besegrade (12 aug. 1099) en egyptisk här vid Askalon, men afled redan 1100 och erhöll till efterträdare sin broder Balduin, som lät kröna sig till konung (25 dec. 1100). Underrättelsen om Jerusalems intagande och slaget vid Askalon lockade nya korsfararskaror att draga till Heliga landet; de fleste förgingos på färden, och endast ett fåtal nådde fram till Antiokia. Under de följande åren omtalas flera korsfararexpeditioner till Palestina (1110, 1123) och för kampen mot de otrogne skapades de berömda riddarsamfunden Tempelherreorden (se d. o.) och Johannitorden (se d. o.), den senare uppvuxen ur ett tidigare befintligt hospitalsbrödraskap. Edessas eröfring af seldschuken Emad ed-din Zenki (dec. 1144) gaf påfven Eugenius III (se d. o.) anledning att i en till fransmännen ställd rundskrifvelse (dec. 1145) uppfordra till ett nytt korståg, andra korståget, samt att på våren 1146 utsända Bernhard af Clairvaux för att predika detsamma. Hans ord mottogos med en hänförelse, som ånyo ledde till judemassakrer. Konung Ludvig VII af Frankrike hade redan med anledning af påfvens nämnda skrifvelse uttalat sin villighet att taga korset, och omsider (dec. 1146) vanns äfven Konrad III för tanken. På våren och försommaren 1147 uppbröto de båda konungarna, Konrad några veckor före Ludvig. Båda härarna togo vägen utför Donaudalen till Konstantinopel, där de af kejsar Manuel mottogos med mycken misstänksamhet och så skyndsamt som möjligt befordrades öfver till Mindre Asien. Trupperna ledo oerhördt af hunger, sjukdomar och seldschukernas anfall -- Konrad måste för sjukdom vända åter till Konstantinopel -- och det var endast ömkliga lämningar af korshären som framkommo till Jerusalem, där de båda konungarna åter sammanträffade på våren 1148. I trots häraf försökte de en belägring af Damaskus, som dock, enligt uppgift på grund af de jerusalemitiske kristnes tvetydiga uppträdande, misslyckades. Konrad begaf sig på hemväg (sept. 1148), på våren 1149 följd af Ludvig. Det korståg, som nordtyska furstar 1147 företogo mot venderna, motsvarade ej heller förväntningarna, men bidrog dock att stärka kristendomens ställning i dessa trakter. Nyssnämnda år (24 okt.) eröfrade en skara engelska, flandriska och tyska pilgrimer Lissabon från morerna, och staden blef medelpunkten för ett kristet stift, hvars förste biskop blef en engelsman. Saladins framträdande och framgångar, särskildt slaget vid Hattin (4 juli 1187) och Jerusalems kapitulation (2 okt. s. å.), gåfvo uppslaget till tredje korståget. Redan i okt. uppfordrade påfven Gregorius VIII kristenheten till korståg, och hans efterträdare Klemens III fullföljde hans verk. På en riksdag i Mainz i mars 1188 tog kejsar Fredrik Barbarossa korset. Redan i jan. s. å. hade Filip II August i Frankrike och Henrik II af England försonats och aflagt korstågslöfte. Nya misshälligheter dem emellan uppstodo dock, och Henrik afled 6 juli 1189, utan att ha förverkligat sin korstågstanke. Sonen Rikard Lejonhjärta öfvertog sin faders förpliktelse och öfverenskom i slutet af 1189 med Filip August, att härarna skulle samlas i Vezélay vid påsktiden 1190. Tyskarna hade redan i maj 1189 uppbrutit från Regensburg, marscherade landvägen mot Konstantinopel och öfvervintrade på traciskt område. Efter åtskilliga misshälligheter afslöts i febr. 1190 ett fördrag med kejsar Isak II Angelos, som öppnat underhandlingar med Saladin, och i mars skedde ofvergången till Mindre Asien. Tåget gick därefter under hårda umbäranden öfver Ikonium till floden Salef i Cilicien, vid hvars öfvergång kejsar Fredrik drunknade (10 juni 1190). Hären sprängdes nu i flera afdelningar; den största drog under ledning af hertig Fredrik af Schwaben till Antiokia och ankom, hopsmält genom sjukdomar, i okt. s. å. till lägret utanför Akkon, som sedan juli 1189 belägrades af de kristne. Efter att enligt aftal ha sammanträffat i Vezélay begåfvo sig Filip August och Rikard Lejonhjärta på olika vägar till Messina (sept. 1190), där de under misshälligheter sinsemellan och med sicilianerna kvardröjde till följande vår. Filip afseglade direkt till Akkon, dit han anlände 20 april 1191; Rikard åter dröjde någon tid på Cypern, som han betvang, och anlände först 8 juni till Akkon. Staden gaf sig 12 juli, men trots denna framgång ledde misshälligheterna mellan de båda konungarna till Filips brådstörtade hemresa (31 juli). Rikard dröjde kvar till okt. 1192 och utförde under denna tid en rad af glänsande vapenbragder, men planlösheten i hans krigföring hindrade uppnåendet af något afgörande resultat. I stället afslöts (2 sept. 1192) ett treårigt stillestånd, hvarigenom de kristne tillförsäkrades kuststräckan från Tyrus till Jafa äfvensom rätt att obeväpnade och i mindre skaror besöka Heliga grafven. -- Fredrik Barbarossas son Henrik VI tog 1195 korset och uppfordrade sina undersåtar till korståg. Själf drog konungen emellertid ej åstad, och först i sept. 1197 landade skaror af tyska korsfarare i Akkon, hvarifrån de företogo krigståg åt olika håll. Kejsar Henriks död (28 sept. 1197) afskräckte dem dock från företagets fullföljande, och på våren 1198 anträddes hemfärden. Under detta korstågsföretag lades (5 mars 1198) grunden till en ny själfständig riddarorden, Tyska orden (se d. o.). Det s. k. fjärde korståget. Genom den nye påfven Innocentius III:s ingripande tog emellertid korstågsrörelsen förnyad fart, främjad af trosifriga förkunnare. Störst var hänförelsen i Frankrike, där den eldige predikanten Fulco af Neuilly (se denne) verkade, men äfven från Tyskland strömmade stora skaror af korsfarare till Venezia, hvarifrån enligt Innocentius' plan angreppet skulle riktas mot Egypten. Korstågets ledare vände sig till Venezia med begäran om skepp för öfverfarten, och med dogen Enrico Dandolo afslöts ett fördrag, enligt hvilket republiken förband sig att mot 85,000 mark silfver tillhandahålla korsfararhären skepp och proviant; uppbrottsterminen bestämdes till midsommartiden 1202. Genom flera samverkande omständigheter fick korståget emellertid en helt annan riktning än den planlagda. Venezianerna hade föga lust för ett anfall på Egypten, med hvilket land de drefvo en vinstgifvande handel, utan sökte rikta tåget mot Konstantinopel, där förhållandena voro gynnsamma för en främmande inblandning. Då korsfararna ej förmådde erlägga hela den aftalade penningsumman, lofvade Dandolo att efterskänka återstoden, om korsfararna läte använda sig till ett angrepp på staden Zara i Dalmatien. Trots påfvens förbud gick flertalet in därpå, och 24 nov. 1202 eröfrades staden. Medan korsfararna ännu lågo kvar i Zara, infunno sig hos dem sändebud från konung Filip af Schwaben med bön om hjälp för hans svåger, den grekiske prinsen Alexios, hvars fader kejsar Isak Angelos 1195 störtats af sin broder