om Jerusalems intagande
och slaget vid Askalon lockade nya korsfararskaror
att draga till Heliga landet; de fleste förgingos på
färden, och endast ett fåtal nådde fram till Antiokia.
Under de följande åren omtalas flera
korsfararexpeditioner till Palestina (1110, 1123)
och för kampen mot de otrogne skapades de berömda
riddarsamfunden Tempelherreorden (se d. o.) och
Johannitorden (se d. o.), den senare uppvuxen ur
ett tidigare befintligt hospitalsbrödraskap. Edessas
eröfring af seldschuken Emad ed-din Zenki (dec. 1144)
gaf påfven Eugenius III (se d. o.) anledning att i en
till fransmännen ställd rundskrifvelse (dec. 1145)
uppfordra till ett nytt korståg, andra korståget,
samt att på våren 1146 utsända Bernhard af Clairvaux
för att predika detsamma. Hans ord mottogos med en
hänförelse, som ånyo ledde till judemassakrer. Konung
Ludvig VII af Frankrike hade redan med anledning af
påfvens nämnda skrifvelse uttalat sin villighet att
taga korset, och omsider (dec. 1146) vanns äfven
Konrad III för tanken. På våren och försommaren
1147 uppbröto de båda konungarna, Konrad några
veckor före Ludvig. Båda härarna togo vägen utför
Donaudalen till Konstantinopel, där de af kejsar
Manuel mottogos med mycken misstänksamhet och så
skyndsamt som möjligt befordrades öfver till Mindre
Asien. Trupperna ledo oerhördt af hunger, sjukdomar
och seldschukernas anfall – Konrad måste för sjukdom
vända åter till Konstantinopel – och det var endast
ömkliga lämningar af korshären som framkommo till
Jerusalem, där de båda konungarna åter sammanträffade
på våren 1148. I trots häraf försökte de en belägring
af Damaskus, som dock, enligt uppgift på grund af
de jerusalemitiske kristnes tvetydiga uppträdande,
misslyckades. Konrad begaf sig på hemväg (sept. 1148),
på våren 1149 följd af Ludvig. Det korståg, som
nordtyska furstar 1147 företogo mot venderna,
motsvarade ej heller förväntningarna, men bidrog
dock att stärka kristendomens ställning i dessa
trakter. Nyssnämnda år (24 okt.) eröfrade en skara
engelska, flandriska och tyska pilgrimer Lissabon
från morerna, och staden blef medelpunkten för ett
kristet stift, hvars förste biskop blef en engelsman.
Saladins framträdande och framgångar, särskildt
slaget vid Hattin (4 juli 1187) och Jerusalems
kapitulation (2 okt. s. å.), gåfvo uppslaget till
tredje korståget. Redan i okt. uppfordrade påfven
Gregorius VIII kristenheten till korståg, och hans
efterträdare Klemens III fullföljde hans verk. På
en riksdag i Mainz i mars 1188 tog kejsar Fredrik
Barbarossa korset. Redan i jan. s. å. hade Filip II
August i Frankrike och Henrik II af England försonats
och aflagt korstågslöfte. Nya misshälligheter dem
emellan uppstodo dock, och Henrik afled 6 juli 1189,
utan att ha förverkligat sin korstågstanke. Sonen
Rikard Lejonhjärta öfvertog sin faders förpliktelse
och öfverenskom i slutet af 1189 med Filip August,
att härarna skulle samlas i Vezélay vid påsktiden
1190. Tyskarna hade redan i maj 1189 uppbrutit från
Regensburg, marscherade landvägen mot Konstantinopel
och öfvervintrade på traciskt område. Efter
åtskilliga misshälligheter afslöts i febr. 1190
ett fördrag med kejsar Isak II Angelos, som öppnat
underhandlingar
med Saladin, och i mars skedde ofvergången till Mindre
Asien. Tåget gick därefter under hårda umbäranden
öfver Ikonium till floden Salef i Cilicien, vid
hvars öfvergång kejsar Fredrik drunknade (10 juni
1190). Hären sprängdes nu i flera afdelningar;
den största drog under ledning af hertig Fredrik
af Schwaben till Antiokia och ankom, hopsmält genom
sjukdomar, i okt. s. å. till lägret utanför Akkon,
som sedan juli 1189 belägrades af de kristne. Efter
att enligt aftal ha sammanträffat i Vezélay
begåfvo sig Filip August och Rikard Lejonhjärta
på olika vägar till Messina (sept. 1190), där
de under misshälligheter sinsemellan och med
sicilianerna kvardröjde till följande vår. Filip
afseglade direkt till Akkon, dit han anlände 20
april 1191; Rikard åter dröjde någon tid på Cypern,
som han betvang, och anlände först 8 juni till
Akkon. Staden gaf sig 12 juli, men trots denna
framgång ledde misshälligheterna mellan de båda
konungarna till Filips brådstörtade hemresa (31
juli). Rikard dröjde kvar till okt. 1192 och utförde
under denna tid en rad af glänsande vapenbragder,
men planlösheten i hans krigföring hindrade
uppnåendet af något afgörande resultat. I stället
afslöts (2 sept. 1192) ett treårigt stillestånd,
hvarigenom de kristne tillförsäkrades kuststräckan
från Tyrus till Jafa äfvensom rätt att obeväpnade
och i mindre skaror besöka Heliga grafven. –
Fredrik Barbarossas son Henrik VI tog 1195 korset
och uppfordrade sina undersåtar till korståg. Själf
drog konungen emellertid ej åstad, och först i
sept. 1197 landade skaror af tyska korsfarare i Akkon,
hvarifrån de företogo krigståg åt olika håll. Kejsar
Henriks död (28 sept. 1197) afskräckte dem dock från
företagets fullföljande, och på våren 1198 anträddes
hemfärden. Under detta korstågsföretag lades (5 mars
1198) grunden till en ny själfständig riddarorden,
Tyska orden (se d. o.).
Det s. k. fjärde korståget. Genom den nye påfven
Innocentius III:s ingripande tog emellertid
korstågsrörelsen förnyad fart, främjad af trosifriga
förkunnare. Störst var hänförelsen i Frankrike,
där den eldige predikanten Fulco af Neuilly (se
denne) verkade, men äfven från Tyskland strömmade
stora skaror af korsfarare till Venezia, hvarifrån
enligt Innocentius’ plan angreppet skulle riktas mot
Egypten. Korstågets ledare vände sig till Venezia
med begäran om skepp för öfverfarten, och med dogen
Enrico Dandolo afslöts ett fördrag, enligt hvilket
republiken förband sig att mot 85,000 mark silfver
tillhandahålla korsfararhären skepp och proviant;
uppbrottsterminen bestämdes till midsommartiden
1202. Genom flera samverkande omständigheter fick
korståget emellertid en helt annan riktning än den
planlagda. Venezianerna hade föga lust för ett
anfall på Egypten, med hvilket land de drefvo en
vinstgifvande handel, utan sökte rikta tåget mot
Konstantinopel, där förhållandena voro gynnsamma för
en främmande inblandning. Då korsfararna ej förmådde
erlägga hela den aftalade penningsumman, lofvade
Dandolo att efterskänka återstoden, om korsfararna
läte använda sig till ett angrepp på staden Zara
i Dalmatien. Trots påfvens förbud gick flertalet
in därpå, och 24 nov. 1202 eröfrades staden. Medan
korsfararna ännu lågo kvar i Zara, infunno sig hos
dem sändebud från konung Filip af Schwaben med bön om
hjälp för hans svåger, den grekiske prinsen Alexios,
hvars fader kejsar Isak Angelos 1195 störtats af
sin broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
