Fig. 2. Krakau i senare hälften af 1600-talet.

senat. I anledning af adelns ingrepp i författningen sände de tre skyddsmakterna 1829 en undersökningskommission till K. 1830 slöt en del af befolkningen sig till revolutionen i Polen, hvarför republiken besattes af ryska trupper. Senare funno polska flyktingar en fristad i K.; och då senaten på skyddsmakternas fordran ej utvisade dem, besattes republiken af österrikiska trupper 1836--37 och ånyo 1838--41. Det 1846 tillämnade polska upproret hade någon framgång endast i K., dit sammansvurna från hela Polen strömmade och där i febr. en provisorisk regering bildades, hvarför landet besattes af de tre skyddsmakternas härar. På en konferens i Wien upphäfdes, trots Englands och Frankrikes protester, 6 nov. s. å. fristaten, som 1849 med titel storhertigdöme förenades med Galizien. Äfven under Österrikes välde har K. varit medelpunkten för den polska nationalismen. Af K:s gamla, inre staden omslutande befästning är sedan 1822 endast det på en hög klippa invid floden liggande slottet kvar. Sedan K. kommit i Österrikes besittning, anlades en ny enceinte, som innesluter förstäderna på vänstra flodstranden och består af starka enligt österrikiska befästningsmaneret byggda fronter; 1855 befästes Kosciuszkokullen till en starkare stödpunkt, och i anslutning till denna byggdes en kedja detacherade verk på 2 km. afstånd från och rundt om staden. På högra stranden skyddades förstaden Podgórze blott med batterier och svaga jordlinjer samt några befästningar på den framförliggande Krakuskullen. Numera omges denna kärna af en i slutet af 1800-talet i en vid krets och i modern stil anlagd fortgördel. På vänstra stranden äro forten framskjutna ända till Höhenrücken, som från den i ryska gränsen liggande högsta kammen nedstiger på slättlandet; de omkr. 2,5 km. från hvarandra liggande forten och fortgrupperna närma sig gränsen på 2,5--1,5 km. afstånd och ha nyligen förstärkts med starka pansarbatterier samt förenats medelst ett välordnadt vägnät. På högra stranden har det kuperade höglandet tvingat till ett längre utbredande i förterrängen, så att gördelns omkrets uppgår till 50 km. med 16 km. radie. J. F. N. L. W:son M. Krakau, förr by, i aug. 1910 införlifvadt med staden Magdeburg, vid Elbe. 3,912 inv. (1900). Oljetillverkning och annan industri. Krake. Se Krakning. Kraken l. Horven, ett till fabelns område hörande hafsvidunder, om hvilket E. Pontoppidan, med stöd af norska fiskares utsagor, visste förtälja sällsamma ting i ”Norges naturlige historie” (1752--53). Så, när fiskare någon het sommardag i vindstilla rott ut ett par mil från kusten och enligt vanlig beräkning borde påträffa 80--100 famnars djup, händer det stundom, att lodet bottnar på 20--30 famnar. Men i detta vatten stå de allra mest ymniga stim af torsk och långor. Då är man på det klara med, att kraken håller till där nere; det är han, som bildar den konstgjorda höjningen af bottnen och genom sina afsöndringar lockar dit fisk. Men om de metande märka, att kraken höjer sig, gäller det att ro undan, allt hvad tygen hålla. Efter få minuter kan då odjuret ses lyfta öfver vattenytan öfversta delen af sin kropp, hvilken på en fjärdedels mil i omkrets ter sig som en samling blindskär, behängda med vaggande, hafstånglika utväxter. Slutligen resa sig i vädret några blänkande, nedtill allt tjockare spetsar (l. fångarmar), som t. o. m. kunna visa sig höga som skeppsmaster. Efter en stund ger sig kraken åter till att sjunka, och man får då akta sig för att råka in i den sughvirfvel, som därvid bildas. (Jfr J. Furö, ”Fra Ishavets kyster”, s. 9 ff.). Möjligen ha jättelika hafspolyper gett anledning till denna sägen. (O. A. Ö.) Krakewitz, Albrecht Joachim von, generalsuperintendent i Pommern, f. 1674, d. 1732, blef 1699 professor i Kostock och kallades af Karl XII 1715 till generalsuperintendent i svenska Pommern. Till följd af Stora nordiska kriget tillträdde han detta ämbete först 1721. Som superintendent blef han kansler och professor primarius vid universitetet i Greifswald. Såväl i Rostock som i Greifswald hade han att utstå många trakasserier från prästernas och den teologiska fakultetens sida. Han misstänktes nämligen för irrlärighet, emedan han höll sina teologiska föreläsningar på modersmålet och i en stridsskrift mot Dippel ställde sig sympatisk för en union mellan lutheraner och reformerta. Som universitetslärare var han omtyckt och inflytelserik, som teolog ortodox lutheran. Frånvaron af konfessionell polemik tydde dock på pietistiskt inflytande. 1717 utkom den af honom författade, än i dag brukade mecklenburgska katekesen. För den pommerska kyrkan utarbetade han en 1723 godkänd psalmbok och ombesörjde dessutom en tillökad upplaga af David Gigas katekes, numera kallad ”krakewitzska” eller ”pommerska” katekesen. E. M. K. Krakmandel. Se Mandel.