1287 Krig 1288 återkallandet af sändebud och afbrytandet af den diplomatiska samfärdseln, krigsmanifest till egna undersåtar, meddelande till främmande makter om förestående krig och orsakerna därtill m. m. Emellertid framkallade det sätt, hvarpå kriget mellan Japan och Ryssland utbröt, en viss reaktion mot det formlösa begynnandet af krig, och genom den tredje konventionen vid 1907 års Haagkonferens fastslogs som nödvändigt, att otvetydig krigsförklaring utfärdas, dock kan denna vara villkorlig i form af s. k. ultimatum (se d. o.). I hvarje fall börjar kriget, så snart antingen fientlighctcr faktiskt öppnats genom utöfvande af ömsesidigt krigsvåld eller ensidig krigsförklaring utfärdats. Dylik förklaring tillhör det folkrättsligen statens regering ensam att af ge, ehuru statsrättsligen härtill kan fordras föregående samtycke af representationen. Enligt svensk gällande rätt har konungen makt att i s. k. utomordentligt statsråd, men utan medverkan af riksdagen, besluta ang. krigsförklaring och fredsslut (R. F. § 13). I sammanhang med krigets öppnande utfärdas återkallelsebref (litterce avocatorice), hvarigenom de i civil- eller militärtjänst hos fienden .varande undersåtarna återkallas till hemmet vid äfventyr af straff, vidare förbud för egna undersåtar att ha samfärdsel med fienden, stundom äfven utvisande af den fientliga statens undersåtar o. s. v. Den rättsliga verkan af kriget är ett faktiskt upp-häfvande af fredlig samfärdsel äfvensom af fördrags-iförhållanden mellan staterna, såvidt som krigsändamålet fordrar det. Särskildt är att märka, att den omedelbara handeln mellan de krigförande makternas undersåtar blir otillåtlig. Absolut nödvändigt är dock ej, att handeln h. o. h. afspärras. Hvardcra staten eger i detta afseende att vidtaga de åtgärder den själf finner för godt. Ej sällan förekomma därför s. k. licenser, genom hvilka åt vissa enskilda personer, som äro medlemmar af den fientliga staten, meddelas tillåtelse att oberoende af kriget idka viss handel på krigförande makts land. Enär det är staterna, som föra krig, icke do enskilde som individer, ja icke en gång som statsborgare, inträder ett fullständigt såväl aktivt som passivt krigsförhållande blott mellan representanterna för de fientliga statsmakterna samt dessas stridskrafter eller sammanfattningen af de krigsmakten till lands och sjöss tillhörande personerna. Dessa utgöras af alla krigsmän (combattants, stridande) samt de till armén eller flottan hörande civila personer (non-combattanls, icke stridande). Af dem åtnjuta vissa personer, såsom läkare och präster, ett särskildt skydd på grund af personlig neutralitet. Till stridskrafterna räknas äfven landstorm, milis och frivilliga, såframt de stå under befäl af person, som är ansvarig för sina underordnade, samt bära uniform eller åtminstone ett bestämdt och på af-stånd igenkännligt märke, öppet föra vapen och vid alla operationer iakttaga krigets lagar och bruk. Likaså skall befolkningen i ett af fienden ännu ej besatt område, när densamma själfmant griper till Vapen vid fiendens annalkande, anses som krigförande, oaktadt den möjligen ej hunnit organiseras på angifvet sätt, allenast den iakttager krigets lagar och bruk. Från dessa irreguljära stridskrafter böra väl skiljas pattigänfjare, som uppträda utan statlig autorisation på eget ansvar och i följd häraf icke åtnjuta folkrättsligt skydd i anledning af utöfvadt krigsvåld, utan från den fientliga maktens synpunkt anses hemfallna under strafflag. Till sjöstridskrafter hänföras, jämte uteslutande för krigsändamål byggda och utrustade fartyg, alla af staten till krigsbruk inköpta, förhyrda eller rekvirerade fartyg, vare sig dessa brukas som egentliga örlogsfartyg eller soni s. k. trängfartyg (kol-, ammunitions-, verkstads- och sjukfartyg m. fi.). Förändras handelsfartyg till krigsfartyg, skall detsamma ställas under direkt befäl, kontroll och ansvar af den makt, hvars flagga fartyget för, samt inregistreras bland dess örlogsflottas fartyg, hvarjämte befälhafvåren bör behö-rigen befullmäktigas som sjöofficer och besättningen underkastas krigslag. Frågan om behörig tid och plats för dylik förvandling af handelsfartyg är ytterst omstridd. Slutligen räknas till sjöstridskrafter äfven kapare (se d. o.), om sådana utrustas. Stridskrafterna ega att mot hvarandra använda hvarje nödvändigt våld, men oinskränkt frihet i fråga om valet 'af medel att skada fienden finnes icke. Allmänt förbjudet är att använda gift och förgiftade vapen, att genom förräderi döda eller såra, att vägra pardon eller döda eller såra, sedan vapen nedlagts, . att använda vapen, projektiler eller ämnen, som äro egnade att förorsaka onödiga lidanden, att obehö-rigen använda parlamentärflagga, Genevekonventio-nens igenkänningstecken eller fiendens nationella flagga eller militära beteckningar, åtminstone under strid, att förklara den fientliga maktens undersåtar, då de gripa till vapen, förlustiga sina rättigheter och anspråk. Allmänt tillåtet är dock att använda krigslist och de medel, som erfordras för vinnande af upplysningar om fienden och terrängen. Alla öfverenskommelser, utfästelser och karteller eller kapitulationer (se d. o.) måste strängt hållas. Enligt en deklaration af 1868 i Petersburg få ej explosiva eller med antändbara ämnen fyllda kulor under 400 gr. vikt användas, och genom särskilda deklarationer i Haag 1899 och 1907 har förklarats rätts-stridigt att använda projektiler, hvilkas enda syfte är att sprida kväfvande eller giftiga gaser, äfvensom projektiler, som lätt vidgas eller tillplattas i människokroppen (t. ex. med hård mantel, hvilken icke helt omsluter kärnan eller är försedd med inskärningar), samt att från ballonger eller på andra liknande nya sätt kasta projektiler eller sprängämnen (sistnämnda regel gäller dock blott till slutet af nästa fredskongress). Spärrning af fientligt inlopp genom sänkande af fartyg, sten eller dylikt (stenblockad) är liksom belägring och blockad genom örlogsfartyg i sjökrig tillåten. Mine-ring utanför fiendens kuster och hamnar får ej ske, om därigenom endast afses att skapa hinder för handelssjöfarten, hvarjämte det är för de stater, som godkänt Haagkonventionen härom (ej Sverige), förbjudet att använda oförankrade kontaktminor,, såvida de ej äro så konstruerade, att de bli ofarliga senast en timme efter det att kontrollen öfver dem förlorats, äfvensom förankrade sådana minor och torpeder, därest de ej bli ofarliga, de förra så snart de kommit loss från sina förankringar och de senare, då de förfelat sitt mål. Dessutom åligger det de krigförande - liksom neutrala makter, som anordna minering till neutralitetsskydd - att utfärda varningar beträffande minerade områden, där så kan ske utan skada för krigsoperationerna. Kunska-pandc inom område, som behärskas af fienden, är Ord, som saknas under K, torde sökas under C.