Alexios III. Den grekiske prinsen, som tidigare sökt påfvens bistånd, sparade ej på frikostiga löften om rikliga penningbelöningar och hjälp vid korståget och ställde äfven i utsikt den grekiska kyrkans underkastelse under Rom. Åter trotsade korshärens flertal påfvens förbud och vände sig mot Konstantinopel, som 17 juli 1203 med storm eröfrades. Isak återuppsattes på tronen och antog sonen Alexios till medregent. De råkade emellertid snart i spändt förhållande till korsfararna, och häraf begagnade sig Alexios Dukas för att störta Isak. Då den nye kejsaren fordrade korshärens afmarsch och vägrade ytterligare penningutbetalningar, stormade korsfararna för andra gången Konstantinopel (12 april 1204) och grundlade det s. k. latinska kejsardömet. Till kejsare valdes Balduin af Flandern, och i Konstantinopel insattes en romersk patriark. Riket uppdelades i en mängd mindre vasallstater, och Venezia erhöll -- dock utan länsförpliktelse -- 3/8 af det gamla riket, innefattande de bäst belägna kusterna och öarna samt delar af själfva hufvudstaden. Venezias hegemoni i Levanten och ej Heliga landets eröfring från de otrogne blef det fjärde korstågets frukt. En del af korsfararna nådde dock Heliga landet, utan att likväl där kunna uträtta något. Innocentius III uppgaf dock ej förhoppningen om Jerusalems återeröfring, och hans korstågsmaningar buro 1212 frukt i det vidunderliga företag, som är kändt under namnet barnkorståget. Stora skaror af barn drogo från Frankrike och Tyskland på färd mot Heliga landet; somliga blefvo i Egypten sålda som slafvar, andra hunno ej längre än till Italien, men omkommo i massor på färden. Den store påfvens intresse för korstågsplanerna förblef dock oförminskadt. 1213 riktade han en ny uppfordran till kristenheten, och på det fjärde Laterankonsiliet (1215) var korstågssaken en hufvudfråga. Konsiliet fastställde 1217 som termin för ett nytt korståg, men Innocentius' död, 16 juli 1216, hindrade honom att upplefva sin plans förverkligande. Under Honorius III nådde påfvedömets ifver för korstågsrörelsen sin höjdpunkt. 1217 företogo konung Andreas af Ungern, hertigarna Leopold af Österrike och Meran samt några af de levantiske furstarna resultatlösa härfärder i Syrien (det s. k. femte korståget). Konung Andreas återvände redan 1218, men förstärkta af frisiska och nordtyska pilgrimer, riktade de kvardröjande korsfararna en stöt mot Egypten, där Damiette eröfrades (5 nov. 1219); efter ett par år måste det åter uppgifvas, sedan kejsar Fredrik underlåtit att 1221 företaga en utlofvad korsfärd. Redan vid sin kröning, 25 juli 1215, hade Fredrik II aflagt korstågslöfte, men kampen mot Otto IV (d. 1218) och de oordnade förhållandena i Tyska riket hindrade honom länge att infria detsamma. Efter sin egen kejsarkröning och sonen Henriks val till tysk konung 1220 bebådade han uppbrott till 1221, men hvarken denna termin eller en senare utsatt, midsommar 1225, kunde han iakttaga. Sedan påfvestolen medgifvit ett nytt uppskof till aug. 1227 och Fredrik trots omfattande förberedelser i sista stund af sjukdom hindrades afsegla, blef han af påfven Gregorius IX bannlyst. Utan hänsyn till ett därvid fogadt påfligt förbud anträdde Fredrik 28 juni 1228 från Brindisi sitt korståg (ibland betecknadt som det sjätte korståget) och landade 7 sept. i Akkon. Genom skickligt förda underhandlingar lyckades han 18 febr. 1229 med sultan El-Kamil afsluta ett fördrag på tio år, fem månader och fyrtio dagar, enligt hvilket till kejsaren afträddes Jerusalem, Betlehem, Nasaret m. fl. orter, så att pilgrimsvägen till den heliga staden åter kom i kristna händer, hvaremot sultanen erhöll löfte om Fredriks hjälp mot alla fiender, äfven kristna. Kejsaren intågade 17 mars i den heliga staden och satte själf konungariket Jerusalems krona på sitt hufvud, men återvände därefter raskt till Italien, dit han anlände 10 juni för att återupptaga kampen med kurian. Den maktställning han skapat sig i Österlandet föll snart i spillror. Under de följande åren manade påfven flera gånger till korståg, och i anledning däraf företogo konung Thiebaut af Navarra (1239) samt Rikard af Cornwallis (1240) krigståg till Heliga landet. Jerusalems eröfring af kovaresmierna 1244, hvarpå följde Damaskus' eröfring 1245 och Askalons 1247, gaf upphof till en ny korstågsrörelse. Den pågående kampen mellan Innocentius IV och Fredrik II hindrade den senare att deltaga; det blef i stället franske konungen Ludvig IX, som tog ledningen. Han lämnade Paris 12 juni 1248 och landade i sept. s. å. på Cypern, där han öfvervintrade. Följande vår riktade han sitt anfall mot Egypten, där Damiette gaf sig 7 juni 1249, och Ludvig vände sig därefter mot Kairo. Ett angrepp mot Mansura misslyckades, hären måste återtåga och därunder blef Ludvig själf tillika med två sina bröder fången, men återfick friheten mot att afstå Damiette och betala en väldig lösensumma. Han lämnade Egypten 8 maj 1250 och begaf sig till Akkon (13 maj s. å.), hvarifrån han vallfärdade till Nasaret. Utan att kunna uträtta något kvardröjde han i Heliga landet till 24 april 1254 och återkom 7 sept. s. å. till Paris. Denna Ludvigs första härfärd mot de otrogne nämnes ibland det sjunde korståget. Den olyckliga utgången af detta korståg och kampen mellan kurian och Hohenstauferna afkylde korstågsifvern i Västerlandet, och i Orienten blef de kristnes läge allt sämre. 1268 kapitulerade Jafa för mamluksultanen Bibars och s. å. intogs Antiokia. Detta medförde en visserligen kort återuppblomstring af det tynande intresset. Konung Jakob I af Aragonien anordnade 1269--70 en korstågsfärd till Akkon utan synnerligt resultat. Ludvig IX hade redan 1267 ånyo tagit korset och öfvergick (juli 1270) på genuesiska fartyg till Tunis, hvars bej förklarat sig villig att öfvergå till kristendomen (det s. k. åttonde korståget). Väl öfverkommen, angreps hären af sjukdomar, och Ludvig själf afled 25 aug. 1270 i pesten. Hans broder Karl öfvertog då ledningen och tvang bejen till en för de kristne fördelaktig fred. Först efter dess afslutande landade i Tunis prins Edvard af England (sedermera Edvard I); han medföljde Karl tillbaka till Sicilien och företog därifrån ett korståg till Heliga landet, där han landade i Akkon 9 maj 1271. 21 april 1272 afslöt han med sultanen Bibars en tioårig fred, hvarefter han 22 sept. återvände hem. Detta var den sista af de stora härfärderna till Orienten. Det i Lyon 1274 hållna kyrkomötet lät visserligen predika korståg, och flera furstar togo korset, men längre än till afsikten kom man icke. De kristnes välde i Heliga landet förföll alltmera, och slutligen kom 1291 Akkon för alltid i de otrognes händer. Trots alla grusade