1137 Kossuth 1138 af ungerska riksdagen och vann där, ej minst genom sin oemotståndligt medryckande, af ett sällspordt vackert organ understödda vältalighet snart en ledande ställning inom oppositionen, hvilken förut skådat upp till Széchenyi som sin själfskrifne höfding. K:s och oppositionens program var nu en konstitutionell magyarisk Donaumonarki, endast i personalunion förenad med Österrike; inom denna ärnade han "blott erkänna en nation under Stefanskronan", och han motsatte sig skarpt de icke-magyariska nationalitetsrörelsernas kraf t. ex. i språkfrågor. Hans eget närmaste programkraf var tillsättandet af en ansvarig ungersk ministär, och han var själen i det utskott riksdagen tillsatte för att utarbeta en nedgörande kritik öfver det rådande österrikiska förvaltningssystemet. I glänsande tal förordade han äfven en mängd frisinnade reformer (de feodala bördornas afskaffande, inskränkning i adelns och prästerskapets privilegier, en omfattande skatteutjämning, religions- och tryckfrihet), som också under folkmeningens tryck våren 1848 till stor del genomfördes. Efter K:s berömda tal 3 mars s. å. mot "dödsvindarna från Wiens benhus" antog riksdagen med acklamation förslaget om en adress till kejsaren om tillsättande af en ansvarig ungersk ministär. Adressen framlämnades af en utaf studenter eskorterad deputation med grefve L. Batthyåny och K. i spetsen, hvilken ankom till Wien, då marsrevolutionen där stod på sin höjdpunkt, och erhöll ett triumflikt emottagande (15 mars) af Wienbefolk-ningcn. Kejsaren fann sig föranlåten att samtycka till riksdagens begäran (17 mars). Batthyåny blef Ungerns förste konseljpresident, och efter ett miss-lyckadt försök att utestänga K. nödgades de makt-egande i Wien finna sig i, att han som finansminister inträdde i den nya ministären (april), där han snart, stödd på sin växande popularitet ute bland massorna, blef den bestämmande. - Om den våldsamma kris, som 1845-49 skakade österrikiska monarkien och för lång tid bestämde Ungerns öde, se närmare Ungern (Historia); K. spelade därvid en af de allra mest framträdande rollerna och tedde sig för folkuppfattningen än mer uteslutande som fqr-kroppslingen af den ungerska oafhängighetstanken. Då kroaterna under Jellacic i samförstånd med kejserliga regeringen i Wien sökte lösslita sig från ungerska staten, genomdref K. med sitt ryktbara tal i ungerska riksdagen 11 juli ("fäderneslandet är i fara") det enhälliga beslutet om uppsättande af ett landtvärn på 200,000 man och beviljande af 42 mill. floriner till rikets försvar. Sedan den jämförelsevis moderate konseljpresidenten Batthyåny af-gått och den från Wien utsände kejserlige kommissarien grefve Lamberg mördats (sept.), blef K. som ordf. i det af riksdagen tillsatta nationalförsvars-utskottet Ungerns diktator, och han utöfvade som sådan outtröttlig verksamhet för att organisera försvaret mot kroaterna och de under Windischgrätz i Ungern inbrytande österrikiska trupperna. Hans syften blefvo därunder alltmer revolutionära, hans hat mot det österrikiska väldet och huset Habsburg oförsonligt och hans själf känsla allt starkare. Mot K:s varma magyariska patriotism och eldiga vältalighet svarade emellertid icke något tillräckligt mått af i denna kris erforderlig kallblodig klokhet. Sålunda råkade han i fördärflig oenighet med general Görgei, de ungerska arméernas skickligaste officer samt tidvis deras högste befälhafvare och krigsminister (se därom Görgei), och han begick i febr. 1849 ett ödesdigert felgrepp, då han till högste befälhafvare utsåg den militärt medelmåttigt begåf-vacle och som främling af soldaterna misstrodde polske revolutionären Dembinski, hvars anlitande äfven ökade ryska regeringens beredvillighet att ingripa till österrikiske kejsarens hjälp mot den ungerska revolutionen. Ett förtvifladt steg var äfven ett af den till Debreczen undan de kejserliga härarna flyktade ungerska riksdagen på K:s råd fattadt beslut att afsätta den habsburgska dynastien och förklara Ungern för en själfständig republik (14 april 1849). Styrelsen anförtroddes provisoriskt åt K. som "ansvarig guvernör-president". Då de ungerska härarna efter hjältemodiga strider dukat under för de kroatiska, österrikiska och ryska truppmassorna, öfverlät K. diktaturen åt general Görgei (11 aug.) - för hvilken intet annat återstod än att kapitulera (vid Vilågos, 13 aug.) - och flydde själf öfver turkiska gränsen (17 aug.) i hopp om att framdeles med utländsk hjälp kunna återupptaga striden. Hans sedermera i skrift ofta upprepade beskyllningar mot Görgei för förrädiskt uppgifvande af den ungerska nationens sak ha af en opartisk forskning vederlagts; den var hopplöst förlorad, då Görgei af K. emottog ansvaret. - Sin återstående lefnad tillbragte K. i landsflykt. Mot att utlämnas af turkiska regeringen åt Österrike skyddades K. genom ingripande af England och Frankrike. Efter ett par års internering (senast i Kutahia i Mindre Asien) frigafs K. i aug. 1851 genom engelsk och amerikansk bemedling, företog 1851-52, hälsad af stormande hyllningar, omfattande agitationsresor i England och Förenta staterna och höll därunder oräkneliga tal mot österrikarnas framfart i Ungern, men lyckades ej i längden hålla entusiasmen för sin person vid lif. Från England fortfor han sedan i förbindelse med Mazzini och Ledru-Rollin att drifva allmän demokratiskt revolutionär propaganda i hopp om gynnsam återverkan däraf på Ungerns oafhängighetssträfvanden. I samma syfte inlät han sig vid utbrottet af italienska befrielsekriget (1859) i hemliga förhandlingar med Napoleon III och sökte från norra Italien framkalla en ny ungersk resning mot Österrike, men nödgades efter fredspreliminärerna i Villafranca uppge försöket. En tid därefter bosatte sig K. för sitt återstående lif i Turin. Han blef delaktig af den allmänna kröningsamnestien 1867, men föredrog frivillig landsflykt framför att erkänna den nya ordningen i Ungern samt afböjde både då och senare honom erbjudna mandat i ungerska riksdagen. K:s begrafning egde under stora högtidligheter på statens bekostnad rum i Budapest l april 1894; där har sedan genom nationalsubskription egnats honom en dyrbar mausolé, och statyer öfver K. ha rests i ett tjugutal ungerska städer. - K:s Skrifter från emigrationen utgåfvos 1880-82 på ungerska, franska och engelska; äfven flera samlingar af hans bref ha utgifvits (1862, 1872, 1898) liksom äfven en samlad ungersk uppl. af hans skrifter. - Litt.: B. Szemere, "L. Batthyånyi, A. Görgei und Lud-wig K." (1852; en häftig stridsskrift af en ministerkollega till K.), Somogyi, "Ludwig K., sein leben und wirken" (1854), Spiegler, "Der freiheits-kampf der ungarischen nation 1848-49" (1898), E. Sayous, "Histoire générale des Hongrois" (2:a Ord, som saknas under K, torde sökas under C.