1285 Krig 1286 har man att skilja de våldsamheter, som därvid begås, likasom de, hvilka förekomma vid tvångs lagliga användning af statsmaktens organ inom staten, från våldsamheter, som begås af enskilda personer och under namn af mord, dråp, misshandel, rån äro i lag belagda med straff. Detta rättsmedels användning bör vara noga bestämd beträffande både dem, som ega att uppträda som krigförande parter, d. v. s. använda kriget som rättsmedel, och det förfarande, som därvid bör iakttagas. Därvid möter först frågan om, hvem som eger att föra krig (jus belli i subjektiv mening) eller är berättigad ah uppträda som krigförande part. Ett krigstillstånd kan uppstå endast emellan parter, för hvilka den yttersta grad af själf-hjälp är tillåten och möjlig, således egentligen blott mellan fullt fria, af hvarandra faktiskt oaf-hängiga, ingen gemensam högre myndighet underkastade stater. De tvångsåtgärder, som vidtagas mot utom staten stående personer eller band, såsom fribrytare och sjöröfvare. falla icke inom krigets rätt, enär dessa icke äro fiender, som efter krigsrätt behandlas, utan missdådare, som straffas. Ej heller kan något sällskap eller handelskompani i och för sig anses som krigförande part. Då det engelska ostindiska kompaniet förde krig, kunde dess rätt därtill betraktas endast som en af den engelska regeringen åt kompaniet delegerad rätt. Strid mellan politiska partier inom samma stat frambringar ett upprorstillstånd, hvarvid det parti, som ej innehar regeringsmakten, betraktas som upproriskt, men kan icke grundlägga ett egentligt krigstillstånd, så länge icke de mot hvarandra stridande parterna ha tagit samt behålla under sin besittning och organiserade faktiska makthöghet skilda delar af statsområdet, i hvilka fall hvardera parten kan som krigförande göra anspråk på att behandlas efter krigets rätt. - Hvardera krigförande parten kan utgöras af en eller flera stater. I senare fallet kunna de gemensamt uppträda som hiifvnd-parter, eller ock kan den ena som bundsförvant, allierad, ha förbundit sig till en viss hjälp, ett visst understöd. I båda fallen kan den stat, mot hvilken förbundet är riktadt, betrakta ej allenast hufvudparten, utan äfven den biträdande parten som krigförande makt, mot hvilken den gör krigets rätt gällande. De, hvilka hvarken som hufvudparter eller som allierade deltaga i kriget, äro att betrakta som neutrala, mot hvilka folkrätten ej tillåter någon tvångsåtgärds vidtagande, så länge de afhålla sig från hvarje försök att ge hjälp eller bereda understöd åt någon af de krigförande. - Likasom kriget är regleradt i fråga om, hvilka skola anses som krigförande parter, finnas bestämmelser äfven i afseende på det eller de områden, där krigets rätt kan göras gällande, krigsskådeplatsen. Med afseende på staternas territoriella beskaffenhet kan kriget vara dels l a n d k r i g, dels sjökrig. Krigsskådeplats blir därför de fientliga staternas landområden med därtill hörande inre vatten vid landkrig, de till statsområdena hörande yttre territorialvattnen likasom öppna hafvet vid sjökrig. Dock pläga aflägsnare belägna farvatten utanför de krigförandes territorier stundom anses som liggande utom den verkliga krigsskådeplatsen. De krigförande parterna äro i krigets utförande bundna af vissa allmänt antagna folkrättsliga regler; kriget har därför sina bestämda normer och former (jus belli i objektiv mening). Krigets rätt sträcker sig ända till att tillintetgöra den fientliga statens själfständiga tillvaro. Den eger för detta ändamål använda det yttersta våld mot den fientliga statens medlemmar. Men som allmän grundsats gäller numera, att det icke är människa, som kämpar mot människa med förgörelse till mål, utan stat mot stat, som med alla till buds stående krafter och medel söker att genom angrepp och försvar drifva igenom sin vilja under iakttagande af härvid gällande s. k. lagar för kriget och krigsbruk. De förra utgöra en sammanfattning af rättsregler, som folkrättsligt gälla med afseende på krigstillståndet mellan kulturstater; med krigsbruk däremot förstås sammanfattningen af de regler, som gälla med afseende på utöfningen under krigstillstånd af egentligt krigsvåld. Hvarje rättsstridig af-vikelse därifrån, som ej kan rättfärdigas, berättigar motståndaren till repressalier (se d. o.). Endast utomordentliga omständigheter, nämligen antingen den yttersta nöd eller ock upprätthållandet af de folkrättsliga reglerna själfva, kunna som s. k. k r i gs-r e s o n berättiga till afvikelse från vanliga regler. Sådan afvikelse eger ofta rum, särskildt när kriget föres af kulturstater mot vilda stammar och röfvar-band, hvilka ej erkänna någon humanitetslag öfver sig. De viktigaste förslagen till internationell kodi-fiering af lagarna för krigföringen till lands, hvilka officiellt framställt;), innefattas i de 1874 i Bruxelles samt 1899 och 190 / i Haag uppgjorda bestämmelserna härom, hvilka till större delen äfven af Sverige underskrifvits och ratificerats. Dessa konventioner förplikta de däri deltagande staterna att utfärda instruktioner för sina militära myndigheter i öfverensstämmelse med ett till dem fogadt landkrigföringsreglemente, hvars föreskrifter dock bli bindande endast i krig mellan makter, som båda biträdt konventionerna Förslag till bestämmelser rörande sjökrigets förhållanden ha likaså uppgjorts dels i Haag 1907, dels i London 1909 vid konferenser mellan åtskilliga stater. Dessa bestämmelser utgöra egentligen en formulering af gällande praxis och beteckna så att säga det maximum, hvarom, internationell enighet verkligen råder. Jämte dessa beslut förtjänar uppmärksammas det förslag, som 1880 utarbetades af det s. k. Folkrättsinstitutet (tr. i dess "Annuaire", bd V, sid. 157) och som af Svenska föreningen för frivillig vård af sårade och sjuka i fält 1881 utgafs i svensk öfv. ("Lagar vid krigföringen till lands"). Af stor betydelse har ock varit den konvention, som 1864 slöts i Geneve ang. vården af sårade och sjuka i landkrig, 1906 ersatt af en ny, som dock ännu ej af Sverige ratificerats, och fullständigad med afseende på sjökriget dels genom beslut å fredskonferensen i Haag 1899 (se "Svensk förf. saml." 1900, n:r 76), dels genom tionde konventionen i Haag 1907. Då krigstillståndet sålunda är ett lagbundet fientligt tillstånd mellan staterna, hvilket afbryter den fredliga samfärdseln mellan dem, måste på något sätt anges tiden för krigets början. Fordom skedde detta genom högtidlig krigsförklaring, men sedermera ansågs hvarje förfarande, hvari afsikten att begynna krig tydligen framträdde, tilhäckligt, t. ex. Ord, som saknas under K, torde sökas under C.